Vad är grejen med New York?

New York verkar ha blivit för Stockholms mediehipsters vad Koh Lanta etc. för länge sedan blivit för crocsbärande soldyrkare. Någonting att åha sig över. En plats om vilken klyschorna står som spön i backen. Grejen är att alla klyschor är sanna vilket gör New York till den ultimata platsen för eskapism. Det är liksom inte på riktigt. Fast det är på riktigt. Det går att ironisera i evighet om hipsterstockholms monstruösa New York-komplex, men det går inte att förneka att staden är som en bok, en film, en drog eller allt på en gång. Det går inte att värja sig mot indiska restauranger där kyparen föreslår att man ska gå tvärs över gatan och köpa en flaska vin för att de själva inte har något utskänkningstillstånd, mot gråtande flickor på MoMAs damtoalett som efter att man frågat om de behöver hjälp med någonting ler mellan tårarna, frågar var man kommer från och önskar en en fortsatt trevlig vistelse i staden, mot jazzkvartetter som underhåller turisterna i den evighetslånga kön till hissen upp i Empire state building och engagerade krigsveteraner som guidar dig runt på flyg- och sjöfartsmuseet beläget på ett gammalt hangarfartyg.

Ironin dör i samma ögonblick man sätter sig i en gul jävla taxi och alla återupplivningsförsök är fruktlösa.

Bilden föreställer min mamma promenerandes i korsningen 5th Avenue och West 23 Street.

Vad är grejen med skrattfest?

Är det när man skrattar så jävla sällan att när man väl gör det måste det vara för att man är på en fest?

Vad är grejen med Oskar jävla Linnros-frisyren?

- Vem hade du helst hånglat med, Oskar Linnros eller Daniel Adams Ray?

- Daniel Adams Ray, jag vet inte riktigt hur han ser ut dock.

Vad är grejen med rakat hår på sidorna, kort som bara den och sen den där hårkalotten högst upp. Inoljad i flott sålt i nån flådig frisörsalong ligger den som en klubbad, renrakad kut högst up på ALLA HIMLA KILLARS HUVUDEN. Den här frisyren är fulare än Beckhamn-tuppkammen den är fulare än trendhocken den är fulare än bratsbackslicken. Här kan vi verkligen tala om kotlettfrisyr.

Och jag är inte den som är den, i vissa, enstaka fall, kan även denna hemska uppenbarelse till frisyr kännas lite snajdig. Men aldrig och då menar jag ALDRIG om frisyrbäraren envisas med att raka bort håret lite väl högt upp på huvudet och spara en bit tjockt, blankt hår att forma till en liten bakåtslick på huvudkullen som mest får ansiktet att bli cirka dubbelt så långt. Och då menar jag att Liket på mitt högstadium är i det närmaste utkonkurrerad ur ligan. Även om han fortfarande ligger bra till när det gäller de mörka ringarna under ögonen.

Vad är grejen med Betty Draper?

I den här himla hemmafrutrendsdebatten som älskar att förfasa sig över den traditionalistiska Ungdomen hålls Betty Draper (se bild) från Mad Men alltid ansvarig för att vara en eftersträvansvärd förebild som alla vill vara.

Jag trodde hemmafrutrenden handlade om att plocka russinen ur kakan och peta in dem i frostingen på cupcakesen. Och inte särskilt mycket om att vara typ snygg och..

• vara jävligt uttråkad och hata sina barn
• vara jävligt uttråkad och dricka vin i sin ensamhet
• vara jävligt uttråkad och önska sig tillbaka till sitt modelliv
• vara jävligt uttråkad och gifta om sig med en gubbe
• vara jävligt uttråkad och innan dess göra det värsta man kunde göra: leta reda på nyckeln till sin killes Hemliga Skrivbordslåda och avslöja allt han aldrig berättat för en och sedan förakta honom för vem han egentligen är
• vara en isdrottning.
• få nervösa sammanbrott
• veta att man inte är nåt mer än sitt perfekta utseende.

Irritationsmoment

Den jävla Jil Sanderpåsen.

Varför finns den?

I dag kanaliserar jag min ilska och trötthet genom en menlös och överprissatt plastpåse.

Vad är grejen med min nyfikenhet?

När någon, vem som helst, gör en antydan, hur vag som helst, om att något är av hemlig karaktär. Då. Då händer det. Mitt liv förlorar sin mening om jag inte får reda på vad det hela handlar om.

Nyfikenhet är som akut översvämning. Följderna är omedelbara och påtagliga. Vattennivån stiger och massorna måste Tas Omhand, om inte hela tillvaron ska skadas.

- Vad pratar ni om?

- Snälla säg!

