Överlevare

Ingen blev inlåst på toaletten som även tjänade som genomgång till källartrappan och ut på andra sidan kom vi med frostnupna kinder och vin i alla benen. Hejsan svejsan tjugotio. Visa vad du går för!

(Och vi kan snabbt konstatera att vi inte lever våra liv för tio år sedan. Samt ett oerhört märkliga i att 24 känns som en tämligen mogen ålder siffermässigt, men när man tänker sig att vara 33 om tio år igen så verkar det överraskande ungt. Logik?)

There is still hope in hopenhagen?

Kom igen nudå Bella Center. Kom till skott för sjutton gubbar!!

Gubbväldets yttersta utpost

Han har grågrönbeige kavaj. Skjorta. Slips. Bister uppsyn. Glasögon. Flint, åtminstone begynnande. Alla vet att det han talar om är av största vikt. Och det är av ännu större vikt att han inte har bikiniöverdel, eller blont hårsvall eller ens samma attribut som ovan men med bröst under blusen och hormoner som rör sig i cykler genom kroppen.

"Det ser man ju på honom att han är en riktig meteorolog" kan man säga när han - tack och lov- uppenbarar sig efter public service-nyheterna och levererar molnbankar, nederbörd av diverse karaktärer och fronter hit och dit.

Jag vet inte om det säger mer om könsnormer eller om hur viktig morgondagens väderlek är? Men sinnebilden för en true och dedikerad meteorolog vars prognoser man kan lita på har helt klart snopp.

Jul på egna villkor

Första advent är alltid lite kluvet känslomässigt. Det är mysigt och nykommet med lussekatter och pepparkakor, samtidigt har hösten gått för fort och det är definitivt för lite tid kvar av året. Samtidigt är det skönt att ta fasta på att när man är stor så får man sköta det här med traditioner som det passar en själv lite grann.

Vi är vuxna nu och får äta hur mycket deg vi vill. Eller så kan man överraska sig själv och alla andra genom att laga koreas svar på pytt i panna mest för att namnet är så svängigt, vem kan motstå att ge sig på ett recept som heter bibimbap? på kimchi.se finns ett jättefint och redigt recept.

Man kan också lyssna på julskivor natten lång och året om. Eller lyssna på låtar man faktiskt gillar istället.

I år slår vi ett slag för jul, javisst, men på egna villkor!

Vi gör det vi gillar med julen och struntar i resten.
Man får slippa Kalle Anka och sockermage. Man får kränga kolor och skinka. Man får längta till sommaren i tomteluva.

Det här är inget manifest, det är ett förhållningssätt.

Sally testar att sluta vara hösttrött

Det är tydligt att det är fler än jag som har haft problem med att möta hösten och samtidigt möta arbetsmoral, förmåga att stiga upp på morgonen och allmän pepp den här veckan. På dn.se läste jag en artikel om att jag tydligen är 1 av 2 miljoner svenskar med liknande bekymmer just den här årstiden. Tydligen är det den berömda biologiska klockan som inte hinner ställa om sig i takt med ljusets försvinnande från dagarna och därför producerar kroppen ta-det-lugnt-hormon konstant vilket gör en seg, trött och opepp.

Vad göra åt detta då? Enligt artikeln hjälper följande tre saker: ljus, motion och godis.

Gårdagens test var godis. Jag låg på soffan och åt choklad. Tog ett skumbad. Beklagade mig åt. Åt lite mer choklad och kollade på True Blood. Sen kunde jag inte sova. Men vaknade något piggare.

Idag har ajg gett mig på motionsalternativet och trotsat hoppande kedjor och ihållande håll och knatat runt ett par kilometer i rydsskogen. Både ben och hjärta överlevde. Kombinerar för säkerhets skull med de sista bitarna Ritter Sport och lunchpromenad bland de nya konstverken i Viagraparken på campus.

Här blir inga barn gjorda?

Hur ska det gå med megabröllopen när vi som är födda i slutet av 80-talet får tummen ur? Vad kommer hända med alla glossiga brudklänningsmagasin? Kommer idén om den välsignade och evigt överlevande tu-man-hand-kärleken att överleva?

