Före sin tid

Både jag och Sally såg till och från under vår uppväxt mer eller mindre stilmässigt avvikande ut. Ofta talas detta mest om i skämtsamma ordalag. Sally i synnerhet brukar påtala på vilka förfärliga manér jag brukade sminka mig och i bland reta mig lite. Jag vill nu högst ödmjukt påtala att allas vår favorittrendanalytiker Agnes Braunerhielm gillar det där med röd ögonskugga. Precis som jag gjorde när jag var femton och svår. Hepp!

Hårrapport

Ibland är perfektion rosa testar i nackhåret och blekorange lugg. Jag älskar det!

Gubbfritt: Om Katter

Första gången jag började läsa Om Katter (Doris Lessing) fick jag ge upp. Det var bara månader sedan min katt hade givit sig av och boken innehöll gott om katter som dog och försvann. Det göt den ju i och för sig fortfarande, men en del vatten har hunnit rinna under broarna och det var lite lättare att tugga sig igenom den nu. Lessing har ett kärleksfullt och respektfullt sätt att beskriva katter. De blir liksom mänskliga samtidigt som de får ha kvar sin kattighet. Bokens styrka är inte själva berättelserna utan hur hon går så totalt upp i de pälsiga varelserna och i princip helt utelämnar mänskliga personer. Dock fann jag det lite irriterande att de två mest framträdande honkatterna inte verkade få några namn. Jag kom heller inte riktigt fram till huruvida det var ett grepp eller bara dålig fantasi eller helt enkelt ignorans.

Gubbighetsfaktor: 0

Tantighetsfaktor: ettusentvåhundrafjorton

Pretto?: Nja. Möjligtvis en smula gaggig.

Dagens tant

Visst är det något särskilt med damer i blekröd täckjacka som man möter på den breda trottoaren påväg mot cykelbanan ca 50 meter längre fram som utan ansats till några artiga omvägar informerar en om att:

"man får inte cykla på trottoaren"

Nördigt nästips

Pete Postlethwaite måste nämnas. Om inte annat så för att han gör en så fantastiskt kolerisk dirigentroll i Brassed off; en film man kan se för att de spelar fin brassmusik eller för att dirigenten Danny är lika karaktäristisk som sin nos.

Fyra tisdagsgnälligheter

Andra bloggar har rubriker som "fem fredagsfint" och likande. För att skapa balans i den här spännande sfären lanserar jag nu "fyra tisdagsgnälligheter" - en rubrik bättre lämpad för oss som i bland har svårt att se det sockersöta i tillvaron.

• Jag har drabbats av någon slags löparknä och kommer att bli tvungen att syssla med de stärkande övningar som jag skrattade åt när pappa gjorde då jag var ung och dum. Jag blir nu således tvungen att skratta åt mig själv
• Det snöade i dag. Jag fick gå och handla i vinterjacka.
• Jag läste massor av sidor med tråkiga siffror jag trodde var statistik bara för att nå fram till kapitlet "Branschstatistik under trettio år".
• Jag är inte i, i närheten av, eller ens på väg till Linköping.

Eftersom jag inte verkar kunna spotta ur mig något vettigt får någon annan göra det

Andres Lokko om varför man ska välja gubbfritt. Även om han kanske inte använder just det uttrycket.

Trendspaning: pastelltrenden

Från spårvagnen kan man göra storstilade trendspaningar. Igår föll jag rent konsumtionsmässigt som en fura för de smutsiga pyjamaspastellerna. Sedan satt jag på ett bekvämt spårbundet säte med väskan i knät påväg hem från ännu en datainsamlingsdag på Chalmers Lindholmen.

Från fönstret såg jag då exakt samma färgmässiga kombo på en äldre herre som jag igår spottade på en dam i samma ålder;

Beige underdel, kjol respektive byxa ovanför en en minst lika beige kjol. Ovanför detta låter man en ljus blus/skjorta skymta fram under den mintgröna, ja du läste rätt, ljust pastelligt mintgröna kavajen, eller i damens fall, vadderad, quiltad jacka!

Gubbfritt: Kan du säga schibbolet?

Marjaneh Bakhtiaris roman Kan du säga schibbolet? har fungerat som ett bra avbrott i den annars ganska mastiga litteraturen jag av någon outgrundlig anledning valt att försöka tugg amig igenom på sista tiden. Den behandlar på ett någorlunda lättsamt sätt begreppet "invandrare" och integrationsproblematik genom att beskriva den välanpassade familjen Abbasi och deras döttrars resa till föräldrarnas hemland Iran. Bakhtiari belyser sidor av begreppet mångkultur jag inte funderar över så ofta vilket gjorde boken mer än läsvärd. Generellt känns tonen ungdomlig, för det mesta utan att vara krystad. Dock har jag lite problem med hennes sätt att hantera talspråk. Det smälter helt enkelt inte riktigt in. Recensenten i Helsingborgs dagblad beskriver romanen som "...en bullrigt myllrande familjekomedi...", något jag har svårt att se. När jag läser den är det nämligen inte samhällskritiken som är det tydligaste temat utan tämligen sorgliga episoder om en grupp människor som pratar och pratar, men aldrig når fram till varandra. Mitt favoritinslag var en katt som skadat frambenen och därför lärt sig att gå på bakbenen.

Tantighetsfaktor: 1

Gubbighetsfaktor: 0

Pretto: krystat opretto

Storstilad onsdag

Alla ska städa!

På begäran: Socialistvalrossen

Minnen med smör på

Det här var min favoritsmörgås när jag var liten. Men bara när Farmor gjorde den och jag fick varm choklad till på morgonen när man sovit över.

Reflektioner över den skånska slätten.

Ingen slätt kan vara platt som denna. Ingen busstur lika lång som den mellan Dalby och Malmö om natten. Sanna säger alltid välkommen hem när jag ringer på dörren in i lägenheten med kattungar på väggarna och ett kreativt behov i varje kropp som kommer innanför dem. I 70-tals radhusets kök äter man sig mätt, gråter och fnissar tills den sista bussen tar sällskapet med sig hem. På soffan sover man den bästa tuppluren. Genom åkrarna ackompanjeras gaspedalen av sönderlyssnade blandband. Man tar pauser för fika, fyndig keramik och tavlor med knölig olja. Ögonen kisar i solen. Här är pastellfärgade himlar och bara två snödrivor.