När man studerar litteraturvetenskap får man läsa mycket om gubbar och av gubbar. Gubbar som alluderar på gubbar som alluderar på gubbar. Det är gubbarnas existensiella problem, gubbarnas helvetesvandringar och gubbarnas komplicerade relationer till samhället. Det är outsägligt långrandigt att för femtioelfte gången höra en föreläsning om hur en gubbe har skrivit något som har med Dante, Nietzsche eller Freud att göra. Någon sade att existensiella problem är könlösa, men det märks minsann inte om man tittar på min litteraturlista. När jag påtalade detta för en föreläsare som för andra föreläsningen gillt låtsades som om vi inte läst Virginia Woolf utan bara ytterligare en gubbe och pratade på om denna (Hesse), fick jag höra att det var en intressant diskussion och ja, Woolf var en formmässigt mer skicklig modernist men vi måste tala lite mer om Hesse och hans lysande humanism. Och ja, fortsatte föreläsaren när han skulle berätta lite om flow of consciousness, den som egentligen revoltionerade den tekniken var en brittisk kvinna vid namn Dorothy Richardson.
Jag frågar mig vad poängen med att läsa en stilmässigt ointressant gubbe som producerat en roman, som visserligen är innehållsmässigt intressant men till syvende och sist ändå innehåller de gamla vanliga existensiella problemen, när man hade kunnat föra fram en författare som egentligen haft större infltande på den modernistiska estetiken och dessutom bredda studenternas allmänbildning och kunskap i ämnet.
Jag blir så trött på den här gubbifieringen.