En kort betraktelse över siminrättingar

Det finns en rad oerhört motsägelsefulla aspekter med badhus.

Ett badhus är renhetens högborg. Doften av klor ligger tät kring byggnaden och omfamnar dig redan innan du hunnit hitta ett ledigt skåp. Själva idén med allt detta vatten måste ha att göra med renlighet. Själva tyngdlösheten mellan simtagen. Att smygflyta några sekunder när man tar sig an nästa längd. Det är svalkande. Det är nästintill krispigt. Det är rent.

Jag älskar att vara på badhus nästan lika mycket som bibliotek. På båda dessa platser är jag ingen. I omkädnignsrummet är det helt normalt att rota runt i golvnivå helt näck. Och ingenheten har inget att göra med att alla andra tänker på sig. Utan för att det är tillåtet att inte tänka på nåt. Det skyndas på något håll. Några piffar inför utgång. Andra har en fnissattack. Några av oss rör oss outhärdligt långsamt. En sorts njutning.

Väldigt få platser saknar krav på motprestation. På badhuset är det fysiskt omöjligt att simma varken långsammast eller snabbast. Det är bara att flyta med strömmen och undvika att sparka på nån man svävar förbi i motionsbassängen.

Och så finns det något snuskigt med badhus. Det är inte bara den obligatoriska fritösen. Det är all hud som mjukats upp. All svett som sveps med i simtagen. Alla hårstrån. Utan glasögonen ser jag bara en behaglig dimma. En mosaikbeklädd vägg. Ett magnifikt hopptorn. Färgen på vattnet.

I duschen står jag på rad med människor som representerar alla åldrar och alla möjliga sorters kroppar. Vi tvåvlar och schamponerar två gånger. Det doftar sött i bastun. (och den här gången inte av uppvärmt godis).

Det är skönt med snusk. Det är skönt med dubbeltydigeten i badhuset. Här är jag ingen. Och jag blir inte ren. Men bastuvarm.

Spara ut

Sedan en tid tillbaka sparar jag ut håret för att det ska bli långt. Det är mycket jobbigt.. Framför allt tar det en evinnerlig tid och under tiden kan man inte göra någonting med det. För det mesta är det bara brunt och platt och tråkigt, och ganska ofta smyger sig en misstanke om att det kommer att fortsätta att vara brunt och platt och tråkigt även när man blir klar med utsparandet. Om man nu blir det någon gång.

En dag, när den här känslan blev allt för påträngande smsade jag Sally för att få stöd. Jag får panik skrev jag. Mitt hår är så mesigt. Det tar för lång tid. Jag förväntade mig en entusiastik uppmaning att klippa en fräck frisyr, men Sally som också sparar ut lyckades snabbt lugna ner mig. Gör en fin frisyr. Tänk på en målbild skrev hon (det är viktigt att ha mål!). Själv anförde hon "hippie" som ett rimligt ledord. Jag bildgooglade en stund. Hippe verkade mycket rimligt. Och "hippie" verkar ju ganska kompatibelt med ett eventuellt scenario där mitt hår inte får magiska beachwaves så fort det nått en viss längd utan fortsätter att vara brunt och platt. Jag slutade fundera på fina korta frisyrer och gick loss med saltvattensprayen en stund.

Man kan ta till många knep för att inte bli uttråkad när man sparar ut.Sally ser till att hålla det tillräckligt blont för att det ska vara enkelt att slänga i en fräck färg eller två. Själv har jag börjat experimentera med olika spektakulära hårtvättningsmetoder. För tillfället går metoden jag använder ut på att man tvättar med en lösning av bakpulver och vatten och använder en lösning på äppelcidervinäger och vatten i stället för balsam. (Jag klipper också sedan en tid tillbaka mitt eget hår.)Det är lite som en religiös upplevelse. Min guru på området har blivit alternativfrisören How-to Hair Girl. Förutom fullständig instruktioner för bakpulvertvätt instruerar hon i hur man lagar till andra typer av hårprodukter i köket, hur man klipper sitt eget eller någon annans hår hemma, samt hur man gör olika fina och ovanliga håruppsättningar. Det bästa är inte att håret blir oerhört rent och blankt, även om man nu skulle kunna tro det, utan att jag efter varje hårtvätt har en känsla (möjligen falsk men ändå) av att jag har lurat systemet på ett litet litet hörn. Det är fint. Och gör, i kombination med frikostiga mängder saltvattenspray, att väntan på hippiesvallet blir lite mer uthärdlig.    

