Vissa lär sig aldrig

För att bibehålla mitt blonda barr och för att min hårfärg skulle likna min moders lite mindre (då jag fick en överdos av likhetskommenterare förra helgen) har jag kastat blonderingskräm i min frisyr idag. Än så länge ser det mest ut som gul snö. Sexigt..

Fejksvullande; ett hot mot vår matkultur.

Strax före jul läste jag ett blogginlägg som störde mig oerhört. Eftersom detta inte är ett personangrepp tänker jag inte komma med några namn, men det återfanns i en av Sveriges mest lästa bloggar. Inlägget återgav hur författarinnan och hennes vänner hade bakat kakor, skildrat med jättefina bilder. Gott så. Dock slutade det med att de hade kommit på att Hon tyckte inte om kakor och Den åt inte det och Denna var allergisk mot si och så eller hur det nu var. Detta kom de alltså på EFTERÅT. Jag frågar mig nu: Vad drev dem till att baka från början? Om det var för att skapa ett mysigt blogginlägg föll intentionen platt i samma ögonblick hon skrev ut att de bara ville baka kakorna men inte äta dem. 

Jag förstår om man nu inte skulle vilja äta kakor. Jag kan till och med avstå emellanåt. Men varför baka om man nu inte äter dem? Detta få symbolisera en av vår generations största dilemman; dubbelmoralen kring ätande, kring att "unna sig" eller "vara duktig".

På något sätt vill jag knyta ihop det här med detta och detta. Jag vet inte om jag lyckas men; Det verkar finna någon slags dubbelmoral i det här med ätande som är solklart ohälsosam. Det verkar som om mat har blivit lika skamfyllt som sex. Man vill inte äta för mycket, för då skäms man. Man vill inte heller äta för lite, för det är nästan ännu skamligare. Det man minst av allt vill är att folk ska förstå att man inte vill äta. Det slutar sannolik med någon av ytterligheterna. 

Jag säger inte att man bör äta tills man spyr, eller att man ska tänka på vartenda gram man stoppar i sig. Jag tycker bara det är dags att avdramatisera kaffebrödet, och att det ska gå att tacka nej till en sötsak utan att bli stämplad som "duktig" ( i ordets dåliga bemärkelse, vi kan ju ta det en annan gång) eller ätstörd. 

Dubbelmoralen lever uppenbarligen starkt i min generation, men jag kan bara föreställa mig hur det blir för den uppväxande: Min mamma undervisar på en lågstadieskola. Eftersom barnen ska lära sig goda matvanor har det blivit förbjudet med socker i skolan. All sorts socker. I dag, på våffeldagen, fick barnen en banan i matsalen i stället för våffla. EN BANAN! I stället för att ge dem en lagom bit våffla. Det är klart att barn ska äta hälsosam mat, men jag tror att det här skapar ohälsosamma relationer till mat. Inte lagom, utan allt eller inget. 

Det läggs mycket tid och energi på att lära ungdomar "skaffa sig en hälsosam inställning till alkohol". Jag skulle vilja slå ett slag för att tillämpa den hälsosamma relationen på mat också. Så att folk slipper skämmas. 

Womanizer, öl, grädde, öl, socker, GT

Jag var i Kalmar hos en god vän i helgen. Vi tar nu en titt på helgen ur matsynpunkt. Anledningen till detta är att det inte händer så mycket som är värt att blogga om och även om jag hade kul i helgen så tror jag inte att eskapaderna skulle göra sig så bra i skrift. Men, eftesom maten höll en hög nivå känns den värd att fokusera på.

 På fredagkvällen, som uppvärmning inför Suburban Kids with Biblical names, serverade Johan en helt suverän kycklinggryta som innehöll bland annat citron och öl. Jag är ju principiellt emot kycklingfilé, men i det här fallet vill jag gärna tro att ölen räddade filén. Receptet visade sig vara snott från Johans vän. Denne vän kom senare upp och muddlade caprihinas (eller hur det nu stavas...) åt oss, vilket också smakade bra, och gjorde sitt jobb. 

