Wednesday, December 7, 2011

Mitt liv i förveckling*

jag: nu har jag packat!
och printat biljetter och vägbeskrivningar
känns som att jag glömt nåt. men vad?
Olof: har du med dig piff?
jag: JA DU ANAR INTE
Olof: :)
jag: även klackskor
det här med att kombinera en packning med kläder som är sköna att resa i, bra att besöka varv i och gå på glammig julfest i
Skickat vid 23:17 på onsdag
Olof: haha
jag: om jag levde i en förvecklingskomedi
gissa vad som hade hänt
Olof: ooh ooh
det är som upplagt för dråpligheter!
får bara med dig varvskläderna till julfesten
och festkläderna till varvet!
jag: EXAKT
Olof: i högklackat måste du balansera på en räddningsbåt i storm och full fart!
jag: !!!!!



*eller heter det förväxlingskomedi?

Thursday, October 13, 2011

Hejhej

Vi hänger inte så mycket här längre. Kanske beror det på att vi inte har så mycket att säga, kanske säger vi det någon annan stans. Å ena sidan kanske vi borde förvalta den lilla läsarskara vi byggt upp, men låt oss för all del vara ärliga mot oss själva: De flesta av er har ju ändå kontakt med oss på något annat sätt. Detta är inte slutet, men ett litet flaggande för att det kan vara ungefär så här händelserikt det blir i denna internets lilla avkrok för tillfället.

Inte så att vi inte ägnar oss åt internet. Vi twittrat trots allt båda två, periodvis åtminstone, som @hamstersally och @frkBengtsson. Sallys blogg finns i listan till höger och om jag någon gång lyckas samla styrkorna och sjösätta mitt oerhört pretentiösa bloggprojekt jag pratat om i evigheter lovar jag att länka till det också.

Vi säger såhär: Det kommer när det kommer, vi ses när vi råkas och så vidare. Ni får helt enkelt ha tålamod.

Thursday, August 25, 2011

Grejer jag gillar med Sons of Anarchy

  • Grabbkramarna
  • När Gemma slår Cherry med en skateboard
  • Polischefen Unser
  • När Tig adopterar Chuckie efter att kinesiska maffian klippt av hans fingrar
  • Jax frisyr

Sunday, August 21, 2011

Vad är grejen med att gilla saker ironiskt?

Det är lätt att tro att det som händer när man gillar något är att man tycker om det. Man kan gilla saker av olika anledningar; att de är fina, att de ger ett härligt spännande sug i magen, att det känns härligt när man omger sig med det, att det är lite kantstött och väcker ens omtanke osv. Gemensamt är att gillandet är oförtäckt. Nåt som är sant. Är alltså lätt att tro.

Men i de djupa fårorna av den ironiska humorn, den ironiska stilen (hipstern) osv. har även gillandet fått en nydaning. MAN GILLAR SAKER IRONISKT. SAKER SOM ÄR LITE BALLA ATT TYCKA ÄR KUL OM MAN GÖR DET PÅ ETT IRONISKT SÄTT. För om man gillade Hanson på riktigt vore man ju om inte lite dum i huvet så åtminstone befriad från all inverkan av god smak. Och då står man ju typ utanför hela samhället.

Till alla er därute vill jag bara säga: Man får gilla det som är töntigt i sin själ. Även om nån skrattar så kommer du få skolpeng, CSN och hemtjänst.

Thursday, July 28, 2011

Viktigt meddelande

Hej alla jag känner!
Ni får inte åka till Indien.
Okej, deal!?

Wednesday, July 27, 2011

att äta kött eller inte, hönor, fjädrar, kritik (OBS LÅNGT OCH KANSKE LITE I AFFEKT)

Edit: Nu även korrläst och med eventuellt lite mindre snåriga formuleringar och färre upprepningar. Som sagt. eventuellt författat lite i affekt.

en blogg jag gillar hittade jag ett inlägg som gjorde mig lite provocerad och jag ämnar nu skriva om detta. Det kommer att bli långt och handla om vegetarianism. Om ni tycker att det är tjatigt kan ni sluta läsa nu, men eftersom det blir mer och mer hjärtefråga för mig måste jag kräka av mig lite.

Nina Åkestam skriver i ett egentligen roligt och välformulerat inlägg om hur man "ska" bete sig som vegetarian, tedrickare och allergiker för att inte reta upp sin omgivning genom att göra en grej av sitt val av dryck/mat eller sin fysionomi. Den handlar egentligen inte alls om det ideologiska valet att inte äta kött, men det är det jag måste skriva lite om, eftersom redan draget att göra vegetarianism till en etikettsfråga känns lite väl ställdigiledetochhålkäften. Rörande middagsbjudningar, som tas upp som någonting jobbigt för alla inblanade, är detta ett problem som sällan uppstår eftersom de flesta som bjuder en på middag ofta vet om vad man inte äter eller är allergisk mot. Det vore hemskt konstigt att välja att inte gå bort på middag för att man är vegetarian. Jag skulle säga att det är rent av oartigt. Än värre att inte påtala det alls. Det är bara sorgligt och uppfattas säkert som mer oartigt att sitta och äta potatis och sås. Det fungerar liksom inte så. Men egentligen är det inte det, utan reducerandet av ett ofta politiskt och i bland svårt ställningstagande som gör mig lite less.

