Vår kokbok

Det inkom ett önskemål om en receptsamling och vi är inte oävna. Här återfinns de recept som av outgrundliga anledningar ansetts vara värda att blogga om de senaste två åren ungefär:

helstekt kylling
helgmeny från växjö
Tiramisu enligt Bengtsson
svenne-exotisk kyckling
Linser på bredden och längden
lax i skumpa och lite annat
helmeny alá presidentval
gårdagens minestronesoppa
jordnötssmör fritt efter cajsa warg
Soppa med buller och bång
Ofräsch sallad
kvällsmål för fullvuxna
Tårtpsykos
Alla alla pajer
Vad man kan göra med räkor
Falafelfalarätt
En matig sallad

Aldrig mer filé

Det var alldeles för enkelt att steka en hel kylling i ugnen för att någonsin vilja köpa på en gång sladdriga och torra kycklingbröstfiléer någonsin mera.

1. Ta fram din största kniv och skär kycklingen mitt itu
2. Lägg den i en långpanna och gnid in den med goda kryddor
3. Ställ den i den 200ish varma ugnen i en timme
4. Skär eventuellt upp konstfullt

Akta Shakespeare!

Denna etikett återfanns på insidan av pärmen till ett exemplar av Hamlet, utgivet 1937.

Möte med en författare

Eftersom mitt liv har så särdeles få spännande inslag bjuder jag i stället, på begäran, på några höjdpunkter från Jonathan Swifts liv: 

Jonathan Swift var en komplex och i allra högsta grad ovanlig man och ofta var det synd om honom. Bland mycket annat var han besatt av att bada, vilket inte var särdeles vanligt i början av 1700-talet. 

Hans tidiga barndom var mycket turbulent. Då han var blott ett år gammal blev han bortrövad från sina föräldrar på Irland av sin barnsköterska, som förde honom till England där han fick tillbringa sina första år. Han var trots en anmärkningsvärd begåvning inte speciellt duktig i skolan och lyckades knappt ta sin examen.

Hans yrkesbana präglades av motgångar. Faktum är att varenda gång han fick en lovande karriär i kikaren inträffade något som medförde att denna gick i stöpet. Om det inte var någon som dog, så var det ett visst parti som förlorade valet, eller så ådrog han sig drottningens missnöje. 

Till slut blev han domprost över ett stift på Irland och drog sig tillbaka dit. Där regnade det ganska mycket och han hade fullt upp med att bolla sina två dambekanta, som inte tyckte om varandra. Han gifte sig aldrig med någon av dem, under förspeglingen att han hade dålig ekonomi, men i själva verket avskydde han bara närkontakt med människor. 

Swift var en entusiastisk motionär. Han gymnastiserade och tog stärkande promenader. Då vädret inte tillät dylika aktiviteter gick han upp och ner i trapporna, eller runt, runt inne på puben.

Han var en oerhört bitter man, som bara blev bittrare med åren. Därefter blev han dement och sedermera dog han, ensam och ledsen. Han var fullständigt övertygad om att ingen skulle sörja honom, något som hans vän Alexander Pope dock försäkrade att han skulle göra i åtminstone en månad. 

Ankan mitt emot

I huset mitt emot mitt, åt det håll som mitt fönster vetter åt bor ett barn som har börjat spela oboe. Det tar tio år för en genomsnittsoboeist att utveckla klangen så att det över huvud taget låter som en oboe. Det gör inget. Detta barn är nämligen väldigt entusiastiskt. På eftermiddagarna hör jag i bland honom/henne öva. 

Det låter ungefär som en anka. En lite klumpig, osäker, men ändå glad anka som sjunger skalor. Jag blir glad när ankan är glad.

Damliga nosar

Lotta Tejle som i den fantastiska serien "Godmorgon alla barn" samlade på gråtande porslinsbarn och i "Smala Sussie" fönar håret och har räkor insydda i byxlinningen är inte bara en bra skådespelare utan även innehavare till en riktigt snygg näsa!

Magi i tvättstugan

Nu, kära läsare, med titeln i åtanke, kanske ni förväntar er tantsnusk, men där misstar ni er en smula.

Då och då, några gånger per år drabbas jag av plötslig bas-plaggspanik. Inte för att jag precis äger så många basplagg. Men alla snygga plagg verkar bortblåsta ur garderoben och enda lösningen på problemet är att investera i nya. Ungefär samtidigt brukar jag bli tvungen att tvätta om jag inte vill anväda alla asobekväma trosor också (varför äger man så mycket obekväma underkläder som man ändå bara har i nödfall, är det för att man måste ha en frist innen tvättiden, så man slipper gå med rumpan bar?). Och när jag plockar de nycentrifugerade trikåtröjorna ur maskinen upptäcker jag till min förnöjsamhet att jag ju visst det äger massa snygga saker. Visst är tillvaron förunderlig?

På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar...