Sedan blev vi alla fulla och kom hem och åt resterna av grytan. Den funkade till det också.  Jag ska definitivt börja experimentera mer med öl i maten.

Observera att Johan sprang i väg och köpte färska bullar till frukost nästa dag, som en riktig karl. Detta ledde till att vi åt en hiskelig mängd dansk leverpastej. Halleluja.  Lite senare lagade vi fisksoppa. Den blev god, men saknade något viktigt. Ingen kunde dock sätta fingret på vad. Dock bekymrade det oss inte så mycket för efterrätten var ju huvudrätten (eller vad man ska säga....) Jag tänker inte gå in på detaljer, men det innehöll bland annat mörk choklad, kaffe och päronkonjak. På detta följde ytterligare drinkar. Drinkar på maten är underskattat tycker jag. Det blir som en extra smygefterrätt. Sedan gick vi på fest igen. Där serverades inte så mycket mat men desto mer att dricka. På vägen hem åt vi burgare (Jag och Langen veg- , Johan vanlig). Langen åt också en hel del ketchup. Den vanliga burgaren var enligt utsago lite sladdrig, men pommesen var god. Det är aldrig så got med pommes som framemot två på morgonkvisten. 

Nästa morgon kom vi på vad fisksoppan saknade. Det var ju Aiolin. Såklart. 

edit: kycklingLÅRfilé var det. Som alltså är gott och mycket saftigare än vanliga kycklingbröst.

Vad är grejen med att göra sig förtjänt av fikabröd?

Det här är ett vanligt förekommande fenomen, det är på glid i alla möjliga ålderkategorier. Enligt mina spaningar främst inom den kvinnliga populationen, men det kan vara fel. Ett är iallafall sant och det är att den eviga sammanblandningen av motion och mat. Kan tyckas naturligt för somliga då både första och tredje bokstaven råkar vara identiska. Men vad utled jag är på att folk ska förtjäna sin kaka till kaffet tack vare ett visst antal steg hit eller dit. Sluta köpa och sälja ditt kalorisamvete på det sättet! Mår du inte bra av att äta kakan är det okej att stå över, men dra inte in nån sabla promenad!

Förförelse och förstörelse (och dans!)

Det är skönt med modern dans. Det räcker att ta in. Känna efter. Kenneth Kvarnströms föreställning Destruction Song var ikväll på besök på Linköpings Sagateatern. Flyende men eviga rörelser. Dansare som snarare än personer eller ens kroppar mer betraktas som strävan och riktning. Och tillsammans med allt annat jättehäftiga scenkläder av Helena Hörstedt

Foton: Urban Jörén

Donkey Hot

Till på fredag har jag Cervantes superklassiker och skolexempen Don Quijote (behöver man ens använda både författarnamn och titel i det här sammanhanget, det finns väl bara en Cervantes och en Don Quijote?). Jag kämpar som fan med den. Jag tycker nämligen mest att den är förfärligt sorglig. Det enda jag kan tänka på är ensamma dementa människor, som de några av de jag kan råka på på jobbet. Det hade varit så skönt om det hade funnits minsta lilla försonande drag hos Riddaren av den Sorgliga Skepnaden. Det hade varit så skönt om han hade kunnat få lyckas någongång. Men icke. Jag får väl nöja mig med hans ridderlighet. 

Sally goes Miss Rotfrukt

Ikväll lagade jag improviserade piroger av filodegen som blev över efter tillagningen av Hemmafruns fantastiskt goda filodegspaj igår. Fyllningen blev i stil med vad huset förmår eftersom jag inte orkade gå och handla (lite spenatsallad, tomatbaserad linsröra, pesto och lite halvgammal påsost som smakde lite väl mycket påse även efter tillagning). Således såg de lyxigare ut än de var, vilket även avspeglades i smaken. Men så länge man är snygg kan man ta sig långt. Till exempel hade jag sjöjungfru-tema på dagens outfit i gröna jeans, glittrigt linne och macthande halsband av infärgade kärnor av nån exotisk frukt.