Åkestam verkar vara av uppfattningen att det är vegetarianerna som gör en grej av sitt ätande. Samtliga gånger jag fått prata om vad jag äter och inte äter har ämnet tagits upp av köttätarna som sett att jag tagit "det vegetariska alternativet" och helt fräckt krävt mig på information om VARFÖR jag inte äter kött (vilket troligtvis skulle förkastas som hysteriskt oartigt av i inlägget nämnda Mgdalena Ribbing). Tro mig, jag som vegetarian kan också vara trött på att prata om det. (Jag har börjat säga att jag helt sonika tycker att kött är äckligt. Det verkar konstigt nog provocerar folk mindre än de bra argumenten och diskussionen tas helt enkelt inte vidare. Att äckligt-argumentet accepteras så utan vidare provocerar mig något oerhört, men det kan vi ju ta en annan gång.) I sammanhanget är, om man får kasta en liten sten, LCHF-mupparna sju resor värre med sina nyfrälsta predikningar om hur länge de är mätta. De flesta vegetarianer jag känner kallar sig vegetarianer efter ett etiskt ställningstagande. Den vånda en köttbit innebär kan alltså inte likställas med att bli påtrugad en kaka och på grund av detta ta några minuter extra på löpbandet.

Låt mig ta en runda till: Att vegetarianism ska likställas med "dieter" skaver någonstanseftersom det handlar om exempelvis om rättvisa, resursfördelning, och hållbarhet. Egentligen tror jag att det mest provocerande med vegetarianism är att det på grund av rådande ordning inebär en störande politisering av något så vardagsnära som mat. Vad man bör komma ihåg är att det finns en milsvid skillnad mellan de som helst inte äter kött hemma men av artighetsskäl kan acceptera en fläskfilé på en middagsbjudningar. Vegetarianen har tagit ställning i en fråga som trots allt är politiserad, och som Åkestam mycket riktigt påpekar är det dennes egna val. I det valet ingår, eftersom samhället ser ut som det gör, tyvärr att i bland vara jobbig genom att behöva försvara sitt val och utöver nöden att försvara sin livsstil mot angrepp ofta även en vilja att påvisa något man ser som ett fel i rådande världsordning. Ergo - det jobbiga tjatet ingår i dealen och det spelar egentligen ingen roll vem som tar upp diskussionen.

Hurusom. Görandet av grej skulle alltså kunna vara grundläggande för det vegetariska ställningstagandet, men utifrån de flesta argument för och emot köttindustrin jag tagit del av kommer åtmistone jag till slutsatsen att det är köttätarna som borde tvingas att göra en grej av sitt ätande. För att vända på pannkakan skulle jag kunna säga som Nina, fast tvärt om: "Det är så jobbigt med köttätare, för de ska alltid göra en grej av att de bara äter ekologiskt kött eller har en vegetarisk dag i veckan, eller värst av allt; har inte några bra argument för att stödja en förkastlig industri." Det som irriterar mig är kort sagt inte att Nina Åkestam stör sig på vegetarianer som pratar om det, utan att vi lever i ett samhälle där på grund av normer är socialt accepterat att klanka ner på folk som tagit ställning mot oetisk industri genom sitt val av mat.

Slutligen, vilket egentligen är det enda jag verkligen tycker är fel med Åkestams faktiska argumentering, är inte riktigt ser varför man inte skulle kunna föra en diskussion om argument för och emot kött/inte kött under en social sammankomst. Det känns ungefär lika stelt som att tycka att man minsann inte pratar politik vid matbordet.

Tuesday, July 19, 2011

Dekonstruerad gnocchi

Koka potatis
Skär i bitar medelst gaffel
Häv på smör, riven parmesan och salt.

Servera med en enkel tomatsallad (tomat, lök, vinäger, svartpeppar)

Hejdå

Monday, July 11, 2011

sommarrapport

Hur går det med sommaren? undrar nu den som brukar bevaka mina årliga haranger om denna styggelse till årstid. Tack, bra, kan jag meddela. Jag har läst 7,5 hp, ska snart ta lika många till, kört bil och knatat runt terrängen kring både stuga och lägenhet. Det är alltså ungefär som vanligt, dock med den väsentliga skillnaden att min uppsats är inlämnad och klar, jag läser fler självvalda böcker och är lite mer solbränd. Jag kan konstatera att sommaren ändå är helt uthärdlig när den är ungefär som terminerna.

I dag har jag:
kört jättemycket bil
hämtat lite nya böcker
rivit av en bit av ringfingret på rivjärnet

Saturday, July 2, 2011

Dagens vits

Stor stor andel kunder på mitt sommarjobb som svar på frågan om kunden önskar få kvittot på köpet:

"Nej, det är ju inte avdragsgillt"

*Dör av skratt*

Friday, July 1, 2011

Påminnelse

Vi behöver inte acceptera Svenskt Näringslivs definition av samhällsnytta. Det är bara relevant för ett samhällssystem i raden av möjligheter. Vi kan välja andra förutsättningar för diskussion och andra begreppssystem. Och det är jävligt viktigt att komma ihåg.

Monday, June 20, 2011

Min dag

  • Vinprovning på jobbet
  • Partiledardebatt på teve
  • Städning av hela huset

Wednesday, June 8, 2011

When you came in the air went out

I dag, detta:

Jag vill bara att Sookie och Bill ska få ha det bra i alla fall ett par avsnitt, men det verkar som om man aldrig får andas ut. Jag misstänker att författaren har skrivit in många konflikter för att bädda för mängder av makeupsex.

(Mina förhållanden till vissa tv-serier är lika febriga och odistanserade som tonårsförälskelser. Räven i vinjetten får mig för övrigt att tänka på Baudelaire. )


Monday, June 6, 2011

Sommarforskning

Huden mellan brösten råkade, i en ny bikini, utsättas för mer solljus än kanske någonsin tidigare. Reaktion: röd hud

Mitt på låret satte sig en fästing för att äta sitt livs bästa måltid. Med ett brutalt verktyg avslutades festen. Kvar på låret: litet rött märke

Läppstift från butiken på färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Inhandlat inte under påverkan av vin men av karusell. Efter första målade lagret på läppen, innan andra. På det dubbelvikta arket toapapper: röda läppar

Sunday, June 5, 2011

babysteps

  • vika ihop tvätten
  • köra diskmaskinen
  • tillsvidaredammsuga
  • planera framtida åtgärder för en beboelig lägenhet

Friday, June 3, 2011

Idyller

Köra bil snabbt
Plantera om växter
Äta frukost på altanen
Bråka kärvänligt med sina syskon
Kvällspromenera

Wednesday, June 1, 2011

Wednesday, May 25, 2011

Vad är grejen med New York?


