J Lindeberg beskrev precis i sitt sommarprogram hur stort det kändes att få en visning bevistad av modepampar och trendsättare. Gång på gång kastade han ur sig fräcka ord ur sin modevokabulär. Man förstod att det var viktigt att bli erkänd. Att det var som en personlig prestation. Att mode är viktigt på många sätt.
Oj tänkte jag.
Är inte grejen med mode att det är oviktigt?
Den oviktiga aspekten av mode gör ju att det kan vara hur fint och fult och spretigt och fantastiskt som helst utan att det spelar en avgörande roll för världen. Det är inte viktigt med kläder på samma sätt som överlevnad och mat på bordet och pengar att betala augustihyran med. Mode är tillflyktsort och utlevelse och inlevelse och mod. Och banalt och skräpigt och oekologiskt. Och roligt!
Vackra färger, förfärliga mönster, lustiga skärningar, för mycket hud, decilitervis med glitter och hårspray är ju bara en metod att hantera allt viktigt och rödblinkande. Ett sätt att förvissa sig om att om humlor kan flyga kanske jag med kan det. Som att äta choklad i solnedgången fast att se sina röda lackskor hela dagen eller gömma sig bakom paljettjackans stål som en sköld mot tråkigheten.
Därför vill jag slå ett slag och kasta en tegelsten för oviktigheten!
Om du känner dig fantastisk är du det. Även om det bara är ett himla rosettdiadem eller dyra kalsonger som gör skillnaden. Och det gör kanske skillnaden. Ni är alla fantastiska.
Fotot har Erik Grenestam tagit och kan beskådas i flera olika storlekar på hans flickr-sida
