Så är vi, fastän många, ett och samma stoff

Mellan penseldragen på husfasaden håller Ulf Danielsson sommarprat och jag tänker på den klassiskt kyrkkristna frasen:

”så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi del av ett och samma bröd”
(källa: svenskakyrkan.se)

Och jag tänker på den lilla ärta som en gång smällde i en jättestor smäll: Den Jättestora Smällen på hur tung den var. På att vi alla inte bara skulle kunna vara del av en och samma kropp utan del av ett och samma stoff. Vissa tankar är mer betryggande än andra och idén att vi alla är samma urgamla skrot och korn, vi hör ihop med universum, våra hjärnor är en del av världen skänker mig otrolig frid.

Vad som är bra för näsor

Det bästa med syrener är att de växer i lagom näshöjd så man bara kan gå fram till en buske och begrava näsan i en lila parfymklase och liksom drabbas.

Reflektioner över den skånska slätten.

Ingen slätt kan vara platt som denna. Ingen busstur lika lång som den mellan Dalby och Malmö om natten. Sanna säger alltid välkommen hem när jag ringer på dörren in i lägenheten med kattungar på väggarna och ett kreativt behov i varje kropp som kommer innanför dem. I 70-tals radhusets kök äter man sig mätt, gråter och fnissar tills den sista bussen tar sällskapet med sig hem. På soffan sover man den bästa tuppluren. Genom åkrarna ackompanjeras gaspedalen av sönderlyssnade blandband. Man tar pauser för fika, fyndig keramik och tavlor med knölig olja. Ögonen kisar i solen. Här är pastellfärgade himlar och bara två snödrivor.