Winning a battle, loosing a war

Jag har studerat i dubbel hastighet den här teminen. Den officiella förklaringen var att jag skulle ha lite mer att göra eftersom förlagskunskapens brist på tempo emellanåt gjort mig frustrerad och att jag skulle komma lite närmare en examen lite snabbare. Den inofficiella anledningen har varit att jag velat bevisa att jag kan. Därför har jag utöver förlagskunskapen läst 30 hp lingvistik, helfart. Jag tänkte att det ju "bara" är humanistiska kurser (och föll därmed i den berömda värderingsfällan), att undervisningstiden är begränsad och att jag har god studiedisciplin. Och ja, det har ju inte varit speciellt mycket undervisning, men dubbelt så mycket är ändå dubbelt så mycket. Dubbelt så många sidor att läsa, dubbelt så många hemtentor, dubbelt så många seminarier, dubbelt så många grupparbeten. Det finns ingen marginal för misstag, att saker tar lite längre tid, vilket de gör i bland. Data kommer inte in som de ska, böckerna är utlånade på biblioteket och man måste vänta, skolan och förlagen har stängt över juledigheten och när det går snett blir det dubbelt så jobbigt eftersom det inte finns tidsmarginal för att rätta till.

Jag har nu alla de där poängen inom räckhåll. Den kommade veckan är egentligen bara en formalitet. Jag har bevisat att jag kan läsa i dubbelt tempo samtidigt som jag arbetar med en tidskrift och en litteraturfestival och det har medfört att jag har haft ett stort antal sömnlösa nätter, en total frånvaro om varför jag emellanåt har varit mer labil än en genomsnittlig tonåring, stressfinnar och heldagar på biblioteket efter vilka jag somnat utan kvällsmat. Poetiskt uttryckt har vissa dagar varit krig. Mot mig själv och mitt bättre vetande, mot mitt intellekt, mot min kropp, mot min utbildning. Jag vet att ingen jag känner krävde att få veta om jag står ut med en sådan tillvaro. Alltså finns det bara jag kvar som kan ha något som helst intresse av att veta detta. Jag vet inte varför jag behövde veta det, men nu vet jag. Jag vet dock inte om jag kan rekommendera dubbla studier till någon, men jag antar att det inte är det som är poängen. Eller hur jag ska kunna veta vad som är poängen. Jag antar att jag fått ut något mer av den här terminen än 60 hp, någonting måste jag ha lärt mig, men jag har svårt att se vad. Peter Englund skriver såhär om tempo i sin blogg Att vara ständig:

I det stilla vacuum som uppstått runt mig står det plötsligt klart vilket oerhört tempo som härskar i mitt liv, ett tempo som sedan en tjugo år stelnat till en oreflekterad vana.

Varför? Varför detta kringjagande? Vad är det jag har glömt?

Jag har tagit 60 hp på en termin, precis som jag föresatte mig i april. Jag har inte vikt från kursen trots att jag i bland bara velat kasta handdukar omkring mig. Jag har vunnit. Jag har inte bevisat någonting.