Hundra bitar lycka

I dag förbättrades min jobbsituation radikalt. Jag lyckades med att på en gång höja min koncentrationsförmåga och dessutom skriva väldigt mycket bättre. Jag hittade nämligen en hink med lego på kontoret. Kreativitet - hur funkar det?

Nu har jag tröttnat på kultursidejargongen

Det bästa med ungdomslitteratur är att dramaturgin är som gjord för sträckläsning. Det där med slukaråldern kring 12 jordsnurr ger jag inte mycket för efter att lika många snurr senare åter kasta mig in i halvpräktiga Julia Sewerins öden och äventyr i Silverdelfinen och Café Brazil. Anita Eklund Lykull staplar klyschorna på varandra, men det är nästan lika gött som halvkassa teveserier och extremt stämningsskapande lata sommarlovsdagar när man är för trött för allt mellan husmålning och slösurf.

Det enda som saknas i bokhyllan i flickrummetär sista delen i triologin; Julia mitt i världen. Nån som vill låna ut? Annars får jag påbörja omläsning av Maria Gripes Skuggböcker alternativt min Michelle Magorian-samling. Tips på annan smygromantisk men ändå trevlig litteratur, för målgruppen under 15 mottages med varm hand!

Så är vi, fastän många, ett och samma stoff

Mellan penseldragen på husfasaden håller Ulf Danielsson sommarprat och jag tänker på den klassiskt kyrkkristna frasen:

”så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi del av ett och samma bröd”
(källa: svenskakyrkan.se)

Och jag tänker på den lilla ärta som en gång smällde i en jättestor smäll: Den Jättestora Smällen på hur tung den var. På att vi alla inte bara skulle kunna vara del av en och samma kropp utan del av ett och samma stoff. Vissa tankar är mer betryggande än andra och idén att vi alla är samma urgamla skrot och korn, vi hör ihop med universum, våra hjärnor är en del av världen skänker mig otrolig frid.

Säsongsbetonat

"Passar bra till grillat" är gastronomins motsvarighet till "snyggt till jeans". Ungefär.

Vad är problemet med pretto?

UR lanserade i söndags ett litteraturprogram riktat till gymnasieungdomar; Hej Litteraturen!. Programledaren, Rebecka Vinterbarn Elg uttalade sig om detta i SvD i söndags. Bland annat berättade hon att hon inte ville komma med pekpinnar och och att hon ville undvika att bli en pretentiös programledare. Hur undviker man att bli pretentiös i ett program om litteratur? Jag antar att det relaterar till motviljan till korvstoppningskunskaper. Det som i Hej litteraturen slår igenom som desperata försök att hitta spår av antiken i samtiden. Det ska kännas nytt och häftigt till varje pris.

Problemet är att antik litteratur inte är ny och häftig. Och den blir det inte av att man påpekar att historieberättarna kallades rapsoder, ungefär som dagens rapartister. Enligt SAOL anspråksfull, fordrande, alltför anspråksfull. utmanande. Det antyder att man blir pretentiös för att man är djupt angelängen om vikten av någonting. Så angelägen att man är beredd att bli alltför. Hej litteraturen har en ambitiös agenda, men den når liksom ingenstans utan pretentioner. Är det inte ett bättre sätt att signalera att litteraturen och dess historia är viktigt genom att göra stora anspråk. Framstår den inte som häftigare och mer angelägen om man låter bli att säga här är en promille av världslitteraturen ställd bredvid det du möter varje dag utan i stället erbjuder den hel och hållen. Hela texten på textens villkor liksom.

Varför är det farligt att vara alltför anspråksfull? Kräver inte viktiga ämnen att man är det?

Det blev lite instängt så jag knöt fast internet i balkongräcket och firade mig ner mot friheten

• Jag har läst en bok av Douglas Coupland. Den var rolig. Det roligaste var att handlingen var så inkonsekvent. Jag skattade lite med ena mungipan sådär. Sedan kom jag på att det förmodligen var syftet. Jag kände att jag kunde bjuda på det.
• Jag hittade en bok som hade världens bästa titel. Jag sköt Paulo Coelho. Innehållet levde tyvärr inte upp till titeln. Han försökte skriva lite misslyckat Hjalmar Söderbergskt om en ung mans existentiella problem. Jag orkade därför inte läsa färdigt trots det ringa antalet sidor.
• Jag läste en bok av Lotta Lotass för ganska länge sedan. Den hette Tredje Flykthastigheten och handlade om sovjetiska rymdprogrammet. Jag skulle kunna läsa den om och om igen i flera år.
• Jag köpte en mastodontpocketvolym som handlar om latinamerikanska poeter. Den är som ett pussel. De vilda detektiverna heter den. Den är som brev och lögn och förbannad dikt och dokumentär samtidigt.
• ANN JÄDERLUND
• Från ett antikvariat i Cardiff fick jag med mig föjande: Jack Kerouac: Scattered Poems, T.S. Eliot: What is a classic?, The use of poetry, The waste land and other writings och dessutom The Penguin Post-War polish poetry.
• Jag begriper inte hur man orkar befatta sig med Keplers Paganinikontraktet. Titeln borde vara nog för att avskräcka vem som helst. Varför väljer man att kalla en bok Paganinikontraktet?
• ANN JÄDERLUND