Nästan alla jag känner vill gärna träffa någon att dela sitt liv med. Kanske inte just nu, men någon gång. Delar av min bekantskapskrets letar ganska aktivt efter nån att planera, kanske inte husvagnssemestern, men väl helgaktiviteter tillsammans med. Några väntar idogt på att få springa rakt in i deras livs kärlek med ett glas jos i högsta hugg alá Notting Hill. Det verkar ganska besvärligt att ständigt gå omkring med en pappersmugg i handen. I synnserhet är det svårt att cykla på det viset. Nåväl. Efter år av intensivt spanande, både för egen del och på andras så kallade kärleksliv har jag funnit att vi lever i en paradox som visserligen inte gäller för alla men för tillräckligt många för att den ska vara relevant:

1. Ingen vill bli tillsammans med någon de inte känner. Det är viktigt att veta om man kan prata med varandra mellan hångelsessionerna, annars är det ju skittråkigt att vara ihop. Så resonerar de flesta. Ett väldigt sunt resonemang kan tyckas. Men:

2. (Och här kommer paradoxen) Ingen vill satsa någon av sina fina och välmående vänskaper i något så riskabelt som ett förhållande! Det kan ju ta slut när som helst. Livsfarligt ju!

Slutsatsen? Att bröllopsindustrin går en lika oviss framtid till mötes som den här planeten? Kommer våra föräldrar någonsin få bli präktiga mor- och farföräldrar, annat än till slumpmässigt producerade one-night-stand-kids? Kommer tvåsamheten bli räddad likt Saab av Koeningsegg?

Magi i tvättstugan

Nu, kära läsare, med titeln i åtanke, kanske ni förväntar er tantsnusk, men där misstar ni er en smula.

Då och då, några gånger per år drabbas jag av plötslig bas-plaggspanik. Inte för att jag precis äger så många basplagg. Men alla snygga plagg verkar bortblåsta ur garderoben och enda lösningen på problemet är att investera i nya. Ungefär samtidigt brukar jag bli tvungen att tvätta om jag inte vill anväda alla asobekväma trosor också (varför äger man så mycket obekväma underkläder som man ändå bara har i nödfall, är det för att man måste ha en frist innen tvättiden, så man slipper gå med rumpan bar?). Och när jag plockar de nycentrifugerade trikåtröjorna ur maskinen upptäcker jag till min förnöjsamhet att jag ju visst det äger massa snygga saker. Visst är tillvaron förunderlig?

Tristess mellan Gina och Bertoni

Generellt håller jag mig borta från dem. Inomhusluft, blanka golv och ett enda mishmash av musik lockar mig inte. Men är man på den eviga jakten efter Vårjackan så finns det ibland bara ett kort kvar att lägga. Det är inte hjärter ess. Det är köpcentret. Och visst var det ett trumfkort, för jag har köpt den finaste vårjackan någonsin, men inte helt utan magknip.

Nova Lund (det aktuella köpcentrat) var sådär halvöde som man kunde förvänta sig en tisdag efter en storhelg. Någon familj, kanske på semester, ett halvbekant ansikte i ögonvrån, kostymfolk påväg till lunchrestaurangerna, håglösa ungdomar. En uppsättning personer som fyller förväntningarna. Inget udda. Men plötslgit uppenbarade dem sig: Mammorna med småbarn. Hukande bakom barnvagnar. Sittandes med en illröd Mc'Donaldsbricka framför sig och en kladdig unge i den lånade barnstolen bredvid. Deras ensamma ryggar och blickar så mycket mer håglösa än någon av 16-åringarna med skoltrötthet i ryggorna. Urmodersmyten verkade som bortblåst. Att vara köpcentermorsa står inte särskilt högt på önskelistan.

Hade mitt civilkurage och min spontanitet varit lite närmare till hands hade jag utan tvekan köpt två kaffe och satt mig mitt emot och sagt "Ska vi skita i det här och köra alldeles för fort ut ur den här staden ut ur det här landet och känna hur len sanden kan vara under fotsulor istället?"

Vissa lär sig aldrig

För att bibehålla mitt blonda barr och för att min hårfärg skulle likna min moders lite mindre (då jag fick en överdos av likhetskommenterare förra helgen) har jag kastat blonderingskräm i min frisyr idag. Än så länge ser det mest ut som gul snö. Sexigt..