Vad är grejen med Murakami?

För något år sedan uppstod en enorm hajp kring den japanske författaren Haruki Murakami. "Fågeln som vrider upp världen" var plötsligt oerhört populär, tokhyllades på allsköns bloggar och sura kultursidor kunde till och med tillstå att det var intressanta existentiella inslag. Jag hade läst en av hans andra romaner; Norwegian Wood, på gymnasiet och hade för mig att jag tyckte om den, åtminstone vissa delar. Så för ett par månader sedan tänkte jag att nu skulle jag också uppslukas av denne blide asiat. Jag hade ju läst om hans fantastiska världar och spröda personskildringar och jag hade till och med läst en samling med noveller som legat till grund för en del av hans romaner och gillat många av hans idéer. Visserligen fanns det ett vagt minne av smått pinsamma sexskildringar, men det tänkte jag att man nog skulle kunna bortse från.

Varningslamporna borde ja ha börja blinka redan vid vetskapen om de existentiella inslagen. För hur könlöst man än påstår att existentiella problem är innebär det i litteraturen ändå alltid krisande gubbar eller krisande unga män. Mycket riktigt. Norweigan Wood: Vilsen universitetsgrabb ligger med äldre kvinna för att hitta sig själv. Kafka på stranden: Vilsen ung grabb rymmer hemifrån för att hitta sig själv. Fågeln som vrider upp världen: Ung man vet inte vad han ska göra med sitt liv. Hans fru sticker och han sätter sig på botten av en brunn för att hitta sig själv. Ungefär. Detta kryddas med mer eller mindre surrealistiska inslag; i bland med karaktär av magisk realism; en genre som annars anses lite kvasilitterär. Men eftersom detta handlar om mäns existentiella problem är det plötsligt okej och spännande. För mig ursäktar den spännande surrealismen inte det hejdlösa navelskåderiet. Jag blir bara fruktansvärt provocerad.

Vad som får min milda irritation att övergå i något som snarast liknar okontrollerad ilska efter ungefär tvåhundra sidor i Fågeln som vrider upp världen är hur han tecknar sin fiktiva värld. Alla kvinnor är sköra och eteriska och står i närmare kontakt med de andliga världen än män och har de inte det så är de blyga och sköra och lite trasiga och måste tas om hand av de stackars identitetssökande männen som egentligen kanske mest hade behövt lipa lite själva. Kvinnorna finns liksom mest, oavsett om de är blyga eller eteriska mest till för att hjälpa huvudpersonen att hitta sig själv. Det verkar liksom som om Murakami inte bryr sig så mycket om vad som händer med kvinnorna kring hvudpersonen. (Naturligtvis är de förekommande gamla gubbarna visa och excentriska och har också en vägledande funktion.)

Jag kan inte heller se det vackra i skildringarna av varesig personer eller miljöer. Murakami kan förmedla en känsla av stillhet och av att verkligheten liksom inte passar ihop med sig själv, men specillt vackert är det inte. det är mest kallt konstaterande. Det är bara ryggar och bröstvårtor och nyduschat könshår in absurdum på ett sätt jag skulle vilja beskriva på ett giftigare sätt än gubbsjukt, men jag kommer inte på ett bättre ord. Och det tunna sköra och fladdriga är nästan uteslutande de kvinnliga karaktärernas kläder. Gubbsjukan stannar tyvärr inte vid personbeskrivningarna. Detförekommer en hel del sex också, oftast av den enkla anledningen att det verkar ingå i huvudkaraktärernas existentiella sökande. Vilket naturligtvis gör kvinnan till den passiva parten. Hon ska helt enkelt mest vara vacker och oemotståndlig och ha en söt liten sommarklänning på sig så att huvudkaraktären ska ha sex med henne varesig han vill eller inte.

Det känns helt enkelt lite naivt, fast inte det bra och livsnödvändigt naiva utan bara det ignoranta naiva, att gilla Murakamis romaner. Jag vill ju liksom att man ska se igenom den knasiga surrealismen och det existetiella utforskandet efetrsom det senare slår över i navelskåderi och det förra mest känns som en ursäkt för att peta in så mycket snyftiga sexscener som möjligt. (Gärna i någonslags metafysiskt drömscenario också.) Kanske har jag det motsatta problemet. Jag ser inte förbi dessa uttryck av gravt Herman Hesse/ Sigmund Freud/ Friedrich Nietzsche-komplex. Jag ser inte det sköra och vackra och fascinerande surrealistiska. Jag ser bara en värld där strukturer som inte borde finnas plötsligt har okej-stämplats då de har förklätts med lite spännande litterära grepp. Jag ser en värld jag inte på några villkor vill leva i. Inte ens i sjuhundra sidor på låtsas.

