New York verkar ha blivit för Stockholms mediehipsters vad Koh Lanta etc. för länge sedan blivit för crocsbärande soldyrkare. Någonting att åha sig över. En plats om vilken klyschorna står som spön i backen. Grejen är att alla klyschor är sanna vilket gör New York till den ultimata platsen för eskapism. Det är liksom inte på riktigt. Fast det är på riktigt. Det går att ironisera i evighet om hipsterstockholms monstruösa New York-komplex, men det går inte att förneka att staden är som en bok, en film, en drog eller allt på en gång. Det går inte att värja sig mot indiska restauranger där kyparen föreslår att man ska gå tvärs över gatan och köpa en flaska vin för att de själva inte har något utskänkningstillstånd, mot gråtande flickor på MoMAs damtoalett som efter att man frågat om de behöver hjälp med någonting ler mellan tårarna, frågar var man kommer från och önskar en en fortsatt trevlig vistelse i staden, mot jazzkvartetter som underhåller turisterna i den evighetslånga kön till hissen upp i Empire state building och engagerade krigsveteraner som guidar dig runt på flyg- och sjöfartsmuseet beläget på ett gammalt hangarfartyg.
Ironin dör i samma ögonblick man sätter sig i en gul jävla taxi och alla återupplivningsförsök är fruktlösa.
Bilden föreställer min mamma promenerandes i korsningen 5th Avenue och West 23 Street.