- Kom igen, jag får titta.. bara lite..

- Jag lovar att inte säga till nån.

- Det gör inget att det är en överraskning

Det kliar i nästan hela kroppen om dessa strategier inte lyckas. Jag prövar dem om och om igen, för att matta ut mitt offer. För att krama information ur deras läppar. Tittar stint i deras ögon. Det där som var viktigt, som allting handlar om, brukar vara hemskt banalt. Ett klockslag. En maträtt. Några som kanske blivit ihop, som jag redan visste. Meningslöst skvaller. Men rationell statistik biter inte på behovet av omedelbart deltagande i det informationsutbyte som pågår. Jag måste få veta!

Är denna, i mig, påtagliga känsla ett uttryck för att jag vill vara en del av den pågående världen? Är det ett uttryck för en vetgirighet? Eller är det bara ren och skär nyfikenhet?

Vad är grejen med populärkulturen och dess bevakare?

Nu är vi där igen. Prettofrågan måste fortsätta dryftas. I dag snubblade jag över ett exemplar av Nöjesguiden som jag bläddrade i för att förströ mig under lunchen. Tyvärr. Jag ville omedelbart kasta upp svampsåsen över blaskan för maken till överdistanserat, trött skräp har jag aldrig varit med om. Nöjesguiden verkar helt enkelt hata allt de skriver om. De verkar inte ens gilla det de gillar. Det är någonting med den blasérade ironiska tonen. Emellanåt gafflas det om att mode är konst och att påpmusiken faktiskt också ska tas på allvar. Jag tänker inte gå med på detta så länge det verkar som om skribeterna som bevakar dessa företeelser ursäktar sig för att de inte skriver för någon tyngre institution genom att raljera över sina vurmer. Värdediskussionen blir så fånig då. Det blir som leverans utan innehåll. Och jag gillar inte ursäkter. Jag vet inte om de gör det för att vara roliga, kanske är det bara jag som är torr och humorlös. Jag vill ha en värdediskussion som inte skjuter sig själv i foten med hjälp av respektlös, analysbefriad journalistik.

Vad är grejen med att inte ha en idé om hur och varför jorden skapades?

Julens fetaste insikt: jag är en torrboll. Jag har läst så mycket filosofi att ingen sekt någonsin kommer att kunna värva mig. Det går helt enkelt inte att veta om jag skulle tjäna på ett medelmsskap i en sådan. Dessutom verkar utsikterna för utdelning dåliga.

Drömmen om ordning

Man vandrar mellan högar. Navigerar från den ena ansamlingen av allt-överst-principer till den andra. En dag får man nog. Man går till en affär där allt som säljs matchar novemberhimlar och spenderar en tjuga på en tidskriftssamlare i hårt, svart papper. Med metallinramad etikett på ryggen. Men tänker: nu ska jag bringa ordning i kaos. Jag är en pappersriddare med arkiveringsskills av fjärde graden. Man kommer hem. Man plockar i sina högar. Sticker ner sina standardark till räkningar, artiklar och lönespecar i nämnda hårsvarta samlare. Och ställer sig frågan:

Vad är grejen med att tillverka snygga och stabila tidskriftssamlare i ett format MINDRE ÄN A4?

Vad är grejen med Ulf Lundell?

Lars Winnerbäcks uppenbara idol och en konstnär med minst ett järn i varje eld. Jag har alltid uppfattat honom som gäspigt bredbent och inte alls sett det som en ursäkt att gammal rock är sådan. Då och då dyker de ändå upp. Förespråkarna. Särskilt när det gäller den där boken, Jack. Och nu undrar jag: vad är grejen? Är min skepsis obefogad? Är den där Jack nåt att läsa? Och om den är det, kan man verkligen leva på den meriten fortfarande?

Vad är grejen med att kvinnor skulle hata varandra?

Visst får man lite matthets-andnöd av Clara Lidströms präktiga livsstil ibland. Men när det krävs, då är UnderbaraClara precis så underbar som hon behöver. I det här inlägget
skriver Clara om kvotering och om myten om att kvinnor vill vara ensamma på toppen som kommentar till ett inlägg på temat av Blondinbella. En annan häftig kvinna, som också diskuterar kön och kvotering med med ett annat perspektiv, nämligen inifrån börsbolag och styrelsesvängen, är Anna Carrfors Bråkenhielm som höll ett mycket intressant sommarprat häromdagen.