New York verkar ha blivit för Stockholms mediehipsters vad Koh Lanta etc. för länge sedan blivit för crocsbärande soldyrkare. Någonting att åha sig över. En plats om vilken klyschorna står som spön i backen. Grejen är att alla klyschor är sanna vilket gör New York till den ultimata platsen för eskapism. Det är liksom inte på riktigt. Fast det är på riktigt. Det går att ironisera i evighet om hipsterstockholms monstruösa New York-komplex, men det går inte att förneka att staden är som en bok, en film, en drog eller allt på en gång. Det går inte att värja sig mot indiska restauranger där kyparen föreslår att man ska gå tvärs över gatan och köpa en flaska vin för att de själva inte har något utskänkningstillstånd, mot gråtande flickor på MoMAs damtoalett som efter att man frågat om de behöver hjälp med någonting ler mellan tårarna, frågar var man kommer från och önskar en en fortsatt trevlig vistelse i staden, mot jazzkvartetter som underhåller turisterna i den evighetslånga kön till hissen upp i Empire state building och engagerade krigsveteraner som guidar dig runt på flyg- och sjöfartsmuseet beläget på ett gammalt hangarfartyg.

Ironin dör i samma ögonblick man sätter sig i en gul jävla taxi och alla återupplivningsförsök är fruktlösa.

Bilden föreställer min mamma promenerandes i korsningen 5th Avenue och West 23 Street.

Thursday, May 19, 2011

Vad är grejen med att komma undan?

Vi måste prata om svenska Elle. Den må vara lite bättre än de andra blaskorna som säljer billiga ideal och dyra kläder till osäkra människor. Liksom lite mer genomtänkt, påklädd och sobert layoutad. Lite mindre smalhets. Ändå kommer den undan med så jävla mycket.

Den är trots allt en månatlig hundrasidig övning i småputtriga provokationer. Svennemodigheten, manéret att alltid börja intervjureportage med kvinnor med att beskriva hur avslappnat chict de är klädda, de putslustiga ordvitsarna på plocksidorna ("spetsfundigt"), ensidigheten i beskrivningarna av kläderna ("knivskarpt", "skyhögt"), den sönderdesignade layouten med det avslappnade kritliknande skriptet, rosigheten, horoskopen och de sönderkramade liselottewatkinsillustrationerna, marcjacobshypen. Det är tråkigt, konformt och normativt, men fortfarande någonting jag kan välja att ignorera.

Somligt kan dock inte lämnas därhän. Som utsagan att Allen Ginsberg är "en dandy på modet" eller att Tom Ford har skrivit A single man. Det går inte. Jag blir helt gråtfärdig.

Monday, May 16, 2011

Vad är grejen med skrattfest?

Är det när man skrattar så jävla sällan att när man väl gör det måste det vara för att man är på en fest?

Tempo är mer än en siffra


Min lillebror spelade vansinnigt hårt på sitt trumset när vi var små. Han kunde sitta i vindsrummet och hamra och hamra och högarna med träflis från stockarna växte till små berg och tapeterna skavdes av och jag avskydde svettlukten som alltid låg tung i rummet när jag skulle öva. Nu har han svindyra marimbaklubbor från Frankrike och talar lyriskt om skillnader i anslag och klangdjup och hårdheter och hanterar sina instrument med förstummande hantverksskicklighet. Detta med att jag blir så fasansfullt stolt när jag hör honom spela. Nästan lite rörd. Vem hade kunnat tro det för tio år sedan?

Sunday, May 15, 2011

Fredagarna

Det här med fredagar. Jag tänker aldrig att de äntligen är här. Jag har aldrig levt för fredagar. De är precis lika jävla ospännande som alla andra dagar. Eller så är det inte fredagarna. Det är jag. Som inte vågar säga att nu går vi ut och dansar. Eller dricker öl. Eller gör vanliga fredagssaker. Eller som bara inte vill riktigt. Som säger att jag har mycket att göra och stannar hemma och läser en bok. Eller ser en film jag redan har sett. Som bara står ut med mycket folk och Tillställningar om jag får klä upp mig (läs klä ut mig och låtsas som om jag är någon annan). (Eller så är det helt enkelt fredagarna i kombination med de som säger sig leva för fredagar. Jag vet inte.)

En gång när jag inte kunde gå på en Stor Tillställning där alla skulle vara uppklädda och hålla tal och bli fulla för att jag hade omtentor och hemtentor och deadlines gnällde jag lite för mamma. Du tycker ju ändå inte om stora fester sade hon då. Och jag var den som var den och satt hemma med mina kompendier och tänkte att jag nog inte var mest ledsen för att jag inte kunde gå på festen utan för att jag var en sådan som hellre ville få VG än gå på festen.

Wednesday, May 11, 2011

Nepotism

Se det som en slags kostcirkel. När din virtuella kropp börjar nysa och få ont i knäna. När du tröttnar på folk som dör lite eller käkar fantastiska luncher.


Tuesday, May 10, 2011

Sagan om Perry kap. 1

Jag tänkte att den här bloggen behöver ett projekt lika mycket som jag. Därför har jag tagit upp ett gammalt. Några av er kanske minns Victor som på grund av mögelskador fick gå hädan sommaren 2008. I morse satte jag ett sladdsyskon till stackars Victor som jag hoppas ska bli betydligt mer livaktig, kanske rent av gammal, nämligen vetesurdegen Perry. Hade jag inte glömt kameran hos mina föräldrar hade jag presenterat honom med bild.

