Edit: Nu även korrläst och med eventuellt lite mindre snåriga formuleringar och färre upprepningar. Som sagt. eventuellt författat lite i affekt.
På
en blogg jag gillar hittade jag
ett inlägg som gjorde mig lite provocerad och jag ämnar nu skriva om detta. Det kommer att bli långt och handla om vegetarianism. Om ni tycker att det är tjatigt kan ni sluta läsa nu, men eftersom det blir mer och mer hjärtefråga för mig måste jag kräka av mig lite.
Nina Åkestam skriver i ett egentligen roligt och välformulerat inlägg om hur man "ska" bete sig som vegetarian, tedrickare och allergiker för att inte reta upp sin omgivning genom att göra en grej av sitt val av dryck/mat eller sin fysionomi. Den handlar egentligen inte alls om det ideologiska valet att inte äta kött, men det är det jag måste skriva lite om, eftersom redan draget att göra vegetarianism till en etikettsfråga känns lite väl ställdigiledetochhålkäften. Rörande middagsbjudningar, som tas upp som någonting jobbigt för alla inblanade, är detta ett problem som sällan uppstår eftersom de flesta som bjuder en på middag ofta vet om vad man inte äter eller är allergisk mot. Det vore hemskt konstigt att välja att inte gå bort på middag för att man är vegetarian. Jag skulle säga att det är rent av oartigt. Än värre att inte påtala det alls. Det är bara sorgligt och uppfattas säkert som mer oartigt att sitta och äta potatis och sås. Det fungerar liksom inte så. Men egentligen är det inte det, utan reducerandet av ett ofta politiskt och i bland svårt ställningstagande som gör mig lite less.
Åkestam verkar vara av uppfattningen att det är vegetarianerna som gör en grej av sitt ätande. Samtliga gånger jag fått prata om vad jag äter och inte äter har ämnet tagits upp av köttätarna som sett att jag tagit "det vegetariska alternativet" och helt fräckt krävt mig på information om VARFÖR jag inte äter kött (vilket troligtvis skulle förkastas som hysteriskt oartigt av i inlägget nämnda Mgdalena Ribbing). Tro mig, jag som vegetarian kan också vara trött på att prata om det. (Jag har börjat säga att jag helt sonika tycker att kött är äckligt. Det verkar konstigt nog provocerar folk mindre än de bra argumenten och diskussionen tas helt enkelt inte vidare. Att äckligt-argumentet accepteras så utan vidare provocerar mig något oerhört, men det kan vi ju ta en annan gång.) I sammanhanget är, om man får kasta en liten sten, LCHF-mupparna sju resor värre med sina nyfrälsta predikningar om hur länge de är mätta. De flesta vegetarianer jag känner kallar sig vegetarianer efter ett etiskt ställningstagande. Den vånda en köttbit innebär kan alltså inte likställas med att bli påtrugad en kaka och på grund av detta ta några minuter extra på löpbandet.
Låt mig ta en runda till: Att vegetarianism ska likställas med "dieter" skaver någonstanseftersom det handlar om exempelvis om rättvisa, resursfördelning, och hållbarhet. Egentligen tror jag att det mest provocerande med vegetarianism är att det på grund av rådande ordning inebär en störande politisering av något så vardagsnära som mat. Vad man bör komma ihåg är att det finns en milsvid skillnad mellan de som helst inte äter kött hemma men av artighetsskäl kan acceptera en fläskfilé på en middagsbjudningar. Vegetarianen har tagit ställning i en fråga som trots allt är politiserad, och som Åkestam mycket riktigt påpekar är det dennes egna val. I det valet ingår, eftersom samhället ser ut som det gör, tyvärr att i bland vara jobbig genom att behöva försvara sitt val och utöver nöden att försvara sin livsstil mot angrepp ofta även en vilja att påvisa något man ser som ett fel i rådande världsordning. Ergo - det jobbiga tjatet ingår i dealen och det spelar egentligen ingen roll vem som tar upp diskussionen.
Hurusom. Görandet av grej skulle alltså kunna vara grundläggande för det vegetariska ställningstagandet, men utifrån de flesta argument för och emot köttindustrin jag tagit del av kommer åtmistone jag till slutsatsen att det är köttätarna som borde tvingas att göra en grej av sitt ätande. För att vända på pannkakan skulle jag kunna säga som Nina, fast tvärt om: "Det är så jobbigt med köttätare, för de ska alltid göra en grej av att de bara äter ekologiskt kött eller har en vegetarisk dag i veckan, eller värst av allt; har inte några bra argument för att stödja en förkastlig industri." Det som irriterar mig är kort sagt inte att Nina Åkestam stör sig på vegetarianer som pratar om det, utan att vi lever i ett samhälle där på grund av normer är socialt accepterat att klanka ner på folk som tagit ställning mot oetisk industri genom sitt val av mat.
Slutligen, vilket egentligen är det enda jag verkligen tycker är fel med Åkestams faktiska argumentering, är inte riktigt ser varför man inte skulle kunna föra en diskussion om argument för och emot kött/inte kött under en social sammankomst. Det känns ungefär lika stelt som att tycka att man minsann inte pratar politik vid matbordet.