Jakten på praktfulla kranar pågår överallt. Jag vill postumt uppmärksamma denne poets stiliga nos:

Bengt Lidner 1757-1793

Reflektion rörande hemsläp och avstånd

På den tiden, när jag började ägna mig åt det fenomen som kallas hemsläp behövde jag aldrig släpa särskilt långt. Tack vare min boendebelägenhet rörde det sig om tvärs över hallen. På sin höjd. Sedermera ökade avståndet till ett stycke nedför korridoren. Med tiden blev avstånden ännu större. Plötsligt behövde jag släpa hemsläpet över HELA gårdsplanen. Då hände något oförutsett; killen på andra sidan gårdsplanen blev stadigare än ett hemsläp; han blev en pojkvän. Det skulle alltså kunna vara så att jag inte längre har rätt att tala om hemsläp, men om killen på andra sidan gårdsplanen fortfarande kan räknas som någon jag "släpar hem" i bland måste jag släpa honom uppemot sextio mil (och i bland släpar jag mig själv samma sträcka).

Stephen W. Hawking har vid det här laget ritat upp en graf över avståndet som en funktion av tiden för mitt släpande och konstaterat att det ökar lavinartat. Vad kommer att hända härnäst?

Dagens outfit: En vandrande 40årskris

Sluta maska!

Skippa pudret! Lämna hatten hemma! Det enda du behöver i vår är en sexig mask!

Här syns L i en pilotmask med snajdiga pilotbrillor och het flygarmössa. Sally kör den glammiga stilen i kungakrona och påsar under ögonen. Prova du med! Ingen blir besviken!

Veckans låtsassötsak

Mamma kom dragandes med en såndär efterrätt som gör anspråk på att vara lite nyskapande. Chokladsushi. Redan namnet gjorde mig skeptiskt inställd. Det känns lite krystat. Lite nittiotal kanske. Ger lite associationer till fusioner som verkligen inte funkar, men man måste testa allt minst en gång, som det heter... 

Min skepticism visade sig vara fullständigt berättigad. Själva chokladsushin tog endast fasta på sushins minimalistiska egenskaper. Den bestod av små centimeterkuber av choklad i olika styrkegrader med olika mer eller mindre spännande fyllningar. Smaken indikerades av små prickar i olika färger.  Dessa skulle man sedan doppa i olika sirapsliknande vätskor. Jag var ganska tilltalad av storleken, som faktiskt var perfekta munsbitar. Tyvärr var smaken fullständigt slätstruken. De utlovade smaksättningarna märktes inte nämnvärt, förutom på färgkodningen, d.v.s utseendet. Ljus choklad med grönpeppar smakade...guldnougat, vit choklad med krydda smakade...vit choklad och dippsåserna smakade sirap. Jag kommer inte ens ihåg vad det var för smaksättningar, alltså kan de inte ha varit speciellt minnesvärda. 

Jag förstår ju någonstans att det är konceptet som ska vara det häftiga. Tyvärr är det inte det. Det räcker liksom inte med att lansera choklad att äta med pinnar. Det kan jag ju för bövelen göra med Ahlgrens bilar också, och dessutom till en bråkdel av priset. Vidare slår det mig att egentligen är ju chokladpraliner godisvärldens motsvariget till sushi på det att det är vackra, arbetade munsbitar. Chokladsushi kan sammanfattningsvis sägas vara ett ointressant, överflödigt och synnerligen ogenomtänkt koncept. 

Tristess mellan Gina och Bertoni

Generellt håller jag mig borta från dem. Inomhusluft, blanka golv och ett enda mishmash av musik lockar mig inte. Men är man på den eviga jakten efter Vårjackan så finns det ibland bara ett kort kvar att lägga. Det är inte hjärter ess. Det är köpcentret. Och visst var det ett trumfkort, för jag har köpt den finaste vårjackan någonsin, men inte helt utan magknip.

Nova Lund (det aktuella köpcentrat) var sådär halvöde som man kunde förvänta sig en tisdag efter en storhelg. Någon familj, kanske på semester, ett halvbekant ansikte i ögonvrån, kostymfolk påväg till lunchrestaurangerna, håglösa ungdomar. En uppsättning personer som fyller förväntningarna. Inget udda. Men plötslgit uppenbarade dem sig: Mammorna med småbarn. Hukande bakom barnvagnar. Sittandes med en illröd Mc'Donaldsbricka framför sig och en kladdig unge i den lånade barnstolen bredvid. Deras ensamma ryggar och blickar så mycket mer håglösa än någon av 16-åringarna med skoltrötthet i ryggorna. Urmodersmyten verkade som bortblåst. Att vara köpcentermorsa står inte särskilt högt på önskelistan.

Hade mitt civilkurage och min spontanitet varit lite närmare till hands hade jag utan tvekan köpt två kaffe och satt mig mitt emot och sagt "Ska vi skita i det här och köra alldeles för fort ut ur den här staden ut ur det här landet och känna hur len sanden kan vara under fotsulor istället?"