Sandalen

För drygt en vecka sedan befann jag mig i Los Angeles. I min packning befann sig ett par känsloladdade skodon.

Vi visste redan i november att det skulle bli en bilsemester av rang den här sommaren. Genom land och stad i USAs södra delstater. Vi visste att det skulle bli många mil körda och några mil till fots. Vi behövde ta med skodon.

För cirka tio år sedan var jag djupt involverad i TVM. Som inom all friluftsaktivitet rådde viss pryl- och märkeshets. Det var jackor av Gore Tex och regnbyxor värdiga grotturer. Det var kök och kängor och buffar och liggunderlag. Och det var sandaler. Av märket Teva. En rejäl friluftssandal av klassiskt snitt med poppiga mönster på tygremmarna som håller fast foten mot sulan.

Jag hade aldrig Teva-sandaler då, men till en sommarfjälltur för ett par år sedan hittade jag ett par på rea! Äntligen skrockade jag för mig själv! Djupt medveten om att jag för längesedan lämnat sammanhangen där denna sandal räknades som ett rimligt, till och med upphöjt, plagg.

Därför var det inte utan överraskning, men med en hel del illmarighet som jag kungjorde att dessa sandaler skulle vara en del av min semesteroutfit på vår fräcka semester. Jag hade inget val: jag känner till sandalens praktiska egenskaper såväl som estetiska och jag hade ingen lust att investera i några andra sandaler innan avfärd.

De kom till användning när vi paddlade kajak och promenerade i grottor. De klädde mina fötter under aktiviteter som mitt friluftsfrämjarjag hade varit stolt över.

Vi skämtade om dem - om deras brist på snygghet. Pappasandalen. Fulsandalen. Men praktisk!! Faktiskt praktisk och bekväm!

Döm om min förvåning. DÖM OM MIN FÖRVÅNING:

Vi traskar (iklädda sneakers obsobs) på hipsterhippa butikskedjan Urban Outfitters i stadsdelen West Hollywood i Los Angeles. Vi lunkar runt i maklig takt i jakt på fynd. T-shirts med fina tryck. ROliga strumpor. En väst en fransar kanske.

Jag befinner mig vid skoväggen.
På skoväggen finns skor och sandaler av olika modell och snitt. Glittriga ballerinaskor. Converse i alla färger.
Tevasandaler.
Tevasandaler!

I Stockholm bär visserligen en ansenlig del av befolkningen birkenstocks till sina fluffa sommarkläder - så vi hade väl alla anat att ett bekvämt skomode var på ingång. Men detta!?

Självklart är jag inte alls först på denna trendboll. Sandalen är nedan föremål för både modeanalys och trendspaning inför legendariska Coachella
how tevas became the most unlikely it shoe of the fashion set
teva sport sandals are back

Men vad är effekten av detta? Kan jag börja bära sportsandal på jobbet? Kommer de fungera som partysko? Är mina reafyndade klackar i skinn från Acne en helt bortkastade investering??

Processen

Alldeles nyss kom det till min kännedom att man valt att dubba Star Wars episode 1, the Phantom Menace till svenska inför lanseringen av 3d-varianten. Ja, ni läste rätt: man har valt att DUBBA en STAR WARS-film till SVENSKA. Jag har på mycket kort tid gått igenom följande faser:

1) Chock (Mållöshet. Inte ofta)

2) Ilska (Ni vet hur det brukar låta)

3) Förnekelse ("Det är säkert något slags internetskämt")

4) Bearbetning (Snabb undersökning av fakta)

5) Acceptans (Det är ju ändå en barnfilm. Det kunde ha varit värre, de kunde ha våldtagit Empire Strikes Back)

Jag har nu landat i en slags mild provokation över a) återlanseringen av vad som egentligen var en skitfilm som hade mycket lite att göra med det storslagna populärkulturepos som kom på sjuttio- och åttiotalet och b) att man valt att infantilisera den ytterligare. Om Star Wars var svensk ter sig nu mer som en skrämmande ackurat spådom än lustigt internetfenomen . Jag vidhåller trots allt att det bara cementerar denna katastroffilm som den (visserligen helt missriktade på grund av fasansfullt tråkig och byråkratisk handling, men ändå) barnfilm den var redan 1999.

Mitt liv i förveckling*

jag: nu har jag packat!

och printat biljetter och vägbeskrivningar

känns som att jag glömt nåt. men vad?

