Somliga trillar dit och andra trillar bara ner.

Jag sa för ett år sedan att jag skulle söka till den fantastiska, otroligt konservativa institutionen som kallas musikhögskola för ett år sedan. Jag har nu alltså hunnit komma på att jag VERKLIGEN inte vill bli musiker (och blir säkrare på det för varje dag) men lever med inställningen att man ska faan fullfölja det man har givit sig in på för att....för att.... taj, för annars är man TÖNTIG. Så jag kom till Göteborg i måndags. Jag kan ta det där med att jag inte gillar Göteborg en annan gång, i ett separat inlägg för annars kommer jag aldrig att kunna avsluta det här. Göteborg visade upp sig från sin sämta sida (Blåst och rå kyla). Denna sida fick jag betrakta ingående i cirka 45 minuter när jag väntade på Karin. På kvällen var jag tvungen att stryka min kjol för att avreagera mig. Den behövde inte strykas men vad gör man när man inte har skor att putsa. Jag strök ialla fall tills det luktade lätt bränt och sedan sov jag ganska gott.

Tisdagen visade upp sveriges andra stad från en, som möjligt, ännu sämre sida; Rå kyla, blåst OCH regn. Ihållande regn. Hela dagen. Jag åkte Spårvagn. Jag oroade mig för att stiga av på fel ställe( en av anledningarna till att jag har svårt för Göteborg är att jag absolut inte hittar) Jag plaskade över Götaplatsen i regnet. Mina oseriösa skor blev genomvåta. Efter att ha trotsat naturkrafterna i säkert tio minuter nådde jag Artistens pampiga entré. Karuselldörren snurrade ödesmättat och jag trädde in i detta tempel för av unga fömågor. Jag hejade självsäkert på de andra aspiranterna och sedan: Ett sus spred sig genom entréhallen, allt blev tyst och en rullande buske blåste förbi. De där tonerna som alltid är med i västernfilmer klingade. Jag gick fram till min gamle ärkefiende. Han sa: Bengtsson, så vi möts igen.... Jag sa: Andersson, hoppas att allt har gått BRA sen sist. Så sköt jag ner min bredbrättade hatt i pannan, tände en fimp, vände på klacken och rasslade bort på mina sporrar.

Nästa grej som hände var att jag råkade se killen som tyckte att jag skulle dumpa en kille för att bli i hop med honom för ca ett år sedan. Han såg ut att må bra. Han såg inte mig, kanske därför. Detta gjorde mig nervös. Sedan hände en mängd saker på, vad som åtmionstonde verkade vara, en gång eller kanske fyrtio minuter. Schemat kom upp, jag var andra trumpetaren ut, jag letade febrilt efter någonstans att värma upp, snodde ett rum av en flöjtist, tog fem toner, kastade mig in till pianisten och innan jag visste ordet av blev jag inföst till juryn.
Hej, sa jag.
Hej på dig sa juryn.
Jag såg på pianisten. Han började spela. Innan jag hann tänka började jag också spela. Plötsligt stod jag utanför dörren igen och allt var över. Efter tio minuter. Efter ytterligare ett par timmar kom listan upp och då var det definitivt över för min del. Jag gick inte vidare. Skönt på ett sätt, fast också lite tråkigt.

Vid det här laget var vi alla hungriga på lunch. Jag, cellisterna, och våra groupies (Karin och Jacky) samt en kille jag inte känner men som tydligen spelar fagott och heter jonatan gick för att äta lunch. Vi beställde in maten och eftersom det var rusning tog det en evig tid. Den evigaste tiden tog det för min och Tompas mat att komma. Till slut kom en kille som inte var servitören och sade "Förlåt att det är sent, han trillade ner." Tydligen syftandes på att servitören hade snubblat och tappat vår mat så att han var tvungen att gör ny. Medans vi väntade på den nya maten hörde vi ett brak och en ganska lång svordom. Jag sände i väg ett par tusen böner om att det inte skulle vara min mat IGEN och det funkade för vid närmare efterforskning visae det sig att samme sevitör som tappat min mat nu hade råkat slänga en ganska stor påse med tomatsås i golvet. HAn kan inte ha haft en bra dag, stackarn. Jag och Tompa fick i alla fall en tårtbit som kompensation för den klantige servitören. Vid det här laget hade min nervösa onda mage gått och blivit en premenstruell ond mage i stället, så jag och Karin åkte hem och lade oss på soffan och sen gick vi inte därifrån förrän vi gick och lade oss. Vi hann se: Bring it on, ett avsnitt av vänner, ett avsnitt av Grey's Anatomy, ett avsnitt av That 70's show, (middagspaus), ett avsnitt av GossipGirl, I huvudet på Gynning och The sisterhood of the magical jeans. Sedan hade mitt magont gått över och vi kunde gå till sängs efter en med bravur genomförd dag.