Dagen började alltså med att jag blandade till Perry av vetemjöl och vatten och satte honom avskilt i rumstemperatur i en rymlig burk md luftinsläpp. Under kvällen har jag matat honom med ytterligare vetemjöl och vatten. Än så länge mår han fint och luktar lite bebis. Surdegsbröd har visat sig vara ett perfekt sidoprojekt till uppsats då det erbjuder mycket väntetid att fylla ut med skrivande.

Friday, May 6, 2011

Vad är grejen med Oskar jävla Linnros-frisyren?

- Vem hade du helst hånglat med, Oskar Linnros eller Daniel Adams Ray?

- Daniel Adams Ray, jag vet inte riktigt hur han ser ut dock.

Vad är grejen med rakat hår på sidorna, kort som bara den och sen den där hårkalotten högst upp. Inoljad i flott sålt i nån flådig frisörsalong ligger den som en klubbad, renrakad kut högst up på ALLA HIMLA KILLARS HUVUDEN. Den här frisyren är fulare än Beckhamn-tuppkammen den är fulare än trendhocken den är fulare än bratsbackslicken. Här kan vi verkligen tala om kotlettfrisyr.

Och jag är inte den som är den, i vissa, enstaka fall, kan även denna hemska uppenbarelse till frisyr kännas lite snajdig. Men aldrig och då menar jag ALDRIG om frisyrbäraren envisas med att raka bort håret lite väl högt upp på huvudet och spara en bit tjockt, blankt hår att forma till en liten bakåtslick på huvudkullen som mest får ansiktet att bli cirka dubbelt så långt. Och då menar jag att Liket på mitt högstadium är i det närmaste utkonkurrerad ur ligan. Även om han fortfarande ligger bra till när det gäller de mörka ringarna under ögonen.

Tuesday, April 26, 2011

När man bygger scen

Vad vill ni veta?


Hänt Extra

  • Min uppsatshandledare har visat extrem misstro mot även mitt nya ämne, som hon föreslog
  • Jag har sökt en utbildning som inte är i Lund. Inte ens i Skåne
  • Jag sökt sommarkurs i stället för jobb.
  • Jag har tackat nej till två vikariat, vilket följdes av duktighetsvånda
  • Ja har gått i sandaler en hel dag utan att frysa
  • Jag har samlat förbaskat mycket utgivningsdata till uppsatsen

Vidare:
  • Jag kommer att flytta från Lund
  • Jag kommer att hyra ut min lägenhet (någon hugad spekulant?)
  • Jag kommer att vara fattig, men lycklig hela sommaren i stället för tät och utarbetad (hoppas vi)
  • Jag är i vanlig ordning inte speciellt rationell
  • Det kommer att bli sommar i år igen
  • Det kommer så småningom att bli en uppsats även den här gången
  • Om två och en halv timme kommer Sara hit
  • I morgon åker jag till Paris för att hänga i parker, titta på konst och dricka bubbel

Sunday, April 17, 2011

Rapport från folk- och världsmusikgalan i Göteborg

Blubby (alltså vår kulturminister) provocerar som få när hon, iklädd en himla klänning sydd av slipsar, maler på om att ungar som får uppleva kultur får det bättre och det måste dom få. blablablabla. Efter sådant struntprat kan mina händer inte förmå sig att applådera.

Men jag älskar galor. Jag blir rörd till tårar, särskilt idrottsgalan brukar vara ett säkert kort för känslomässig indragning. Men det var ännu bättre live! Alla folk- och världsmusiker verkade känna varandra. Jag kände ingen. Ändå satt jag med tårar i ögonvrårna nästan hela tiden.

Andra saker jag fick uppleva: falukorv i skål, kultur i väst, man 80+ i bästa outfiten paljetthatt och brun sammetsdräkt, bredbent violinist, rockig basbrud. yes alltså!

Episode VII: The humiliation

Jag: Vad bygger du?
Pojke ca. 8: Ett CloneWarsskepp.
Jag: Vad fint det blir. Gillar du Star Wars?
Pojke ca. 8: Nej, jag gillar bara att bygga.
--
Pojke ca. 5: Gillar DU Star Wars?
Jag: Ja.
Pojke ca. 5: Det går ju inte.
Jag: Nähä! Varför det?
Pojke ca. 5. Du är ju TJEJ!

Dagens ungdom...

Thursday, April 14, 2011

Vad är grejen med Betty Draper?


I den här himla hemmafrutrendsdebatten som älskar att förfasa sig över den traditionalistiska Ungdomen hålls Betty Draper (se bild) från Mad Men alltid ansvarig för att vara en eftersträvansvärd förebild som alla vill vara.

Jag trodde hemmafrutrenden handlade om att plocka russinen ur kakan och peta in dem i frostingen på cupcakesen. Och inte särskilt mycket om att vara typ snygg och..

  • vara jävligt uttråkad och hata sina barn
  • vara jävligt uttråkad och dricka vin i sin ensamhet
  • vara jävligt uttråkad och önska sig tillbaka till sitt modelliv
  • vara jävligt uttråkad och gifta om sig med en gubbe
  • vara jävligt uttråkad och innan dess göra det värsta man kunde göra: leta reda på nyckeln till sin killes Hemliga Skrivbordslåda och avslöja allt han aldrig berättat för en och sedan förakta honom för vem han egentligen är
  • vara en isdrottning.
  • få nervösa sammanbrott
  • veta att man inte är nåt mer än sitt perfekta utseende.


Irritationsmoment

Den jävla Jil Sanderpåsen.