Bild: Mitt fotsmink i skolföreställningen Lilla Sjöjungfrun, 2004

Presenter till den trogna springaren av metall

En god handling kan vara att spendera pengar på sitt viktigaste fortskaffningsmedel. I mitt fall en lätt rostig och gnisslande, men ack så trofast Monark av dammodell. Nu är det bara en estetisk upputsning som ligger ivägen för att den på mest glänsande vis kan ta våren med storm med nytt framdäck och uträtade ekrar. Allt gjordes av cykelreperatören i källaren i Valla som av t-shirten att döme gillar italiensk fotboll och som såg glad ut på riktigt när jag önskade trevlig helg!

Foto: Cykeltur till Bergs slussar, juni 2007

I bland gör jag jävligt bra saker

...som dagens efterrätt till exempel. Passar bra efter en söndagmiddag:

Kryddig Tiramisú

I stället för vin eller sprit använder man sig av ingefärsjuice för att få rätt sting.

• 3-4 msk kaffepulver
  
• 5 kardemummakärnor
  
• 5 hela nejlikor
  
• 1 stjärnanis
  
• 3 cm kanelstång

• 2 äggulor
  
• 3 msk florsocker
  
• 250 g ricotta (det går lika bra med lika delar annan färskost och kvarg också, om det nu är söndag och man inte räknade med att man skulle behöva ricotta)
  
• 1 tsk vaniljsocker
  
• ca 6 cm färsk ingefära

• 10-12 savoiardikex
• kakao, malen kanel och malen ingefära till servering

Smula kanelstången och stöt kardemummakärnorna grovt i en mortel. Brygg kaffe, ca två koppar och låt samtliga hela kryddor ligga i kannan. Låt kryddorna ligga kvar i kaffet medan det svalnar.

Vispa äggulor och florsocker pösigt. Vispa ner färskosten, rör ner vaniljsockret. Skala och riv ingefäran fint, lägg rivet i en finmaskig sil och pressa ur saften. Rör ner saften i äggblandningen lite i taget, smaka då och då så att det inte blir för starkt. 

Doppa kexen snabbt i kryddkaffet, varva med äggsmet i lämplig skål. Ställ in i kyl några timmar, eller ännu hellre över natten. Sikta över kakao och strö över kanel och kardemumma innan servering. Dekorera på tillbörligt vis. Ät tills du spricker.

NonStop

Jag var på väg till Arvika. Skulle åka via Katrineholm med X2000 mot Karlstad. Efter att jag bytt tåg i Katrineholm hamnade jag brevid en affärsman i femtioårsåldern. Han hade alla attribut man kan förknippa med karrärgubbar i den åldern; mörk kostym, skinnportfölj, laptop, smidiga stålbågade glasögon, grått kortklippt hår, rynka mellan ögonbrynen. Jag tror att det var en fredag för det var ganska många gubbar i kostym på tåget. Han tittade tankfullt ut genom fönstret i kanske tio minuter efter att konduktören kontrollerat våra biljetter. Sedan såg han sig förstulet omkring, plockade upp en påse NonStop ur den exklusiva portföljen, med lite hemliga rörelser som om han inte ville att de andra affärsgubbarna skulle se. Han öppnade påsen och hällde upp så att hela handflatan var fylld och åt alla på en gång med den nöjdaste min man kan tänka sig. Sedan log han för sig själv och stoppade tillbaka påsen i portföljen.

Det här brukar jag tänka på när världen känns för tråkig, girig eller urspårad. Att det finns mer än miljonbonusar, att man kan bli glad bara av att äta en hel näve NonStop på en gång. Att det finns hopp.

  

Appropå vidder

Här är ett gäng brudar som antagligen inte bangar mens på vinterfjäll:
80 dagar på skidor bland hungriga isbjörnar
Men det kan det nog vara värt!

De ska alltså ta sig genom 120 mil arktisk vildmark. Jag är redan imponerad!

Och i det här fantastiska informationsöverflödiga samhället ingår naturligtvis dagboksskrivande på resan: Baffin babes blogg

Fin lokalpatriotism