Den som väntar på nåt gott

Jag skulle kunna skriva om konsttanter, blå keramik och urvattnade akvarellandskap. Eller om det bekväma i att stigarna i Lund ligger kvar, alltid redo att trampas. Eller om alla mina nya fräsiga strumpbyxor. Eller om mitt blonderade hår. Eller om årets slagord. Men jag stannar i solfläckarna ett tag till.

Sagan om den lilla, lilla gumman

Svenska språket hyser ett stort antal förvanskade ord. De som vanligen tas upp är typ "duktig" och "snäll". Dessa provocerar mig inte över huvud taget. Vad mig anbelangar får de gärna fortsätta vara förvanskade tills de har blivit så pass förvanskade att jag kan bli upprörd över förfallet. Jag är inte heller intresserad av att "ta tillbaka" ordet "fitta" eller något i den stilen. Ett ord som (i fel sammanhang) däremot sänker, och alltid har sänkt en våt filt av irritation över mig är "gumma". I synnerhet i samband med förminskande adjektiv, ex. "lilla". 

För det första är det oerhört upprörande när någon klämmer ur sig en "lilla gumman, du är så söt när du är arg"-kommentar. Alternativt en "lilla gumman, trodde du verkligen att det där skulle fungera"-kommentar. Eller varför inte bara en "men lilla gumman!"-suck. Kort sagt när det används i ett nedsättande, patroniserande sammanhang.  Nu invänder kanske just den som använder sig av "lilla gumman"-formuleringar att det finns värre epitet att bli påklistrad. Hora till exempel, som ju också är ganska förvanskat. Kommer så brasklappen; gumme-bägaren har, till skillnad från horbägaren runnit över. Detta till följd, inte av mansgrisars patroniserande, utan av mina generationskamraters vårdslöshet!

Oftare och oftare kan man sitta på bussen eller tunnelbanan och höra en flicksnärta bakom sig i medlidsam ton klämma ur sig "Men åååh gumman då!" eller på ett irriterande kokett sätt hälsa sin påstigande väninna med "Men heeeej gumman!" Eller varför inte på dessa så kallade internetforum där de kommenterar varandras foton med "Åh vad fin du är gumman!" (Dessutom oftast med felaktig punktation och kommatering...) 

Enligt SAOL har "gumma" två betydelser:

1. gumma s. -n gummor; gammal kvinna mm.
2. gumma v. -de 1) g. upp håret 2) g. fast, ihop;  fästa resp. klistra ihop med gummilösning

För er som inte har rutin på att tolka SAOL: Gumma kan alltså betyda ungefär "gammal tant", jmf. din mormor, eller stå för en handling som innebär fästandet av någonting med hjälp av gummiklister el. motsv.

Vi sätter nu in ordets korrekta betydelse; 1. i två, för "gumma" vanligt förekommande sammanhang:

A) En kvinna, ca. 23 år packar ner klädespersedlar i en uppenbart underdimensionerad kappsäck. Man, ca 23: "Men lilla, gamla kvinna, trodde du verkligen att du skulle få ner allt det där i resväskan?" Då kvinnan och mannen är jämnåriga och dessutom jämförelsevis unga är användandet av "gamla kvinna" helt orimligt.  

B) En kvinna, 19, gråter, efter uppbrott med fästman, ut på en vänninas, 20, axel. (Här har jag använt mig av synonym, enl. SAOL; tant)   "Men tant lilla, du är för bra för honom. Han förtjänar inte dig!" Skulle meningen formuleras såhär (vilket den ju faktiskt blivit) skulle dess tröstande karaktär gå fullständigt om intet och snarare karaktäriseras som provocerande, eller nedlåtande.

Ännu bisarrare blir det om man tillämpar ordets betydelse; 2. på ovanstående exempel. JAg kan inte ens konstruera gramatiskt korrekta meningar utifrån den betydelsen då "gumma" i så fall skulle vara ett verb i grundform, möjligtvis imperativ (gumma!). Vart är världen på väg egentligen? 

Veckans inne- och utelista

Inne: Plugga till tenta 

Ute: Strålande solsken

Telefonskräck

Jag hatar att ringa och be folk om saker. Jag får hjärtklappning och handsvett då. Jag har nyss förhandlat med chefen om ledigt under YIMT. Det föregicks av två dagars planerande av vad jag skulle säga, två dagars "nu ringer jag...nej jag väntar...nej, jag ringer...äh" och en dags pur ångest. Det roliga är att det oftast lönar sig att ta sig i kragen. I dag till exempel. Chefen sade bara "Ja, jättekul att du får en sån chans, vi tar hänsyn till det när vi lägger schemat MEN INGET MER LEDIGT!!!!!!!tusen" 

Sjukt smidigt. Inget att vara rädd för. Fyrtio liter handsvett för ingenting.