Varför finns den?

I dag kanaliserar jag min ilska och trötthet genom en menlös och överprissatt plastpåse.

Wednesday, April 13, 2011

Dagens fulgråt

Hejdå Turner och thanks for nothing. Det känns ändå bra att vi går skilda vägar. Vi var nog inte menade för varandra ändå.

Jag var nog inte din typ. Tror att du kan hitta mer stabila partners på sociologen. Jag har nya lovers som kommer att underlätta mitt uppsatsskkrivande betydligt.

Hoppas att vi kan fortsätta vara vänner.

Sunday, April 10, 2011

Saturday, April 9, 2011

Vibrant och dagens generalisering

I dag passerade jag Möllevångstorget i solskenet och blev lite sorgsen av att se alla (skenbart) sorglösa runttrettiohipsters i skinnjacka, pilotbrillor och rufsiga pagefrisyrer sitta och slå dank på marken med takeawaykaffe och dylikt. Egentligen av samma grundläggande anledning som jag blir sorgsen av exempelvis studentspex: för att jag inte kan själv. Jag avskyr att sitta på marken och jag avskyr klängiga grupper och när jag ser dem blir det så plågsamt tydligt hur svårt jag har för att inordna mig. Hur lite jag har lust med att loosa upp lite.

Till möllanhipstersens försvar kan jag dock lägga fram följande observation: Caféerna på södermalm har skenkakor i kyldisken. De kan ha stått där i veckor. Beställer man en bit paj får man ungefär onda ögat av servitrisen eftersom söderhipsterbrudar inte äter kakor (inte östermalmsstekarbrudarna heller för den delen). Möllanhipsterbrudarna kan äta en bit cheesecake eller motsvarande utan att dela den med en kompis och ändå lämna halva. Jag vet inte varför det får mig på gott humör.

Monday, April 4, 2011

Same ol' same ol'

Planer för dagen:
Turner, Rediscovering the social group

Planer för veckan:
Tröska igenom Turner, Britt, Svedjedal/Furuland, Escarpit etc.

Planer för resten av terminen:
Utnyttja ovanstående för att kunna skrapa ihop en kandidatexamen.


Thursday, March 31, 2011

Om att matcha sommartiden

Den gamle käpphästen väteperoxidet plockas fram igen. Låt oss hoppas att det slutar långt från orange.

Monday, March 21, 2011

Måndag morgon: happyplace

Korrekturläsning är tveklöst en av mina favoritsysselsättningar. Att fly in i språkets trygga ramar och ställa sig med ena foten på språkrådets Svenska skrivregler och andra foten på svenska Akademiens språklära. En inrutad och lycklig plats.

När det svajar: korrekturläsning. I stället för sömnlöshet: korrekturläsning

Sunday, March 20, 2011

Relasefest! Våren är här!

Jag cyklar i medvind med halvvantar, den tunna mössan och utan långkalsonger. I mina ögon solhimmelhav, ja ni vet ju. Och det luktar saker.Tång. Tall. Grill. Permafrosten släpper nu!

Saturday, March 12, 2011

Dagens självhjälp: genvägar

Tro inte på någon som säger att det inte finns genvägar. Det finns alltid en genväg. Ibland kan det vara en genväg till respekt att säga att DET FINNS INGA GENVÄGAR dit jag har tagit mig. Att säga något annat skulle indikera att man kanske ägnat sig åt fiffel för att ta sig snabbare och lättare till den position man har idag.

Men de finns alltid en genväg.

Jag trodde att min kropp prioriterade en dygnsrytm nuförtiden

Klockan är kvart över två och jag är väldigt pigg. Det är helt fel. Jag har ju/väl eb dygnsrytm!!!?

Min kropp prioriterar helt klart vinkonsumtion framför allt annat. Hurra!

Thursday, March 10, 2011

A long time ago in a galaxy far, far away

Jag tänker angripa den här skrivkrampen genom att berätta om de viktigaste kulturella fenomenen i mitt liv. Jag har inte för avsikt att vara ironisk i ens bråkdelen av en sekund. Först ut: Star Wars.

Jag var inte gammal första gången jag såg en Stjärnornas Krig-film, vi hade fortfarande den bruna TVn i träimitation och hade inte ännu börjat experimentera med att byta plats på vardagsrum och arbetsrum i huset i Dalby. Originaltrilogin visades på TV. Kanske SVT. Pappa sade att det var kultfilm. Varken jag eller min bror hade något grepp om vad kultfilm innebar, men efter att vi hade sett Empire Strikes Back (vi missade A New Hope...) visste vi att det innebar skitbra och superhäftig film. Vi var helt sålda. När Return of the Jedi visades påföljande helg spelade vi in den på videon och såg den om och om igen.

Därefter har jag sett de digitalt restaurerade versionerna av originaltrilogin, prequeltrilogin, sett om originaltrilogin. Valt att inte se om prequelteorin. Pratat om originaltrilogins storhet, ifrågasatt somliga av de digitala upputsningarna och tilläggen i de restaurerade originalfilmerna, sågat prequelfilmerna, läst både manus och böcker om universat, missionerat och debatterat. Det finns mycket att ifrågasätta kvalitetsmässigt i samtliga filmer, men deras påverkan på min uppfattning om skitbra och superhäftig film går inte att förneka. Det är en saga som är förpackad på ett sätt som bevisar hur allmängiltigt sagokonceptet är. Eller att ett välbyggt koncept runt sagan kan göra den lättare att ta till sig. Men det är mer än sagogrejen Jag har alltid haft ett nästan omättligt behov av fiktion, och ju mer jag har kunnat tänka bort gränsen mellan fiktionen och verkligheten, ju längre in i fiktionen jag har kunnat ta mig, desto värdefullare har den varit. Det faktum att redan A New Hope börjar med att etablera att det här försiggår för länge sedan i en galax långt borta och redogöra för vad som har hänt innan, bara att etablera att det har hänt någonting innan, ger en känsla av att det kan ha hänt. Någonstans. Och att det kanske har hänt andra saker, som inte kom med på filmen, men som någon vet om och kan redogöra för, öppnar för en oändlig värld. Det öppnar för möjligheten att det händer saker när eftertexterna har rullat färdigt. När man tagit ut videokasetten ur bandspelaren och borstat tänderna, när man sover eller gör sina läxor. En värld som kanske är overklig men som lika gärna skulle kunna vara lika verklig som tandborsten och videobandspelaren. För man kan ju aldrig vara riktigt säker på vad som har hänt eller inte i en galax långt långt borta.