Olof: har du med dig piff?

jag: JA DU ANAR INTE

Olof:

jag: även klackskor

det här med att kombinera en packning med kläder som är sköna att resa i, bra att besöka varv i och gå på glammig julfest i

Skickat vid 23:17 på onsdag

Olof: haha

jag: om jag levde i en förvecklingskomedi

gissa vad som hade hänt

Olof: ooh ooh

det är som upplagt för dråpligheter!

får bara med dig varvskläderna till julfesten

och festkläderna till varvet!

jag: EXAKT

Olof: i högklackat måste du balansera på en räddningsbåt i storm och full fart!

jag: !!!!!

*eller heter det förväxlingskomedi?

Hejhej

Vi hänger inte så mycket här längre. Kanske beror det på att vi inte har så mycket att säga, kanske säger vi det någon annan stans. Å ena sidan kanske vi borde förvalta den lilla läsarskara vi byggt upp, men låt oss för all del vara ärliga mot oss själva: De flesta av er har ju ändå kontakt med oss på något annat sätt. Detta är inte slutet, men ett litet flaggande för att det kan vara ungefär så här händelserikt det blir i denna internets lilla avkrok för tillfället.

Inte så att vi inte ägnar oss åt internet. Vi twittrat trots allt båda två, periodvis åtminstone, som @hamstersally och @frkBengtsson. Sallys blogg finns i listan till höger och om jag någon gång lyckas samla styrkorna och sjösätta mitt oerhört pretentiösa bloggprojekt jag pratat om i evigheter lovar jag att länka till det också.

Vi säger såhär: Det kommer när det kommer, vi ses när vi råkas och så vidare. Ni får helt enkelt ha tålamod.

Grejer jag gillar med Sons of Anarchy

• Grabbkramarna
• När Gemma slår Cherry med en skateboard
• Polischefen Unser
• När Tig adopterar Chuckie efter att kinesiska maffian klippt av hans fingrar
• Jax frisyr

Vad är grejen med att gilla saker ironiskt?

Det är lätt att tro att det som händer när man gillar något är att man tycker om det. Man kan gilla saker av olika anledningar; att de är fina, att de ger ett härligt spännande sug i magen, att det känns härligt när man omger sig med det, att det är lite kantstött och väcker ens omtanke osv. Gemensamt är att gillandet är oförtäckt. Nåt som är sant. Är alltså lätt att tro.

Men i de djupa fårorna av den ironiska humorn, den ironiska stilen (hipstern) osv. har även gillandet fått en nydaning. MAN GILLAR SAKER IRONISKT. SAKER SOM ÄR LITE BALLA ATT TYCKA ÄR KUL OM MAN GÖR DET PÅ ETT IRONISKT SÄTT. För om man gillade Hanson på riktigt vore man ju om inte lite dum i huvet så åtminstone befriad från all inverkan av god smak. Och då står man ju typ utanför hela samhället.

Till alla er därute vill jag bara säga: Man får gilla det som är töntigt i sin själ. Även om nån skrattar så kommer du få skolpeng, CSN och hemtjänst.

Viktigt meddelande

Hej alla jag känner!

Ni får inte åka till Indien.

Okej, deal!?

att äta kött eller inte, hönor, fjädrar, kritik (OBS LÅNGT OCH KANSKE LITE I AFFEKT)

Edit: Nu även korrläst och med eventuellt lite mindre snåriga formuleringar och färre upprepningar. Som sagt. eventuellt författat lite i affekt.

På en blogg jag gillar hittade jag ett inlägg som gjorde mig lite provocerad och jag ämnar nu skriva om detta. Det kommer att bli långt och handla om vegetarianism. Om ni tycker att det är tjatigt kan ni sluta läsa nu, men eftersom det blir mer och mer hjärtefråga för mig måste jag kräka av mig lite.

Nina Åkestam skriver i ett egentligen roligt och välformulerat inlägg om hur man "ska" bete sig som vegetarian, tedrickare och allergiker för att inte reta upp sin omgivning genom att göra en grej av sitt val av dryck/mat eller sin fysionomi. Den handlar egentligen inte alls om det ideologiska valet att inte äta kött, men det är det jag måste skriva lite om, eftersom redan draget att göra vegetarianism till en etikettsfråga känns lite väl ställdigiledetochhålkäften. Rörande middagsbjudningar, som tas upp som någonting jobbigt för alla inblanade, är detta ett problem som sällan uppstår eftersom de flesta som bjuder en på middag ofta vet om vad man inte äter eller är allergisk mot. Det vore hemskt konstigt att välja att inte gå bort på middag för att man är vegetarian. Jag skulle säga att det är rent av oartigt. Än värre att inte påtala det alls. Det är bara sorgligt och uppfattas säkert som mer oartigt att sitta och äta potatis och sås. Det fungerar liksom inte så. Men egentligen är det inte det, utan reducerandet av ett ofta politiskt och i bland svårt ställningstagande som gör mig lite less.

