Veckans låtsassötsak

Mamma kom dragandes med en såndär efterrätt som gör anspråk på att vara lite nyskapande. Chokladsushi. Redan namnet gjorde mig skeptiskt inställd. Det känns lite krystat. Lite nittiotal kanske. Ger lite associationer till fusioner som verkligen inte funkar, men man måste testa allt minst en gång, som det heter... 

Min skepticism visade sig vara fullständigt berättigad. Själva chokladsushin tog endast fasta på sushins minimalistiska egenskaper. Den bestod av små centimeterkuber av choklad i olika styrkegrader med olika mer eller mindre spännande fyllningar. Smaken indikerades av små prickar i olika färger.  Dessa skulle man sedan doppa i olika sirapsliknande vätskor. Jag var ganska tilltalad av storleken, som faktiskt var perfekta munsbitar. Tyvärr var smaken fullständigt slätstruken. De utlovade smaksättningarna märktes inte nämnvärt, förutom på färgkodningen, d.v.s utseendet. Ljus choklad med grönpeppar smakade...guldnougat, vit choklad med krydda smakade...vit choklad och dippsåserna smakade sirap. Jag kommer inte ens ihåg vad det var för smaksättningar, alltså kan de inte ha varit speciellt minnesvärda. 

Jag förstår ju någonstans att det är konceptet som ska vara det häftiga. Tyvärr är det inte det. Det räcker liksom inte med att lansera choklad att äta med pinnar. Det kan jag ju för bövelen göra med Ahlgrens bilar också, och dessutom till en bråkdel av priset. Vidare slår det mig att egentligen är ju chokladpraliner godisvärldens motsvariget till sushi på det att det är vackra, arbetade munsbitar. Chokladsushi kan sammanfattningsvis sägas vara ett ointressant, överflödigt och synnerligen ogenomtänkt koncept.