Trivas på jobbet

"Jag pallar fan inte prata om vädret hela tiden. Hur är det med kärleken?"

Min vikariekollega letar innovativa samtalsämnen i väntan på färdtjänst.

Vad är grejen med att bli SKÖNT MÄTT?

Så fort sushin kommit på bordet börjar klyshorna hagla. Man får inte doppa riset i sojan. Man måste äta ingefära mellan varje fisk+ris-bulle. Och framförallt, en bit in i måltiden eller i slutet: Visst blir man skönt mätt av sushi?

Detta är ett utrop som förekommer i flera sammanhang, gärna med lättare, kall mat. En sallad blir man skönt mätt av. Likaså en grönsaksbuffé. Här är det inga klumpar i magen vi talar om, utan en lätt men ihållande mättnadskänsla. Det är den som är eftersträvansvärd.

Men vem är klyschdängarna att avgöra vad som är skönt? Varför är det ingen som känner sig Skönt Mätta efter att ha ätit minst två bakelser mer än de orkar? Eller när de tagit sig igenom julbordet? Eller efter stor självdiciplin faktiskt tagit sig till botten av matlådan?

Det var inte bättre förr.

Det är något irriterande mähäigt med romaner som utspelar sig i historisk miljö. Det är som om det verkligen inte går att kringå känslan av kiosklitteratur. I ett desperat behov av paus från Gitta Serenys magnifikt omfattande biografi över Albert Speer plockade jag nyligen upp en bok med den mycket tilltalande titeln "Påven Johanna". "Påven Johanna" utspelar sig på 800-talet f. Kr och behandlar legenden om en kvinna som lyckades lura in sig i vatikanen och till och med väljas till påve. Irritationen infann sig redan efter fyra sidor eftersom författaren uppenbarligen kände behov av att bevisa hur insatt hon var i epokens leverne genom att bombardera sidorna med töntig medeltidsterminologi. I kombination med en platt översättning kan det verkligen vara förödande. Jag återupplevde ilskan över en roman vid namn "Cosette" (Laura Kalpakian) som jag slök när jag i femtonårsåldern var inne i en Victor Hugo-period. Tydligen är det nödvändigt att aldrig sluta påtala huvudkaraktärens förträfflighet på ett synnerligen repetitivt sätt. De vet aldrig att de är vackra. Men de är de. Och begåvade dessutom. Och de visste inte hur vackra de var. Och dessutom var de förtrycka. Och ja herrejisses vad förtryckta de var. Sedan kommer kärlekshistorien, och där någonstans orkar man inte med all smygerotik och lavendeldoftande tvålar och förstulna blickar. Som upprepas i all oändlighet. Passion, flämtningar och lite fler lavendeldoftande tvålar. 

Både "Cosette" och "Påven Johanna" gör anspråk på att skildra "starka kvinnor" som kämpar sig fram i en mansdominerad värld. Jag köper det inte. Jag ser inte styrkor utan svagheter Cosette och Johanna är kyska prinsessor som är överbegåvade och övervackra och aldrig villäventyra något bortom ramarna. Problemet är att det största äventyret i dessa presumtiva äventyrsromaner om kvinnor inte är att kämpa för mänskliga rättigheter eller jämställdhet med pennan i hand, trots att det är detta som framställs som romanens kärnpunkt i baksidetexterna. Det är ju faktiskt en milsvid skillnad på att låta kampen och äventyret utgöra ramberättelsen och utgöra kärnpunkten. Nu flyter i stället kärnan ut i det jävla lavendeldoftande badvattnet med en handling som ständigt står och stampar med detaljbeskrivningar som gör att de mest känns som någon slags rollspelsdagdröm (ja, ni vet lajvare...). Det blir helt enkelt irriterande töntigt. 

Jag vill härmed slå ett slag för den renodlade chicklitromanen. (och i detta begrepp lägger jag böcker som företrädelsevis utspelar sig i nutid, istadsmiljö med kvinnliga huudrollsinnehavare). Den är nämligen tålmodig och god och förhäfver sig icke. Där tillåts prinsessorna göra något mer än att åldras i en korrekt utmålad historisk miljö i kysk väntan på Gud och Maken. De får trampa i klaveret (gärna flera gånger) och göra om och göra rätt om de har tur. De kanske inte längtar bortom ramarna från början, men ganska ofta får de snubbla ut från dem. Och det är ohyggligt mycket mer uppfriskande.

Mina tankar om varför mode är oviktigt och varför den insikten är viktig

J Lindeberg beskrev precis i sitt sommarprogram hur stort det kändes att få en visning bevistad av modepampar och trendsättare. Gång på gång kastade han ur sig fräcka ord ur sin modevokabulär. Man förstod att det var viktigt att bli erkänd. Att det var som en personlig prestation. Att mode är viktigt på många sätt.