Det vanligaste argumentet mot kvotering är hur det skulle kännas att vara den inkvoterade. Att inte ha blivit antagen på sina meriter utan för att man är penislös eller kommer från en annan kultur eller vilken aspekt man skulle vilja kvotera in. Men faktum är att man anställer folk som liknar en själv. Ingen undrar hur det känns för alla de gubbar som redan är inkvoterade. Om de ligger vakna på kvällarna och funderar på om de verkligen fick jobbet för att de var bäst. Eller om det bara för att de precis om chefen råkade vara gubbar.

Vad är grejen med att klaga på "snippa"?

Det är ett ganska fånigt ord. Jag kan verkligen hålla med om att snippa kanske ger de mest talande mentala bilderna för hur kvinnokönet ser ut, men det var ju aldrig som att mustiga ord som vulva eller vagina någonsin slog på bred front.

Diskussionen kring vad fittan borde kallas i folkmun tar aldrig slut. Den brukar på samma gång bli underhållande och tragisk. Tänk att ordet arm inte hade funnits som benämning på de bägge köttklädda skelettbitarna som hänger ut vid varje axel. Det vore bara opraktiskt och i ärlighetens namn vet jag inte om själva ordet arm's klang och melodi låter som något långsmalt, handlingskraftigt och gäddhängigt.

Ett ord som alla förstår och vågar använda hyfsat ofta är väl bättre än inget? Eller?

Vad är grejen med happy-workers-reklamerna?

Man ser en glassig slutprodukt. Man ser hur god och njutningsfull den är i alls sin prakt. Sedan får man se hela den idylliskt genomförda produktionskedjan. Från en kakaofrukt som valts ut just för din smarriga chokladkaka av en brasiliansk chokladbonde som bara arbetar i motljus.

Det är likadant med teet i de fantastiskt smakgenomsläppande tepåsarna. Varenda blad är plockat med varsam hand av den nöjdaste arbetaren som nånsin funnits bland de kinesiska bergen.

Vi ska alla övertygas om att den som gödslar åkern gör det medan den visslar en glad dansmelodi. Att frukten som skördas gör det med erfarenhetens kompetens och eftertänksamhet. Alla beslut som tas om hur tebladen som jäses och torkas och förpackas och blir ditt frukostte har tagits i samförstånd och under solidariska förhållanden.

Hur kommer det sig att det är i de domäner där vi alla vet att villkoren är ungefär lika usla som i bananbranschen som dessa pittoreska miljöer målas upp? Inget kunde kännas mer som en kuliss lika täckande som myggnät.

Vad är grejen med mansrollen?

Ibland tänker jag att det kanske bara är rättvist att det i många filmer och teaterföreställningar bara är de manliga rollerna som bjuder skådespelaren och publiken någon form av utmaning, utveckling och utrymme annat än som dekoration. (Eftersom mansrollen i verkligheten verkar ha väggar hårdare än betong och rent spontant verkar vara tråkigare att spela än Törnrosa. Ändå är det tusen och tusen och tusen som hoppas på att klara audition. Dagligen och stundligen.)

Vad är grejen med att slå den man äger?

"Tre män greps i Linköping under helgen, misstänkta för att misshandlat och hotat sina kvinnor."


Källa: corren.se

Vad är grejen med att plötsligt tro att det roliga, nästa steget i livet är mer pengar varje månad?

Det kanske kallas vuxenpoäng, men jag vill påstå att det är ett missförstånd mellan er och Samhället.

Glöm inte bort vad som är viktigt, egentligen.

(och man får dagdrömma)

Vad är grejen med att klaga på SJ?

Gott folk.
Nu får ni ge er!

Som vädret är nu är det ingen som förväntar sig att kunna flyga flygplan eller åka bil på samma premisser som en solig vårdag. Men med tåget är det tydligen så att vädrets makter inte gäller? Det finns tydligen inga ursäkter för ett överbelastat tågnät att leverera försenade avgångar?

Jag tycker ni kan förflytta er mellan destinationer medelst apostlahästarna istället [punkt och godnatt]

Vad är grejen med Murakami?

För något år sedan uppstod en enorm hajp kring den japanske författaren Haruki Murakami. "Fågeln som vrider upp världen" var plötsligt oerhört populär, tokhyllades på allsköns bloggar och sura kultursidor kunde till och med tillstå att det var intressanta existentiella inslag. Jag hade läst en av hans andra romaner; Norwegian Wood, på gymnasiet och hade för mig att jag tyckte om den, åtminstone vissa delar. Så för ett par månader sedan tänkte jag att nu skulle jag också uppslukas av denne blide asiat. Jag hade ju läst om hans fantastiska världar och spröda personskildringar och jag hade till och med läst en samling med noveller som legat till grund för en del av hans romaner och gillat många av hans idéer. Visserligen fanns det ett vagt minne av smått pinsamma sexskildringar, men det tänkte jag att man nog skulle kunna bortse från.