Åkestam verkar vara av uppfattningen att det är vegetarianerna som gör en grej av sitt ätande. Samtliga gånger jag fått prata om vad jag äter och inte äter har ämnet tagits upp av köttätarna som sett att jag tagit "det vegetariska alternativet" och helt fräckt krävt mig på information om VARFÖR jag inte äter kött (vilket troligtvis skulle förkastas som hysteriskt oartigt av i inlägget nämnda Mgdalena Ribbing). Tro mig, jag som vegetarian kan också vara trött på att prata om det. (Jag har börjat säga att jag helt sonika tycker att kött är äckligt. Det verkar konstigt nog provocerar folk mindre än de bra argumenten och diskussionen tas helt enkelt inte vidare. Att äckligt-argumentet accepteras så utan vidare provocerar mig något oerhört, men det kan vi ju ta en annan gång.) I sammanhanget är, om man får kasta en liten sten, LCHF-mupparna sju resor värre med sina nyfrälsta predikningar om hur länge de är mätta. De flesta vegetarianer jag känner kallar sig vegetarianer efter ett etiskt ställningstagande. Den vånda en köttbit innebär kan alltså inte likställas med att bli påtrugad en kaka och på grund av detta ta några minuter extra på löpbandet.

Låt mig ta en runda till: Att vegetarianism ska likställas med "dieter" skaver någonstanseftersom det handlar om exempelvis om rättvisa, resursfördelning, och hållbarhet. Egentligen tror jag att det mest provocerande med vegetarianism är att det på grund av rådande ordning inebär en störande politisering av något så vardagsnära som mat. Vad man bör komma ihåg är att det finns en milsvid skillnad mellan de som helst inte äter kött hemma men av artighetsskäl kan acceptera en fläskfilé på en middagsbjudningar. Vegetarianen har tagit ställning i en fråga som trots allt är politiserad, och som Åkestam mycket riktigt påpekar är det dennes egna val. I det valet ingår, eftersom samhället ser ut som det gör, tyvärr att i bland vara jobbig genom att behöva försvara sitt val och utöver nöden att försvara sin livsstil mot angrepp ofta även en vilja att påvisa något man ser som ett fel i rådande världsordning. Ergo - det jobbiga tjatet ingår i dealen och det spelar egentligen ingen roll vem som tar upp diskussionen.

Hurusom. Görandet av grej skulle alltså kunna vara grundläggande för det vegetariska ställningstagandet, men utifrån de flesta argument för och emot köttindustrin jag tagit del av kommer åtmistone jag till slutsatsen att det är köttätarna som borde tvingas att göra en grej av sitt ätande. För att vända på pannkakan skulle jag kunna säga som Nina, fast tvärt om: "Det är så jobbigt med köttätare, för de ska alltid göra en grej av att de bara äter ekologiskt kött eller har en vegetarisk dag i veckan, eller värst av allt; har inte några bra argument för att stödja en förkastlig industri." Det som irriterar mig är kort sagt inte att Nina Åkestam stör sig på vegetarianer som pratar om det, utan att vi lever i ett samhälle där på grund av normer är socialt accepterat att klanka ner på folk som tagit ställning mot oetisk industri genom sitt val av mat.

Slutligen, vilket egentligen är det enda jag verkligen tycker är fel med Åkestams faktiska argumentering, är inte riktigt ser varför man inte skulle kunna föra en diskussion om argument för och emot kött/inte kött under en social sammankomst. Det känns ungefär lika stelt som att tycka att man minsann inte pratar politik vid matbordet.

tjufem/oskar linnros har fetefel

Hej nu är jag 25. Det äger.

puss!

Dekonstruerad gnocchi

Koka potatis

Skär i bitar medelst gaffel

Häv på smör, riven parmesan och salt.

Servera med en enkel tomatsallad (tomat, lök, vinäger, svartpeppar)

Hejdå