Oj tänkte jag.
Är inte grejen med mode att det är oviktigt?
Den oviktiga aspekten av mode gör ju att det kan vara hur fint och fult och spretigt och fantastiskt som helst utan att det spelar en avgörande roll för världen. Det är inte viktigt med kläder på samma sätt som överlevnad och mat på bordet och pengar att betala augustihyran med. Mode är tillflyktsort och utlevelse och inlevelse och mod. Och banalt och skräpigt och oekologiskt. Och roligt!

Vackra färger, förfärliga mönster, lustiga skärningar, för mycket hud, decilitervis med glitter och hårspray är ju bara en metod att hantera allt viktigt och rödblinkande. Ett sätt att förvissa sig om att om humlor kan flyga kanske jag med kan det. Som att äta choklad i solnedgången fast att se sina röda lackskor hela dagen eller gömma sig bakom paljettjackans stål som en sköld mot tråkigheten.

Därför vill jag slå ett slag och kasta en tegelsten för oviktigheten!
Om du känner dig fantastisk är du det. Även om det bara är ett himla rosettdiadem eller dyra kalsonger som gör skillnaden. Och det gör kanske skillnaden. Ni är alla fantastiska.

Fotot har Erik Grenestam tagit och kan beskådas i flera olika storlekar på hans flickr-sida

Vad är grejen med Norah Jones

Johanna säger:
det var en kille som jag var helt säker på ville ha mig så asmycket eftersom vi hade en dejt där jag bland annat färgade hans hår och han spelade Norah Jones
Norah Jones liksom
en saxofonist vid namn Gerhard
sjukt bull kille för övrigt
sally säger:
guuud norah jones. jag palalr verkligen inte henne..
Johanna säger:
NEJ VAD ÄR GREJEN
men sätter man på nora Jones så vill man fan få till det så in i helvete

Kingigt!

För tre år sedan hittade jag första bandet av den mytomsusade "Prinsessornas kokbok" (Jenny Åkerström) i en liten prylbod på Orust. De senaste tre åren har jag således först letat mig fördärvad, därefter hållit ett öga öppet efter och slutligen givit upp hoppet om de påföljande banden. Döm då om min euforiska förvåning när jag i jakten på ett köksbord på Erikshjälpen finner band ett, två och tre. Jag insåg dock att sökandet inte är över då jag i receptet på "Krokan" (nr. 695) hittar en hänvisning til receptet på "Jockejmössor" (nr. 927) och tredje bandet slutar med ett recept på "Kalvost" (nr. 794). No rest for the wicked.

För övrigt gjorde jag en ovanligt lyckad Hoummus i går.

Modespaning: tampongtrend på ingång?

Finns att köpa här: Hanna Fridéns t-shirt-shop

Kom och se!

Plötsligt var du tvungen att hålla reda på föräldrarna istället.
I helvete heller!
Älska glömma och förlåta, och sånt.

Den 5 augusti har vi premiär.
Ett rykande färskt familjedrama sätts upp på Lilla Teatern i Lund.
Kom Kom Kom!

Projekt Frankenstein: Dag 4; nederlag

Victor hade tyvärr möglat tidigt i går. Det luktade som ni kanske förstår inte så värst gott. Därför förpassade jag honom till de sällare jaktmarkerna. Jag är dock inte nedslagen i skorna, utan planerar att komma igen med dubbel kraft.

Projekt Frankenstein: Dag 3

Victor mår fint. De senaste dagarna har han bott i tvättstugan där temperaturen är hög och det är fritt från drag. För er som undrar kan jag berätta att han är en riktigt reaktionär typ, helt fri från hjälpande jäst; konceptet är en del vatten, en del rivet äpple och två delar rågmjöl. Han får just nu inte mer uppmärksamhet än en rejäl omrörning en gång om dagen, men han verkar nöjd med det och blir kletigare för varje dag. Jag tänker att vi ska umgås lite mer i övermorgon, han kommer att vara i fin form då.

Irans sak är vår

Det lös i S på jobbets ögon när han pratade om sitt hemland vilket han lämnade för 19 år sedan. Ikväll önskar han fint väder i Malmö när de tågar för Irans sak. Jag vet att han egentligen skulle vilja vara i Iran och slåss i demokratins namn. När våld ser ut att vara den enda lösningen är det illa. Det vet alla. Och allt jag skriver känns futtigt i sammanhanget. Tusentals människor har tagits till fånga och mördats de senaste veckorna för att de har en egenskap som ofta brukar ingå i kravspecen för att räknas som en varelse med medvetande. Egen vilja.

Projekt Frankenstein: Dag 1

Mitt senaste läsprojekt, Mary Shelleys klassiker "Frankenstein" har inspirerat mig till att försöka skapa liv. I dag sjösätter jag alltså Projekt Frankenstein, och presenterar stolt mitt första försöksobjekt:

Rågsurdegen Victor

Han har framställts utifrån instruktioner i vissa urkunder och jag måste säga att han ser mycket lovande ut. Jag förutspår spirande vänskap och håller er uppdaterade på hur projektet fortskrider.