Pappersnäsdukar

En gång bodde jag i Stockholm. Det känns som hundra år sedan men det är nog betydligt färre. Kanske två. Mitt hem var en liten, nästan helt kvadratisk studentlägenhet bara två hållplatser från min skola och jag kämpade dagarna i ända med att känna mig trygg och tillhörande och hemma och allt sådant som man gör när man försöker bli på plats med ett ställe, men det gick aldrig särskilt bra. Pappa var i bland i Stockholm och gick på något möte eller träffade någon konsult och han kunde bjuda på middag då. Riktiga middagar på restaurang som innehöll sällskap och vin till maten och efterrätt. Till exempel åt vi på den där fiskreataurangen. Han hade haft med sig en present från mamma. Ett lapptäcke var det. Prydligt hopvikt och med rosa sidenband om. Efter fisksoppan eller den halstrade torskryggen eller vad man nu kan tänkas äta åp en fiskrestaurang åt jag crème brulé och Pappa drack kaffe och vi pratade säkert om militärmusik och jag var mätt och nöjd när jag följde pappa till centralen varifrån han skulle ta en buss till flygplatsen. Så kramades vi hejdå och han gick åt sitt håll och jag åt mitt med lapptäcket i famnen bland alla som skulle någonstans och det skulle ju egentligen jag också, fast det inte kändes så alls. Och plötsligt var jag så hjärtskärande ensam att det kändes som att världen runt mig höll på att smulas sönder av tillhörighet och att jag skulle få stå kvar i tomheten som skulle bli kvar alldeles själv utan något att luta mig mot och tanken pressade ner mig i tunnelbanesätet när jag klev på röd linje mot Mörby centrum. Så jag började gråta hejdlöst. Fult och snyftigt och snorigt och tanten mitt emot mig sade att jag förstår att någonting väldigt jobbigt har hänt. Jag kunde bara svara att nej, ingenting speciellt alls har hänt. Allt är precis som vanligt förutom att Pappa har åkt hem till dit där han är för det mesta och jag är här där jag ska vara för det mesta och att jag inte vet varför det är sorgligt. Och tanten nickade och klappade mig på knät och gav mig en pappersnäsduk att snyta mig i eller torka bort mitt rinnande smink med eller vad hon nu kan ha tänkt och plötsligt var vagnen framme vid universitetet och jag skulle kliva av.

Här sade hon. Ta en till och räckte fram ytterligare en näsduk, fast nästan direkt lade hon till. Förresten ta hela paketet. Jag höll så fruktansvärt hårt i näsdukarna på vägen hem. De blev alldeles skrynkliga.