Kort utläggning om läsande och en hyggligt modern bok

I måndags och tisdags hade jag en fantastisk upplevelse. Jag läste en bok som var skriven efter 1960 för första gången sedan tidigt i höstas, nämligen Erlend Loes Naiv. Super. Visserligen handlade den om en ung mans existentiella kris, men det kan jag faktiskt leva med. Jag vet dock inte om mitt överseende berodde på att jag visste att ingen skulle ta upp en Nietzscheansk vinkel på den på nästa föreläsning eller att den hantverksmässigt inte liknade någonting jag läst tidigare. Jag kände mig även friskare än på bra länge eftersom jag under läsandet både grät (s. 23) och gapskrattade (s. 54) vilket kort sagt innebär att jag lyckades läsa den utan att koppla på det annars oerhört effektiva analysverktyget. Det räckte liksom med att det var en fin bok som behandlade kloka teman.

Helvete. Inser det dumma i att skriva det här inlägget. Har nu börjat tänka på huvudpersonen som en existentiell person i en absurd värld. Tag lärdom av detta, barn!

Bättre lite sent än ett rent helvete

Brott och straff finns nu i ny pocketupplaga. Inte en dag för tidigt. Passa på att investera innan något stolpskott återigen får för sig att den ska utgå.

Dagens citat: Hjalmar Bergman

Snälla gossar dricka aldrig punsch.

Postkoloniala näsor

Vi är lyckligtvis inte ensamma om att erkänna näsans betydelse. En som begripit vikten av karaktäristiska näsor är den litterära giganten Salman Rushdie. Detta (bland annat) utforskar han i den eminenta romanen Midnattsbarnen.

Min morfars näsa: Näsborrarna svängde sig djärvt som dansare. Mellan dem vällde näsans triumfatoriska båge fram, först uppåt och utåt, sedan nedåt och inåt mot överläppen, och slutade i en superb och för ögonblicket röd spets.

Detta storslagna luktorgan är inte bara något som ger karaktär åt utseendet. Rushdie är också medveten om vilken betydelse det kan få för framtiden: "Det där är en näsa som man kan grunda en dynasti med, unge furste. Det skulle aldrig ha blivit något tvivel om härstamningen. Mogulkejsarna skulle ha givit sin högra arm för sådana näsor."

"Dynastier ligger i väntan i den - som snor"

Stavgång

• Jag lyckas aldrig stava rätt till existentialism. På något sätt lyckas alltid ett s utmanövrera t:et i mitten. Jag känner mig lika dålig varje gång.
• Efter nästan tre månaders studier av modern litteratur har jag äntligen lyckats lära mig att stava till Nietzsche. Jag behöver inte längre dubbelkolla stavningen och fingrarna trycker i rätt ordning på tangenterna utan att tveka mer än litegrann.
• Simone de Beauvoir däremot stavar jag rätt på första försöket.

Vad är grejen med gubbar?

När man studerar litteraturvetenskap får man läsa mycket om gubbar och av gubbar. Gubbar som alluderar på gubbar som alluderar på gubbar. Det är gubbarnas existensiella problem, gubbarnas helvetesvandringar och gubbarnas komplicerade relationer till samhället. Det är outsägligt långrandigt att för femtioelfte gången höra en föreläsning om hur en gubbe har skrivit något som har med Dante, Nietzsche eller Freud att göra. Någon sade att existensiella problem är könlösa, men det märks minsann inte om man tittar på min litteraturlista. När jag påtalade detta för en föreläsare som för andra föreläsningen gillt låtsades som om vi inte läst Virginia Woolf utan bara ytterligare en gubbe och pratade på om denna (Hesse), fick jag höra att det var en intressant diskussion och ja, Woolf var en formmässigt mer skicklig modernist men vi måste tala lite mer om Hesse och hans lysande humanism. Och ja, fortsatte föreläsaren när han skulle berätta lite om flow of consciousness, den som egentligen revoltionerade den tekniken var en brittisk kvinna vid namn Dorothy Richardson.

Jag frågar mig vad poängen med att läsa en stilmässigt ointressant gubbe som producerat en roman, som visserligen är innehållsmässigt intressant men till syvende och sist ändå innehåller de gamla vanliga existensiella problemen, när man hade kunnat föra fram en författare som egentligen haft större infltande på den modernistiska estetiken och dessutom bredda studenternas allmänbildning och kunskap i ämnet.

Jag blir så trött på den här gubbifieringen.

Litteraturjunkiens vedermödor: Heureka!

