Meddelande

Jag har sett färdigt på True Blood nu.

Man skulle kunna säga att en ny era i mitt liv har börjat.Vilken kanske kan få mig att känna samhörighet med resten av min generation. Seriemissbrukaren inom mig har växts till liv och allt är stönande vampyrers fel.

Rysligt roliga rosor ramlar runt resliga råttor

Idag har jag för första gången lyckats med konststycket att få min talapparat att producera ett läte som helt klart kvalar in som det eftertraktade, rullande r:et.

Ni som känner mig vet att detta i hela mitt liv varit en omöjlighet, och fortfarande är jag bara i början av förmågan att behärska detta fonem till fullo, då det i dagsläget endast går att få till om jag får säga konsonanten d först.

Men ändå!!

Nu har jag tröttnat på kultursidejargongen

Det bästa med ungdomslitteratur är att dramaturgin är som gjord för sträckläsning. Det där med slukaråldern kring 12 jordsnurr ger jag inte mycket för efter att lika många snurr senare åter kasta mig in i halvpräktiga Julia Sewerins öden och äventyr i Silverdelfinen och Café Brazil. Anita Eklund Lykull staplar klyschorna på varandra, men det är nästan lika gött som halvkassa teveserier och extremt stämningsskapande lata sommarlovsdagar när man är för trött för allt mellan husmålning och slösurf.

Det enda som saknas i bokhyllan i flickrummetär sista delen i triologin; Julia mitt i världen. Nån som vill låna ut? Annars får jag påbörja omläsning av Maria Gripes Skuggböcker alternativt min Michelle Magorian-samling. Tips på annan smygromantisk men ändå trevlig litteratur, för målgruppen under 15 mottages med varm hand!

Skönhet som på mellanstadiet

Hur mycket jag än värjer mig mentalt och viftar med armarna och tittar bort från löpsedlarna blir jag på ett obehagligt sätt bergtagen av det stundande kronprinsessbröllopet. Hur kommer brudklänningen se ut? Hurdana hattar kommer alla gästerna ha? Kommer det vara fina blommor överallt?

Känslan liknar den man har i jakten på gröna glasbitar på stranden eller på de gula och röda halvtransperanta pyttesmå legobitarna, inför den snäckdekorerade asken med mjukt rött tyg på insidan i turistshoppen på Mölle Hässle Camping.

Föremål hade en fantastisk förmåga att vara oändligt vackra när jag var i 9-års åldern. I en särskild kortlek där de klädda korten var extra fina jämfört med de vanliga kortlekarna var Hjärter Dam alldeles obeskrivligt vacker. Självklart var det röda rosor och lockigt hår inblandat. När jag vid något tillfälle spelade något avancerat kortspel i stil med 31 eller dam mot någon av mina systrar hade jag plötsligt kort på hand som innebar att jag kunde vinna, men det innebar samtidigt att jag var tvungen att lägga hjärter dam vilket fick mig att lida våldsamma kval.

Ett annat föremål som var betydelsefullt för sin blotta skönhets skull var bokmärkesängeln jag under löfte om att aldrig byta bort den fick byta till mig från Emilie under lågstadiets hårdaste bytesmarknad där glitter var hårdvaluta och pärmarna med plastfolie och klistriga sidor var hårt trycka mot bröstet. (Den var guldlockig med turkosblå, silverglittriga vingar. Jag arrangerade en specialsida till den i mitt bokmärkesalbum där den fick trona ovanför en häst ackompanjerad av två blombuketter).

Var känslan inför vackra föremål mer renodlad när man var liten? Eller var den bara mer lättköpt? (som av fejkporslinstallriken med en blå blomma och nåt visdomsord jag valde på prisbordet under jullotteriet på Dalby församlingshem).

Tygkampen

De är som från skilda världar, men det som egentligen skiljer dom åt är hur ljuset reflekteras i tyget. Båda är mjuka, streschiga och brukar finnas in såna där mustiga juvelfärger som är svåra att motstå. Ändå är mitt förhållningssätt till dessa bägge tyger helt väsensskilt. Krossad sammet. Finns det något värre? Jag tänker på klänningarna som syddes i slöjden inför millennieskiftet. Jag tänker på medeltida ärmslut. Jag tänker på tacky soffkuddar med klena tofsar och maskinbroderade applikationer.