Varningslamporna borde ja ha börja blinka redan vid vetskapen om de existentiella inslagen. För hur könlöst man än påstår att existentiella problem är innebär det i litteraturen ändå alltid krisande gubbar eller krisande unga män. Mycket riktigt. Norweigan Wood: Vilsen universitetsgrabb ligger med äldre kvinna för att hitta sig själv. Kafka på stranden: Vilsen ung grabb rymmer hemifrån för att hitta sig själv. Fågeln som vrider upp världen: Ung man vet inte vad han ska göra med sitt liv. Hans fru sticker och han sätter sig på botten av en brunn för att hitta sig själv. Ungefär. Detta kryddas med mer eller mindre surrealistiska inslag; i bland med karaktär av magisk realism; en genre som annars anses lite kvasilitterär. Men eftersom detta handlar om mäns existentiella problem är det plötsligt okej och spännande. För mig ursäktar den spännande surrealismen inte det hejdlösa navelskåderiet. Jag blir bara fruktansvärt provocerad.

Vad som får min milda irritation att övergå i något som snarast liknar okontrollerad ilska efter ungefär tvåhundra sidor i Fågeln som vrider upp världen är hur han tecknar sin fiktiva värld. Alla kvinnor är sköra och eteriska och står i närmare kontakt med de andliga världen än män och har de inte det så är de blyga och sköra och lite trasiga och måste tas om hand av de stackars identitetssökande männen som egentligen kanske mest hade behövt lipa lite själva. Kvinnorna finns liksom mest, oavsett om de är blyga eller eteriska mest till för att hjälpa huvudpersonen att hitta sig själv. Det verkar liksom som om Murakami inte bryr sig så mycket om vad som händer med kvinnorna kring hvudpersonen. (Naturligtvis är de förekommande gamla gubbarna visa och excentriska och har också en vägledande funktion.)

Jag kan inte heller se det vackra i skildringarna av varesig personer eller miljöer. Murakami kan förmedla en känsla av stillhet och av att verkligheten liksom inte passar ihop med sig själv, men specillt vackert är det inte. det är mest kallt konstaterande. Det är bara ryggar och bröstvårtor och nyduschat könshår in absurdum på ett sätt jag skulle vilja beskriva på ett giftigare sätt än gubbsjukt, men jag kommer inte på ett bättre ord. Och det tunna sköra och fladdriga är nästan uteslutande de kvinnliga karaktärernas kläder. Gubbsjukan stannar tyvärr inte vid personbeskrivningarna. Detförekommer en hel del sex också, oftast av den enkla anledningen att det verkar ingå i huvudkaraktärernas existentiella sökande. Vilket naturligtvis gör kvinnan till den passiva parten. Hon ska helt enkelt mest vara vacker och oemotståndlig och ha en söt liten sommarklänning på sig så att huvudkaraktären ska ha sex med henne varesig han vill eller inte.

Det känns helt enkelt lite naivt, fast inte det bra och livsnödvändigt naiva utan bara det ignoranta naiva, att gilla Murakamis romaner. Jag vill ju liksom att man ska se igenom den knasiga surrealismen och det existetiella utforskandet efetrsom det senare slår över i navelskåderi och det förra mest känns som en ursäkt för att peta in så mycket snyftiga sexscener som möjligt. (Gärna i någonslags metafysiskt drömscenario också.) Kanske har jag det motsatta problemet. Jag ser inte förbi dessa uttryck av gravt Herman Hesse/ Sigmund Freud/ Friedrich Nietzsche-komplex. Jag ser inte det sköra och vackra och fascinerande surrealistiska. Jag ser bara en värld där strukturer som inte borde finnas plötsligt har okej-stämplats då de har förklätts med lite spännande litterära grepp. Jag ser en värld jag inte på några villkor vill leva i. Inte ens i sjuhundra sidor på låtsas.

Vad är grejen med måndagar?

Varje söndagskväll önskar man ska följas av ett krispigt början på den nya veckan. Något knaprigt som erbjuder ett visst tuggmotstånd men som ändå låter sig krossas mellan målmedvetna tänder.

Inte sällan karaktäriseras måndagen istället av känslan hos en kall blöt filt. Vädret svarade min dåliga kritik/vårlängtan från förra veckan med att släppa ifrån sig ytterligare snöskurar och hela dagen andas mest prestationsångest, motvilja och magknip.

Vad är grejen med att ta betalt?

Jag undrar extremt specifikt vad grejen är med att ta fem spänn i betalt för att jag ska kunna byta en tampong som kostar säkert 5 spänn den med. 10 kronor för att slippa fläckar på bibliotekets möbler. Vad är grejen?