Litet bo jag sätta vill

När hade du chans att slå till på lite beslutsångest över vilken flådig lägenhet med högt till tak, stuckatur och knarrigt trägolv du skulle välja?

Vad är grejen med att kvinnor skulle hata varandra?

Visst får man lite matthets-andnöd av Clara Lidströms präktiga livsstil ibland. Men när det krävs, då är UnderbaraClara precis så underbar som hon behöver. I det här inlägget
skriver Clara om kvotering och om myten om att kvinnor vill vara ensamma på toppen som kommentar till ett inlägg på temat av Blondinbella. En annan häftig kvinna, som också diskuterar kön och kvotering med med ett annat perspektiv, nämligen inifrån börsbolag och styrelsesvängen, är Anna Carrfors Bråkenhielm som höll ett mycket intressant sommarprat häromdagen.

Det vanligaste argumentet mot kvotering är hur det skulle kännas att vara den inkvoterade. Att inte ha blivit antagen på sina meriter utan för att man är penislös eller kommer från en annan kultur eller vilken aspekt man skulle vilja kvotera in. Men faktum är att man anställer folk som liknar en själv. Ingen undrar hur det känns för alla de gubbar som redan är inkvoterade. Om de ligger vakna på kvällarna och funderar på om de verkligen fick jobbet för att de var bäst. Eller om det bara för att de precis om chefen råkade vara gubbar.

Pappersnäsdukar

En gång bodde jag i Stockholm. Det känns som hundra år sedan men det är nog betydligt färre. Kanske två. Mitt hem var en liten, nästan helt kvadratisk studentlägenhet bara två hållplatser från min skola och jag kämpade dagarna i ända med att känna mig trygg och tillhörande och hemma och allt sådant som man gör när man försöker bli på plats med ett ställe, men det gick aldrig särskilt bra. Pappa var i bland i Stockholm och gick på något möte eller träffade någon konsult och han kunde bjuda på middag då. Riktiga middagar på restaurang som innehöll sällskap och vin till maten och efterrätt. Till exempel åt vi på den där fiskreataurangen. Han hade haft med sig en present från mamma. Ett lapptäcke var det. Prydligt hopvikt och med rosa sidenband om. Efter fisksoppan eller den halstrade torskryggen eller vad man nu kan tänkas äta åp en fiskrestaurang åt jag crème brulé och Pappa drack kaffe och vi pratade säkert om militärmusik och jag var mätt och nöjd när jag följde pappa till centralen varifrån han skulle ta en buss till flygplatsen. Så kramades vi hejdå och han gick åt sitt håll och jag åt mitt med lapptäcket i famnen bland alla som skulle någonstans och det skulle ju egentligen jag också, fast det inte kändes så alls. Och plötsligt var jag så hjärtskärande ensam att det kändes som att världen runt mig höll på att smulas sönder av tillhörighet och att jag skulle få stå kvar i tomheten som skulle bli kvar alldeles själv utan något att luta mig mot och tanken pressade ner mig i tunnelbanesätet när jag klev på röd linje mot Mörby centrum. Så jag började gråta hejdlöst. Fult och snyftigt och snorigt och tanten mitt emot mig sade att jag förstår att någonting väldigt jobbigt har hänt. Jag kunde bara svara att nej, ingenting speciellt alls har hänt. Allt är precis som vanligt förutom att Pappa har åkt hem till dit där han är för det mesta och jag är här där jag ska vara för det mesta och att jag inte vet varför det är sorgligt. Och tanten nickade och klappade mig på knät och gav mig en pappersnäsduk att snyta mig i eller torka bort mitt rinnande smink med eller vad hon nu kan ha tänkt och plötsligt var vagnen framme vid universitetet och jag skulle kliva av.

Här sade hon. Ta en till och räckte fram ytterligare en näsduk, fast nästan direkt lade hon till. Förresten ta hela paketet. Jag höll så fruktansvärt hårt i näsdukarna på vägen hem. De blev alldeles skrynkliga.