Man kanske blir vuxnare, men man växer inte ifrån pretto

Johanna säger: (23.14.03)

vi ÄR pretto. Det är bara att acceptera faktum

sally säger: (23.17.00)

ja och det har väl varit faktum de senaste typ 10 åren...

Johanna säger: (23.17.04)

minst

Göra

Så länge jag kan minnas har jag haft apmycket att göra. Ungefär hela tiden. Plötsligt en dag är det inte så längre. Den största anledningen till detta är att delkursen jag läser nu är ett belastningsmässigt skämt. Jag har därför spenderat ganska mycket tid åt att skämmas för att jag inte har något att göra i skolan, tills jag insåg hur dumt detta var. I stället för att skämmas väljer jag att se det som att universum på något sätt kompenserar mig för det senaste uteblivna jullovet, samt två bortjobbade somrar.

Färgskalad

Vad är grejen med gubbar?

När man studerar litteraturvetenskap får man läsa mycket om gubbar och av gubbar. Gubbar som alluderar på gubbar som alluderar på gubbar. Det är gubbarnas existensiella problem, gubbarnas helvetesvandringar och gubbarnas komplicerade relationer till samhället. Det är outsägligt långrandigt att för femtioelfte gången höra en föreläsning om hur en gubbe har skrivit något som har med Dante, Nietzsche eller Freud att göra. Någon sade att existensiella problem är könlösa, men det märks minsann inte om man tittar på min litteraturlista. När jag påtalade detta för en föreläsare som för andra föreläsningen gillt låtsades som om vi inte läst Virginia Woolf utan bara ytterligare en gubbe och pratade på om denna (Hesse), fick jag höra att det var en intressant diskussion och ja, Woolf var en formmässigt mer skicklig modernist men vi måste tala lite mer om Hesse och hans lysande humanism. Och ja, fortsatte föreläsaren när han skulle berätta lite om flow of consciousness, den som egentligen revoltionerade den tekniken var en brittisk kvinna vid namn Dorothy Richardson.

Jag frågar mig vad poängen med att läsa en stilmässigt ointressant gubbe som producerat en roman, som visserligen är innehållsmässigt intressant men till syvende och sist ändå innehåller de gamla vanliga existensiella problemen, när man hade kunnat föra fram en författare som egentligen haft större infltande på den modernistiska estetiken och dessutom bredda studenternas allmänbildning och kunskap i ämnet.

Jag blir så trött på den här gubbifieringen.

Jag har lurat mig själv för många gånger nu...

Jag har skaffat mig en fantastisk ovana. Jag älskar den mer och er för varje dag. Den fungerar såhär:

Jag sätter mig i läsfåtöljen med kurslitteraturen. Jag slår upp rätt sida och börjar läsa. Kanske tre sidor, kanske trettio.

Ögonlocken blir tyngre och bokstäverna flyter ihop och jag tänker att JAPP NUSÅ! Bara en liten. En liten en kan väl inte skada.

Lutar huvudet bakåt.

Boken dimper ner på magen.

Därpå följer fullkomlig, total lycka i kanske tjugo minuter. Sedan vaknar jag till liv. Rycker till lite, upptäcker att jag dreglat på min egen axel och mår kungligt.

Gubblurar är grejen.

Jag är inte bara snygg...

...jag är fördomsfull också.