Det spelar ingen roll att prequelfilmerna i mina ögon mest är skräp. Jag har sett tillräckligt många nittiotalister med tindrande ögon tala om Anakin Skywalker för att ana att Anakins värld är lika viktig för dem som Luke Skywalkers värld är för mig. Och till syvende och sist är det samma värld. Anakin är trots allt Lukes pappa. Det räcker för att jag ska kunna ta dem i handen och prata en stund om hur en ljussabel egentligen funkar, eller varför Leia aldrig blev någon Jedi.

I bland hör jag någon lufta åsikten att det alltid är gångbart med historier om ljus och mörker, ont och gott. För mig är det mer än så. För mig är det lärdomen om att man antingen tillhör rebellerna eller Imperiet. Det finns alltid en andra sida. Och däremellan finns exemplevis bounty-hunters och annat löst folk som allierar sig med den som betalar bäst. Som det är här i livet.



Att göra

  • Gå barfota så att frostknölarna för möjlighet att räta ut sig lite. Vila skavsåren från vinterkängorna.
  • Hålla käften så att inte stämbandsinflammationen blir ohanterlig. Som den brukar.
  • Läsa alla de tjockaste böckerna.
  • Sammanfatta saker.
  • Inte skriva nu heller.
  • Sitta ned i båten, andas genom näsan och se glad ut.

Monday, March 7, 2011

Perfekta svarta svanar och perfekt ungdom utan ångest

Jag ser Black Swan och drabbas som av grekiska dramer. När jag kommer ut från biografen stirrar Lykke Li på mig från Metros helglöp. Hon har samma frisyr, pose, smycken och blick som Natalie Portman i huvudrollen i svanfilmen jag just sett. Alla artiklar jag läst om Lykke Li den senaste tiden handlar m hur hon egentligen mår, hur nära inpå livet man kan komma henne. Om jakt på perfektion. Om ensamheten. Om misslyckade relationer. Alla kultursidor försöker ta reda på vad Black Swan egentligen handlar om och jag kan bara säga att det är soklart. Den handlar om den kvinna alla svenska kulturrecensenter den senaste månaden utsett till Drottningen av Vemod.


Sunday, March 6, 2011

5 saker man hinner avhandla under en frukost som vara mer än två och en halv timme

Skillnaden mellan Andreas Wilson och Andreas Johnson
Hur man klyver sin tunga
Om man kan skönhetsoperera sig bara för att känna hur det känns att se annorlunda ut
Att man bara får danskt medborgarskap om man är dansk på mödernet
Om alla rummen i Legolands nya Star Warsrymdskepp är inbyggda i farkosten

Thursday, March 3, 2011

Slutsats av textworkshops

Hallå jag vill bara säga att verklighetens folk är mer avant garde än man skulle kunna tro

Tuesday, March 1, 2011

Problemet med det mesta

Jag kan inte skriva. Inte recensioner, inte essäer, inte ens halvseriösa blogginlägg och absolut inte texter med större konstnärlig investering. Det blir inte ens en tumme. Jag brukar vanligtvis hålla ambition, vision och pretention högt i sådana här sammanhang, men nu måste jag erkänna dess smutsiga baksida. Anledningen till att det inte blir någonting är att allt plötsligt måste vara mästerverk. Visionen sparkar mig i knävecken i stället för att motivera mig. Så jag justerar ner nu. Mer sånt här:

När jag lämnade Lund för drygt sex veckor sedan var det ungefär en och en halv meter snö på balkongen. Nu är jag tillbaka och snön är borta.

Wednesday, February 23, 2011

Tillbaka till de basala behoven

Intensitet och poesi hör möjligen ihop och efter att ha läst Gros, vad jag tolkar som en, efterlysning kommer här några tips:

Börja med att gärna göra något som är jobbigt och tar väldigt mycket tid
Avsluta med något storslaget, som att läsa en text du skrivit själv högt i mikrofon på ett galleri t ex.
Drick i samband med detta mycket vin
Åk tåg i olika riktningar
Fortsätt sedan vinkonsumtionen
Efter detta kan kroppen, som inte längre är en kalv på grönbete i de alkoholstinna, studentikosa kretsarna, utan mer luttrad på gränsen till uttråkad av ditt omogna beteende, kännas lite seg
Då kan man sova på soffan en dag eller två
Tröttnar man på det kan man gå på museum, köpa fula lampor och äta semlor.

Thursday, February 17, 2011

Tryckardans på beställning

Vi hanterar alla känslan av awkwardness på olika sätt. Jag brukar skratta hysteriskt. Idag var det precis vad jag fick glädjen att göra efter lunch då jag blev lurad att dansa tryckare med Jocke i en nästan tom men fruktansvärt kall dramasal, på vår lilla scen, till tonerna av Backstreet Boys. Det var lysrör liksom! (inget ont om Jocke, det är situationens fnissframkallande obehag jag vill framföra!)

