Hur ska det gå med megabröllopen när vi som är födda i slutet av 80-talet får tummen ur? Vad kommer hända med alla glossiga brudklänningsmagasin? Kommer idén om den välsignade och evigt överlevande tu-man-hand-kärleken att överleva?
Nästan alla jag känner vill gärna träffa någon att dela sitt liv med. Kanske inte just nu, men någon gång. Delar av min bekantskapskrets letar ganska aktivt efter nån att planera, kanske inte husvagnssemestern, men väl helgaktiviteter tillsammans med. Några väntar idogt på att få springa rakt in i deras livs kärlek med ett glas jos i högsta hugg alá Notting Hill. Det verkar ganska besvärligt att ständigt gå omkring med en pappersmugg i handen. I synnserhet är det svårt att cykla på det viset. Nåväl. Efter år av intensivt spanande, både för egen del och på andras så kallade kärleksliv har jag funnit att vi lever i en paradox som visserligen inte gäller för alla men för tillräckligt många för att den ska vara relevant:
1. Ingen vill bli tillsammans med någon de inte känner. Det är viktigt att veta om man kan prata med varandra mellan hångelsessionerna, annars är det ju skittråkigt att vara ihop. Så resonerar de flesta. Ett väldigt sunt resonemang kan tyckas. Men:
2. (Och här kommer paradoxen) Ingen vill satsa någon av sina fina och välmående vänskaper i något så riskabelt som ett förhållande! Det kan ju ta slut när som helst. Livsfarligt ju!
Slutsatsen? Att bröllopsindustrin går en lika oviss framtid till mötes som den här planeten? Kommer våra föräldrar någonsin få bli präktiga mor- och farföräldrar, annat än till slumpmässigt producerade one-night-stand-kids? Kommer tvåsamheten bli räddad likt Saab av Koeningsegg?
