En röst i natten.

-Barack! Where are you? Where are you Barack?

Mamma från sovrummet letandes efter.... Förenta Staternas president?

Vad är grejen med sköna killar?

De är shyssta, de har stil och klass. De kanske inte ser så bra ut, men de är oändligt charmanta. Jag pratar om de sköna killarna. De självutnämnda alfahannarna som varken behöver slåss eller tafsa för att få sin roll befäst hos pöbeln. Istället drar de lite halvroliga skämt, ser en i ögonen två sekunder för länge och så är saken biff. De sköna killarna får som de vill. De kör sitt race.

De sköna killarna kommer undan, antingen med att göra utestlutande som de vill eller ingenting alls. De charmar och flörtar och drar vitsiga vitsar och har färgglada sockar och stajliga hårprodukter.

Sköna killar. Vad är grejen?

Bauchschmerz

Har du gasig och spänd mage? Då kan du vara drabbad av mjölkmage... Eller om du har riktig jävla otur BLINDTARMSINFLAMMATION, men de säger de aldrig i reklamen. Ett spännande litet äventyr.

Gillar du olidlig smärta följt av ludd i hela huvudet? I så fall är BLINDTARMSINFLAMMATION något för dig!

Jag är inte bara student, jag har Arnold-komplex också. Därför har jag alltid drömt om att se skottskadat ut. Nu går detta enkelt och snabbt att fixa med BLINDTARMSINFLAMMATION. Tre chica små hål på smakfullt placerade ställen. Haken? Det finns ingen förutom det gamla sedvanliga VILL DU VARA FIN FÅR DU LIDA PIN!!!!

Jag har tillbringat ett dygn på sjukhuset, blivit drogad, sövd, opererad, droppad, stucken och klämd på. Lunds Universitetssjukhus - Alltid en överraskning i bakfickan!

Timo kryper under skinnet på spåret

Kanske den finaste versionen av Radioheads gamla dänga jag någonsin hört i kvällens avsnitt av fredagsmåstet PåSpåret: Timo sjunger Creep vilket även resulterade ett uppsving för herr R i mina annars kritiska ögon.

Spana även David Bexelius ångest över att han inte kommer på vilket band det är som gjort låten!

Trendspaning

Jag tror på unibrows!

Minnen med socker på

En händelse jag inte funderat över på väldigt länge bubblar upp i min hjärna. Ett litet personligt landmärke sådär.

Jag är tretton år och ska fylla fjorton kanske. Jag är ensam hemma i huset i Dalby med min lillebror, som jag lovat att passa då mor och far är på kalas. Telefonen ringer. När man är snart fjorton och inte så socialt försigkommen förväntar man sig att det ska vara någon som vill prata med mamma eller pappa, eller möjligtvis någon av mina tjejkompisar i andra änden. Det är det verkligen inte. 

  

Det är killen som jag är lite (okej, dödsmycket) kär i som vill prata med MIG. Detta är remarkabelt, för vi har inte pratat speciellt mycket innan. Vad som är ännu mer remarkabelt är att HAN VILL BJUDA MIG PÅ BIO, NU I KVÄLL. 

Jag minns att jag fick en sådan fruktansvärd andnöd och att det liksom svartnade för ögonen på mig. Jag visste att jag inte kunde åka hemmifrån och lämna Lillebror ensam hemma, men jag överväger faktiskt att göra det. Tyvärr har min hjärna kortslutning och jag misslyckas kapitalt med att förklara detta, och säger typ "Men jag är inte femton och mamma och pappa är inte hemma." Jag minns inte hur vi avslutade samtalet, men jag mins att jag snabbt lade på luren och sprang upp på mitt rum, där jag stannade hela kvällen och förbannade min odugliga hjärna.

När vi sågs en eller två veckor senare hade min hjärna lugnat ner sig och jag lyckades förklara vad jag egentligen borde ha sagt. Han skrattade lite och sade att han förstod och såg min djupt i ögonen och sådana där saker. Och mitt trettonfjortonårshjärta tickade snabbtsnabbt. 

Något liknande har faktiskt inte hänt mig sedan dess. SMS möjliggjorde kontakt på ett lite mindre direkt sätt, telefonen avdramatiserades i och med att man fick en egen och jag blev lite bättre på att hålla huvudet kallt. I bland känns det ganska sorgligt och väldigt ospännande, men det är skönt att veta att någonstans har kvar man en liten trettonfjortonåring med överhettad hjärna och snabbtsnabbt tickande hjärta.

Klapa klapa

En dag fick jag oväntat besök. Jag bjöd inte på kaffe.

Rytm

Det här med dygn.
Jag har glömt lite hur man gör.

Vart jag än står ser jag palejtter när jag går

När seriefigurer får spö brukar de åka i backen och se små fåglar som flaxar kring deras huvuden? Ni är bekanta med bilden? Jag lider av fenomenet fast fåglarna utbytta mot paljetter. om jag hade tålamod skulle jag rulla mig i klister och dutta fast paljetter över hela mig, men det orkar jag inte. Istället vill jag köpa det vräkigaste den sk modescenen kan frambringa förtillfället: en paljettjacka.

Tänk på alla dagar. Också tänker ni alla dagar iklädd paljettjacka! Det är inte som godis på en vardag. Det är som en simbassäng fylld av godis. Det är som moln gjorda av sockervadd. Som att ständigt vara ackompanjerad av en symfoniorkester. Förstår ni hur jag suktar?

Jackan på bilden har oroväckande mycket att göra med texten och är från en nätbutik med väldans dyra kläder.

Tjena kexet, står du här och smular?

När jag för en liten stund sedan gick jag ner för trappen för att pigga upp min möra hjärna med en kopp te uppvisade mamma följande, högst avantgardistiska, uppdukning av kvällsfikat. 

Till vänster om ljusstaken (som för övrigt är formad som ett salladshuvud) har hon placerat ett kex. Till höger om ljusstaken har hon placerat ett kex. Hon har ett kex i munnen. Minimalism i dess renaste form.

Det här är mina två nya polare, nyss influgna från Bremen. Jag kallar dem M.Eugel och Kamratchen. Nästa helg sticker vi på kompiskryssning till Tallin och kommer att ha det helt fab. Gud vad jag längtar.

Guldnosgalan

Hur har vi kunnat undgå bröderna Fares i jakten på ståtliga näsor?
Här är Josef på Guldbaggegalen. Bilden är snattad härifrån. Kolla näsan! Jag gillart!