Det var väldigt långt från mellanstadiedisconas obligatoriska slutstrofer, smäktante framförda av Toni Braxton eller Celinie Dion. Jag skrev listor över alla jag dansat med när jag kom hem. Viktigast var såklart sista dansen. När jag gick i sexan hade vi ett disco med klasser och några killar från min klass var ihop med tjejer i nån annan klass. De hånglade på dansgolvet. Jag fattade ingenting!

De danser man inte tryckardansade kunde man gå runt och låtsas ta kort på de olika paren, inklusiva klick-ljud. Eller bara vara lite störig och hålla upp hjärtan med händerna mellan deras huvuden.

Monday, February 14, 2011

Fyra saker jag gjort på Valentins dag:

Akrobatiska övningar
Programmerat ljus
Haft Backstreet Boys-kavalkad
Fotograferat infrusna, gyllene karpar i en damm

Saturday, February 12, 2011

California dreaming

I bland tänker jag att jag hade velat skriva mer som O.C. Inte för att jag vill skriva specifikt om tonårsdrama på amerikanska västkusen (eller jo. I bland faktiskt.). Snarare för att för mig har det alltid varit som det är. Jag har till dags dato inte konsumerat någon film eller tv-serie och väldigt få böcker som har lyckats dramatisera de känslor och stämningar som beskrivs i O.C på samma briljanta vis. Jag skriver inte det här som en bekännelse om något skämsfint. Det handlar inte om sobaditsgood. O.C engagerar mig precis lika mycket i dag som det gjorde första gången jag såg det. Jag har precis lika lite distans till det nu som då.

Kanske är det just distanslösheten som är så befriande. Allvaret. Ambitionen. Att tonårsdramatiken får vara precis så dramatisk som den känns när man är mitt i den. Det görs inga försök att ursäkta och kringå. Helheten etsar sig liksom fast mer än delarna bestående av smäktande kärlekshistorier och flirtiga populärkultureferenser. Det känns så fasansfullt viktigt. Och det är väl egentligen det som är eftersträvansvärt.

Thursday, February 10, 2011

Vad är grejen med min nyfikenhet?

När någon, vem som helst, gör en antydan, hur vag som helst, om att något är av hemlig karaktär. Då. Då händer det. Mitt liv förlorar sin mening om jag inte får reda på vad det hela handlar om.

Nyfikenhet är som akut översvämning. Följderna är omedelbara och påtagliga. Vattennivån stiger och massorna måste Tas Omhand, om inte hela tillvaron ska skadas.

- Vad pratar ni om?
- Snälla säg!
- Kom igen, jag får titta.. bara lite..
- Jag lovar att inte säga till nån.
- Det gör inget att det är en överraskning

Det kliar i nästan hela kroppen om dessa strategier inte lyckas. Jag prövar dem om och om igen, för att matta ut mitt offer. För att krama information ur deras läppar. Tittar stint i deras ögon. Det där som var viktigt, som allting handlar om, brukar vara hemskt banalt. Ett klockslag. En maträtt. Några som kanske blivit ihop, som jag redan visste. Meningslöst skvaller. Men rationell statistik biter inte på behovet av omedelbart deltagande i det informationsutbyte som pågår. Jag måste få veta!

Är denna, i mig, påtagliga känsla ett uttryck för att jag vill vara en del av den pågående världen? Är det ett uttryck för en vetgirighet? Eller är det bara ren och skär nyfikenhet?

Wednesday, February 9, 2011

På östfronten intet nytt

Jag har gått i landsflykt, men det är inte grunden för massiv digital frånvaro. Det står liksom bara still. Och väntar på att Jätteskrivkrampen ska försvinna. Jag återvänder till moderlandet om två och en halv vecka.

Thursday, February 3, 2011

Vitt som tö

Det sägs i vinden att vitt är vårens färg. Vitt för de chica. Vitt för de trendmedvetna. Vitt för de med blekmedel. Vitt för de som aldrig sätter sig på skitiga bänkar. Och vitt för alla de som spelar i föreställningen "Slå mig gul och blå". Vitt för alla oss. Vitt på alla våra scenkläder. Vanliga kläder men bländande vita. Vitt från topp till tå har denna knappt ens påtänkta vår fått mig att känna mig som en konfirmant, en student och en tant.

Thursday, January 27, 2011

Julen kan kännas skamsen

Det som en gång var en ståtlig, borgerlig gran. Med stil och klass. Pynt och krams. Står nu naken i ett hörn. I en påse bredvid den, en hög en avbrutna kvistar. I en hög inunder: prydligt ihopsopade barr. Olle förslår en ny klädsen, inte julpynt, men vårkläder. Allt vi kommer på är en liksvepning.

Tuesday, January 25, 2011

Betraktelser från min kristna folkhögskola

Saker jag gjort idag, för min skolas skull:
  • Försökt lära mig att modellposa och gå catwalkgång
  • Blivit uppmanad att hitta min feminina sida
  • Lekt räv i 20 minuter
  • Letat efter svängiga flyers på temat bevara Sverige svenskt

Monday, January 24, 2011

Lycka är bara en simpel känsla?

72% lycklig. Det är jag, enligt testet på svt.se som testa lycka.

Men vad innebär detta? Är jag lyckligare än genomsnittet? Tjänar jag på större lycka? Är det lättare att lyckas om man är lycklig?

I testet fick man säga hur mycket man instämde i påståenden om sitt utseende, om man kände sig lycklig, om man gillade andra människor, om man tyckte jorden var en trevlig plats, om man såg syfte med sitt liv.

Är lyckan personlig? Kan lycka någonsin bli kollektiv?

Jag är 72% lycklig.