Det faktum att Virginia Woolf i Mrs Dalloway ville utforska hur offentliga Jag döljer privata Jag och "the party consciousness" har precis givit mig årets kick. Jag har trots allt valt rätt frågeställningar.

sagan om hönan och ägget

När jag var liten hette bokhandeln på lilla fiskaregatanhörnet mot stortorget Gleerups. Gleerups var en outsinlig källa till kunskap och kuligheter. Där kunde man köpa skivor och böcker och fanns inte det man ville ha kunde man beställa det från världens alla hörn (kändes det som) och pappersavdelningen hade en air av Jultomtens verkstad. För några år sedan kom det mystiska Akademibokhandelspöket från huvudstaden och pustade sin ruttna andedräkt över staden. En gång när jag trädde in genom portarna möttes jag av följande:

• En avdelning ungefär lika stor som min lägenhet innehållandes glossiga kokböcker med skrämmande förkortningar (GI) på omslagen, samt böcker av typen hemdekoratörer lägger på soffborden för att ge ett bildat intryck (Nämnda intryck går dock om intet då böckerna innehåller många tjusiga bilder och oerhört lite text.)
• "Kriminalromaner"
• Samma "kriminalromaner" fast i pocketformat
• Fler pocketböcker
• En inbunden bok av Jan Guillou.
• En vägg med dyra "exklusiva" anteckningsböcker.
• En monstruös frånvaro av den typen av anteckningsbok jag var ute efter.
• En drös gymnasister, men ingen personal
• En stängd övervåning
• Halva Naxos sortiment av klassisk musik
• En barnavdelning med färgglada mjukdjur och böcker. Eventuellt fler av det förra än det senare.

Snipp, snapp, snut så gick jag därifrån och köpte böcker på AdLibris och antikvariat i stället och alla kedjor som sålde skivor och böcker i affärer blev arga för att det inte gick så bra för dem längre och höjde butikspriserna och reducerade utbudet ännu mer och i en potentiell framtid kom jag in i affären igen för att titta lite och Jan Guillou tittade ilsket ned på mig från varenda hylla. Då gick jag därifrån igen och kom aldrig mer tillbaka.

Det var inte bättre förr.

Det är något irriterande mähäigt med romaner som utspelar sig i historisk miljö. Det är som om det verkligen inte går att kringå känslan av kiosklitteratur. I ett desperat behov av paus från Gitta Serenys magnifikt omfattande biografi över Albert Speer plockade jag nyligen upp en bok med den mycket tilltalande titeln "Påven Johanna". "Påven Johanna" utspelar sig på 800-talet f. Kr och behandlar legenden om en kvinna som lyckades lura in sig i vatikanen och till och med väljas till påve. Irritationen infann sig redan efter fyra sidor eftersom författaren uppenbarligen kände behov av att bevisa hur insatt hon var i epokens leverne genom att bombardera sidorna med töntig medeltidsterminologi. I kombination med en platt översättning kan det verkligen vara förödande. Jag återupplevde ilskan över en roman vid namn "Cosette" (Laura Kalpakian) som jag slök när jag i femtonårsåldern var inne i en Victor Hugo-period. Tydligen är det nödvändigt att aldrig sluta påtala huvudkaraktärens förträfflighet på ett synnerligen repetitivt sätt. De vet aldrig att de är vackra. Men de är de. Och begåvade dessutom. Och de visste inte hur vackra de var. Och dessutom var de förtrycka. Och ja herrejisses vad förtryckta de var. Sedan kommer kärlekshistorien, och där någonstans orkar man inte med all smygerotik och lavendeldoftande tvålar och förstulna blickar. Som upprepas i all oändlighet. Passion, flämtningar och lite fler lavendeldoftande tvålar. 

Både "Cosette" och "Påven Johanna" gör anspråk på att skildra "starka kvinnor" som kämpar sig fram i en mansdominerad värld. Jag köper det inte. Jag ser inte styrkor utan svagheter Cosette och Johanna är kyska prinsessor som är överbegåvade och övervackra och aldrig villäventyra något bortom ramarna. Problemet är att det största äventyret i dessa presumtiva äventyrsromaner om kvinnor inte är att kämpa för mänskliga rättigheter eller jämställdhet med pennan i hand, trots att det är detta som framställs som romanens kärnpunkt i baksidetexterna. Det är ju faktiskt en milsvid skillnad på att låta kampen och äventyret utgöra ramberättelsen och utgöra kärnpunkten. Nu flyter i stället kärnan ut i det jävla lavendeldoftande badvattnet med en handling som ständigt står och stampar med detaljbeskrivningar som gör att de mest känns som någon slags rollspelsdagdröm (ja, ni vet lajvare...). Det blir helt enkelt irriterande töntigt. 

Jag vill härmed slå ett slag för den renodlade chicklitromanen. (och i detta begrepp lägger jag böcker som företrädelsevis utspelar sig i nutid, istadsmiljö med kvinnliga huudrollsinnehavare). Den är nämligen tålmodig och god och förhäfver sig icke. Där tillåts prinsessorna göra något mer än att åldras i en korrekt utmålad historisk miljö i kysk väntan på Gud och Maken. De får trampa i klaveret (gärna flera gånger) och göra om och göra rätt om de har tur. De kanske inte längtar bortom ramarna från början, men ganska ofta får de snubbla ut från dem. Och det är ohyggligt mycket mer uppfriskande.