Men velour.
Velour är allt jag vill ha om hösten. Det är som sammet men streschigt. Det är lent och mjukt som om man var inklädd i en filt. Och ändå känner man sig sådär lagom elegant bara för sammetsreferensen. Velour är som den varma långkramen. Den som bjuder på te och kaka. Velour är bäst.

Jag har lurat mig själv för många gånger nu...

Jag har skaffat mig en fantastisk ovana. Jag älskar den mer och er för varje dag. Den fungerar såhär:

Jag sätter mig i läsfåtöljen med kurslitteraturen. Jag slår upp rätt sida och börjar läsa. Kanske tre sidor, kanske trettio.

Ögonlocken blir tyngre och bokstäverna flyter ihop och jag tänker att JAPP NUSÅ! Bara en liten. En liten en kan väl inte skada.

Lutar huvudet bakåt.

Boken dimper ner på magen.

Därpå följer fullkomlig, total lycka i kanske tjugo minuter. Sedan vaknar jag till liv. Rycker till lite, upptäcker att jag dreglat på min egen axel och mår kungligt.

Gubblurar är grejen.

Om framtid

Jag filar på ett nytt inlägg till Jag och CG. Men det får tyvärr vänta. Allt jag får ur mig textmässigt just nu får mig att känna mig som en flådd kanin. Hudlös alltså. Därför får man hålla sig till trivialiteter. Men. Jag tänkte på det här med att veta vad man vill. Att ha ambitioner. Och jag tänker att det har jag aldrig haft. Jag kan medge att jag alltid har varit ambitiös, men några konkreta ambitioner har jag aldrig kunnat behålla i blickfånget speciellt länge. Somliga jag känner har vetat hela sina liv vad de ska använda det till. Somliga har fått Gudomliga Insikter och Tecken Från Ovan om vad de ska använda sin tid till. Men inte jag. I bland undrar jag om Ödet (eller vad det nu är som ombesörjer sådant...) har glömt bort mig, eller helt enkelt hatar mig. Förmodligen kommer jag aldrig att få veta heller. I stället provar jag mig fram, och för en gångs skull trivs jag för tillfället med min sysselsättning. Därmed inte sagt att jag vet varför, eller vad den ska resultera i. Kanske är det det som är livet: att kunna landa i sina göranden utan att bekymra sig om de eventuellt kommer att bli fruktbara för något anat syfte än att bara sysselsätta en.

Eftersom empiri verkar vara den enda gångbara metoden i mitt liv fortsätter jag på den inslagna vägen. Kompenserar min brist på ambitioner med att vara ambitiös. Någonstans landar man väl till slut.

Kakor är ju alltid trevligt iallafall

dagens citat:

En vän uttalar sig om en gammal pojkvän

"Det bästa med förhållandet var att jag fick en bok om kladdkakor"

Salvador och Alice i vardagsrummet?

Ja jag har stringhyllor. Såklart. Men jag har iallafall inte köpt dom på loppis. I en av dem har jag min samling. Sorgliga prydnadsdjur. Än så länge finns det fyra. En bambi, en elefant, en kanin och en åsna. Alla ser ut att behöva en kram. Lite sällskap. Därför samlar jag på dem. Föreställer mig en armé av ledsna porslinsfigurer. Kommer ni ihåg läraren i teveserien "Godmorgon alla barn"? Som samlade på gråtande porslinsbarn.

Allt i den här lägenheten är mitt eller Oscars. Men det verkar inte som att någon av oss egentligen köpt eller införskaffat något med avseende på InredningsPlan. Jag har snubblat över fina möbler från mormor och morfars hus. Ganska många. Inredningsstil: slumpmässig? Den enda stil jag hellre skulle vilja ha är surrealistisk. Därför har jag tejpat upp pappersspjut i halltaket. Därför passar det bra att varken taket eller golvet i mitt rum är vinkelräta mot väggen. Vad jag isåfall hade önskat är talande spelkort, rinnande köksklockor och bakvända tebjudningar. (Och den där krångliga golvlampan från Ikea!)

Sally bekänner nån slags hårfärg

Det här kanske kvalar in i kategorin lite för patetiskt. Lite för mycket. Lite för bekännelseartat. Men bloggformatet handlar väl om just det?

Jag har blivit besatt av Blondinbella igen. Och jag tycker hon är så himla fin i sitt ljusbruna hår och mittbena istället för hollywoodsvall. Nu var det sagt.

(Bild: blondinbella.se)