Monday, January 10, 2011

Winning a battle, loosing a war

Jag har studerat i dubbel hastighet den här teminen. Den officiella förklaringen var att jag skulle ha lite mer att göra eftersom förlagskunskapens brist på tempo emellanåt gjort mig frustrerad och att jag skulle komma lite närmare en examen lite snabbare. Den inofficiella anledningen har varit att jag velat bevisa att jag kan. Därför har jag utöver förlagskunskapen läst 30 hp lingvistik, helfart. Jag tänkte att det ju "bara" är humanistiska kurser (och föll därmed i den berömda värderingsfällan), att undervisningstiden är begränsad och att jag har god studiedisciplin. Och ja, det har ju inte varit speciellt mycket undervisning, men dubbelt så mycket är ändå dubbelt så mycket. Dubbelt så många sidor att läsa, dubbelt så många hemtentor, dubbelt så många seminarier, dubbelt så många grupparbeten. Det finns ingen marginal för misstag, att saker tar lite längre tid, vilket de gör i bland. Data kommer inte in som de ska, böckerna är utlånade på biblioteket och man måste vänta, skolan och förlagen har stängt över juledigheten och när det går snett blir det dubbelt så jobbigt eftersom det inte finns tidsmarginal för att rätta till.

Jag har nu alla de där poängen inom räckhåll. Den kommade veckan är egentligen bara en formalitet. Jag har bevisat att jag kan läsa i dubbelt tempo samtidigt som jag arbetar med en tidskrift och en litteraturfestival och det har medfört att jag har haft ett stort antal sömnlösa nätter, en total frånvaro om varför jag emellanåt har varit mer labil än en genomsnittlig tonåring, stressfinnar och heldagar på biblioteket efter vilka jag somnat utan kvällsmat. Poetiskt uttryckt har vissa dagar varit krig. Mot mig själv och mitt bättre vetande, mot mitt intellekt, mot min kropp, mot min utbildning. Jag vet att ingen jag känner krävde att få veta om jag står ut med en sådan tillvaro. Alltså finns det bara jag kvar som kan ha något som helst intresse av att veta detta. Jag vet inte varför jag behövde veta det, men nu vet jag. Jag vet dock inte om jag kan rekommendera dubbla studier till någon, men jag antar att det inte är det som är poängen. Eller hur jag ska kunna veta vad som är poängen. Jag antar att jag fått ut något mer av den här terminen än 60 hp, någonting måste jag ha lärt mig, men jag har svårt att se vad. Peter Englund skriver såhär om tempo i sin blogg Att vara ständig:

I det stilla vacuum som uppstått runt mig står det plötsligt klart vilket oerhört tempo som härskar i mitt liv, ett tempo som sedan en tjugo år stelnat till en oreflekterad vana.

Varför? Varför detta kringjagande? Vad är det jag har glömt?


Jag har tagit 60 hp på en termin, precis som jag föresatte mig i april. Jag har inte vikt från kursen trots att jag i bland bara velat kasta handdukar omkring mig. Jag har vunnit. Jag har inte bevisat någonting.


Saturday, January 8, 2011

Rynkor och vinklar

Det finns inga modemagasin som intresserar mig just nu. Alla flickorna står likadant. Samma blickar. Samma sudd. Samma mittbenor. Antingen för sockersött eller för rocksexigt.

De vackraste ansiktena sitter på riktiga människor. På de piffiga tanterna i tokiga hattar. På mina föräldrar. På min farmor. På Susanne Reuter i den där serien på SVT. Allt jag vill ha är åldrande. Rynkor. Påsar. Färgförändringar. Årsringar.

Allt som är slätt, stylat och tillrättalagt. Ärligt talat, känns det inte jävligt gjort?

Ska vi inte ta och bara gömma hela ungdomskulturen, alla våpiga popsnören, alla våghalsade valpar längst bak i bokhyllan och suga på lite hårda karameller och dricka kaffe med grädde i ett tag?

Thursday, January 6, 2011

This is my happyface

Jag tror inte att jag ska bli forskare. Samtliga gånger (två) jag försökt mig på att skriva uppsats har det tagit mer eller mindre halsbrytande vändningar, Som nu till exempel. När jag vänder ungefär 140 grader för att jag inte fick in data på det sätt jag borde. På grund av detta och att Universitetets hösttermin ligger som den gör njuter jag inte precis av nystart och ledighet. I stället plöjer jag utgivningskataloger och smygäter smörgåsluncher i UBs tidskriftsrum.

Men nästa vecka. Då ska jag sova och fira min fina, fina praktikplats (trots att jag redan drömt mardrömmar om förläggaren...) och lägga fram och må bra och se fram emot att bara läsa heltid igen och så vidare.

Monday, January 3, 2011

Vad är grejen med populärkulturen och dess bevakare?

Nu är vi där igen. Prettofrågan måste fortsätta dryftas. I dag snubblade jag över ett exemplar av Nöjesguiden som jag bläddrade i för att förströ mig under lunchen. Tyvärr. Jag ville omedelbart kasta upp svampsåsen över blaskan för maken till överdistanserat, trött skräp har jag aldrig varit med om. Nöjesguiden verkar helt enkelt hata allt de skriver om. De verkar inte ens gilla det de gillar. Det är någonting med den blasérade ironiska tonen. Emellanåt gafflas det om att mode är konst och att påpmusiken faktiskt också ska tas på allvar. Jag tänker inte gå med på detta så länge det verkar som om skribeterna som bevakar dessa företeelser ursäktar sig för att de inte skriver för någon tyngre institution genom att raljera över sina vurmer. Värdediskussionen blir så fånig då. Det blir som leverans utan innehåll. Och jag gillar inte ursäkter. Jag vet inte om de gör det för att vara roliga, kanske är det bara jag som är torr och humorlös. Jag vill ha en värdediskussion som inte skjuter sig själv i foten med hjälp av respektlös, analysbefriad journalistik.