Vad är grejen med populärkulturen och dess bevakare?

Nu är vi där igen. Prettofrågan måste fortsätta dryftas. I dag snubblade jag över ett exemplar av Nöjesguiden som jag bläddrade i för att förströ mig under lunchen. Tyvärr. Jag ville omedelbart kasta upp svampsåsen över blaskan för maken till överdistanserat, trött skräp har jag aldrig varit med om. Nöjesguiden verkar helt enkelt hata allt de skriver om. De verkar inte ens gilla det de gillar. Det är någonting med den blasérade ironiska tonen. Emellanåt gafflas det om att mode är konst och att påpmusiken faktiskt också ska tas på allvar. Jag tänker inte gå med på detta så länge det verkar som om skribeterna som bevakar dessa företeelser ursäktar sig för att de inte skriver för någon tyngre institution genom att raljera över sina vurmer. Värdediskussionen blir så fånig då. Det blir som leverans utan innehåll. Och jag gillar inte ursäkter. Jag vet inte om de gör det för att vara roliga, kanske är det bara jag som är torr och humorlös. Jag vill ha en värdediskussion som inte skjuter sig själv i foten med hjälp av respektlös, analysbefriad journalistik.

Anledningar att se Dirty Dancing

Familjerelationerna

Kärleksistorien som visserligen är dålig

Klassperspektivet

Naturupplevelsen

Koreografin

Det historiska perspektivet (kostym etc.)

Hitlåtarna

Vuxna män gör saker tillsammans: "Kulturens högborg"

När en uppsats flåsar en i nacken är, logiskt nog, det enda rätta att bege sig till en annan stad för att inhämta inspiration. Åtminstone är det ett bra svepskäl för att få skjuta upp skrivandet till absolut sista minuten. Jag valde därför att spendera ett par dagar med Emil, Tompa och Julius i Muppsala, staden där vad som helst kan hända.

Emil förevisar ett universitet som tydligen ska vara rätt stort.

Ikonutställning i Domkyrkan. Detta var min favorit.

Som tur var fanns det en lekhörna. Vi gick dit när vi började tröttna på gamla gravar.

I ett av Domkyrkans torn fanns ett museum som var så hemligt att man var tvungen att ha ficklampa när man skulle besöka det.

Balle Nalle fick givetvis följa med överallt. Utom när vi gick på nation, för han hade inget studentleg.

Vi hamnade på efterfest i en källare som helst vill vara anonym. Där fanns en uppstoppad fasan som Tompa genast blev kompis med.

Samma källare.

Tre musketörer vilar ut efter hemgång i arktisk kyla.

Vi avslutade veckohelgen i stor stil genom att se Avatar i 3D, men det är en helt annan historia.

Om att man inte ska gilla allt vid första anblicken

Gårdagens bästa modecitat kommer (som så många gånger) från Agnes på rodeo.net i en summering av modeåret 2009:

"En del designer har även skickat ut kollektioner som vi, folket, velat kopiera på en gång och rakt av, vilket är rätt märkligt. Det betyder att den kollektionen lika gärna kunnat visats ett år tidigare. Mode är ett forum för nya idéer, varför skicka ut en look vi utan uppståndelse eller svårighet kan ha på oss samma kväll?"

Dagens ord (eg. förkortning)

HIV

LHIV

Endast en tapper liten bokstav skiljer min litteraturhistoriska översikt från ett potentiellt dödligt virus.

Edit: Ett med största sannolikhet makaber dödligt virus.

Vad är grejen med gubbar?

När man studerar litteraturvetenskap får man läsa mycket om gubbar och av gubbar. Gubbar som alluderar på gubbar som alluderar på gubbar. Det är gubbarnas existensiella problem, gubbarnas helvetesvandringar och gubbarnas komplicerade relationer till samhället. Det är outsägligt långrandigt att för femtioelfte gången höra en föreläsning om hur en gubbe har skrivit något som har med Dante, Nietzsche eller Freud att göra. Någon sade att existensiella problem är könlösa, men det märks minsann inte om man tittar på min litteraturlista. När jag påtalade detta för en föreläsare som för andra föreläsningen gillt låtsades som om vi inte läst Virginia Woolf utan bara ytterligare en gubbe och pratade på om denna (Hesse), fick jag höra att det var en intressant diskussion och ja, Woolf var en formmässigt mer skicklig modernist men vi måste tala lite mer om Hesse och hans lysande humanism. Och ja, fortsatte föreläsaren när han skulle berätta lite om flow of consciousness, den som egentligen revoltionerade den tekniken var en brittisk kvinna vid namn Dorothy Richardson.

Jag frågar mig vad poängen med att läsa en stilmässigt ointressant gubbe som producerat en roman, som visserligen är innehållsmässigt intressant men till syvende och sist ändå innehåller de gamla vanliga existensiella problemen, när man hade kunnat föra fram en författare som egentligen haft större infltande på den modernistiska estetiken och dessutom bredda studenternas allmänbildning och kunskap i ämnet.

Jag blir så trött på den här gubbifieringen.

Inducering

Det fina med teaterföreställningar är hur man efteråt blir karaktärerna man spanat på de senaste två timmarna lite. Hur alla rörelser märks. Hur alla röster hörs. Hur rummen är. Lite skarpare konturer. Lite mera klang. Lite tjockare luft.

Teater i parti och minut

Systrarna Nilsson från "Om jag minns rätt så.." och den svunna sommaren gästade Lacrimosas scen i Stockholm i helgen. Jag fick blommor och blev glad och nöjd och trött!

Helgen var verkligen fylld av teater. Det var inte bara scener att sopa och repliker att återkalla. Burlesque under namnet Burkläsk framfördes i ett vardagsrum och på TurTeatern gavs en genial föreställning om Edith Södergran under rubriken "Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är". Sammanfattnings vis tre helt kvinnliga produktioner av helt olika slag. Härltiga tider!

sagan om hönan och ägget

När jag var liten hette bokhandeln på lilla fiskaregatanhörnet mot stortorget Gleerups. Gleerups var en outsinlig källa till kunskap och kuligheter. Där kunde man köpa skivor och böcker och fanns inte det man ville ha kunde man beställa det från världens alla hörn (kändes det som) och pappersavdelningen hade en air av Jultomtens verkstad. För några år sedan kom det mystiska Akademibokhandelspöket från huvudstaden och pustade sin ruttna andedräkt över staden. En gång när jag trädde in genom portarna möttes jag av följande:

• En avdelning ungefär lika stor som min lägenhet innehållandes glossiga kokböcker med skrämmande förkortningar (GI) på omslagen, samt böcker av typen hemdekoratörer lägger på soffborden för att ge ett bildat intryck (Nämnda intryck går dock om intet då böckerna innehåller många tjusiga bilder och oerhört lite text.)
• "Kriminalromaner"
• Samma "kriminalromaner" fast i pocketformat
• Fler pocketböcker
• En inbunden bok av Jan Guillou.
• En vägg med dyra "exklusiva" anteckningsböcker.
• En monstruös frånvaro av den typen av anteckningsbok jag var ute efter.
• En drös gymnasister, men ingen personal
• En stängd övervåning
• Halva Naxos sortiment av klassisk musik
• En barnavdelning med färgglada mjukdjur och böcker. Eventuellt fler av det förra än det senare.

Snipp, snapp, snut så gick jag därifrån och köpte böcker på AdLibris och antikvariat i stället och alla kedjor som sålde skivor och böcker i affärer blev arga för att det inte gick så bra för dem längre och höjde butikspriserna och reducerade utbudet ännu mer och i en potentiell framtid kom jag in i affären igen för att titta lite och Jan Guillou tittade ilsket ned på mig från varenda hylla. Då gick jag därifrån igen och kom aldrig mer tillbaka.

Förförelse och förstörelse (och dans!)

Det är skönt med modern dans. Det räcker att ta in. Känna efter. Kenneth Kvarnströms föreställning Destruction Song var ikväll på besök på Linköpings Sagateatern. Flyende men eviga rörelser. Dansare som snarare än personer eller ens kroppar mer betraktas som strävan och riktning. Och tillsammans med allt annat jättehäftiga scenkläder av Helena Hörstedt

Foton: Urban Jörén