et moi...

Faktum är att även jag åt linsgryta nästan hela förra veckan. Och smörgåsar. En sektionkollega frågade mig strax innan en konsert om jag hunnit äta något i samband med att han påtalade att han var hungrig som en varg. "Jaa" svarade jag duktigt, varpå jag insåg att det var en sanning med modifikation och tillade att min middag bestått av äggsmörgås. Han log överseende och sade "Jaha, studentmat alltså!" Ehe sa jag. Sedan gick vi och köpte kaffe. Han köpte en smörgås till sitt kaffe. Tydligen ansåg han detta vara mat för en man. Jag struntar i hans överlägsna attityd. Äggsmörgås är föda för konungar och gudar. Bara det bästa är gott nog åt mig. Alltså äter jag äggsmörgås.

Slutsats: Smörgås till middag är tydligen bara undermålig studentföda då den inte är dyr. Min middagssmörgås kostade kanske en tiondel av vad hans gjorde. 

Linser är livet

De senaste veckornas ekonomiska armod har lockat fram linsgrytan ur sina gömslen, men något har hänt med denna vardagskamrat. Istället för att vara vanlig tråkig linsgryta har den blommat ut till något fantastiskt! Här kommer knepen:

Sallys förfestlinsgryta

Den här grytan fick stå och puttra medan jag duschade och sminkade mig inför Markus Krunegårdkonserten för ett par veckor sedan - det kan vara Markus som är hemligheten men jag tror att vinet spelar en central roll det med!

Fräs lök och vitlök och ett gäng trevliga rotsaker kanske rotselleri, palsternacka och morot. Häll i gröna linser och grönsaksbuljon, vatten och en rejäl skvätt rödvin (gärna ur flaskan som det ska förfestas ur). Krydda med allt som är gott. Låt koka medan du gör något annat. Ha pasta till!

Lisas improviserade linsgryta

Det här är egentligen ett bufférecept, men eftersom Lisa glömde vad som egentligen var i den när hon handlade och det är hennes version jag gjort så får den heta Lisas.

Fräs lök, vitlök och lite syrliga saker tex citronskal/limeskal/ingefära i mycket rapsolja. Häll i torkad koriander, salt och spiskummin. Släng i röda linser, en burk tomatkross, en skvätt vatten och buljong. Låt koka ihop tills linserna är nästan klara och håll i dig för här kommer knepet: Saffrans och tomat cremé frasihe! Blanda till sist i tomathack och en kruka färsk koriander. Man kan ha ris eller bulgur till.

I mina skor

Jag minns när jag var liten och inte ens följde med till skoaffären när det började bli säsong för ett par nya dojjor. En dag kom Mamma helt sonika hem med ett eller två par skor. De var nog oftast från Pax eller något liknande. I skinn, foträta, med allvädersula eller vitt luddigt foder. Först bråkade jag och vägrade ta dem på mig, men efterhand växte de fast på mig och jag vägrade byta, trots att mamma kom hem med ett nytt par. Och så fortsatte det så i all oändlighet. Speciellt minns jag ett par. Mamma plockade fram två par skor, båda gröna, ett par vinterskor och så DE ANDRA skorna. Jag antar att det var fram på höstkanten, för jag började inte använda dem direkt. Förmodligen lyckades jag övertala mina föräldrar att det var okej att använda mina gamla loafers tills det var dags för vinterskor. Men sådär fram på vårkanten blev DE ANDRA skorna aktuella igen. De var lågskor i skinn, i två mossgröna nyanser, med kardborreband och ganska breda framtill. Jag protesterade värre än någonsin. Kom med alla möjliga förslag. Jag försökte till och med säga att jag hellre gick i VINTERSKORNA som jag hade avskytt så mycket i slutet av hösten. Mamma och Pappa vek inte en tum. De gröna skorna skulle på. Och jag tog på dem till slut, och gick till skolan, och skämdes kanske lite för mina fula skor. Helt i onödan såklart eftersom ingen brydde sig om något så trivialt som skor. Så frampå tiorasten hade jag väl glömt bort vad jag hade på fötterna och sprang ut och lekte i vanlig ordning. 

Det ironiska är att just de här gröna skorna blev extra speciella. Med tiden började jag älska dem, så till den milda grad att när det blev dags att byta skor igen (Jag gissar att det var vid ett finkläder-tillfälle när föräldrarna hade extra mycket att säga till om angående kläderna.) väsnades jag än värre än vanligt, tills Pappa stipulerade att "De där gamla Kalle Anka-skorna får du minsann inte ha på dig". Då blev jag så förbannad på honom att jag höll på att börja gråta. De var ju mina skor och jag älskade dem och det kändes så nedsättande att han kallade dem för "Kalle Anka-skor". Det blev i alla fall det jag har kommit i håg dem som och i bland undrar jag om jag skulle ha kommit ihåg dem över huvud taget om de inte fått det där öknamnet. Jag fick i alla fall behålla dem och de fortsatte att heta Kalle Anka-skorna. 

I bland tänker jag på hur skönt det vore om sådana saker kunde hända i bland nu också, trots att jag är mer eller mindre vuxen, har flyttat hemifrån för flera år sedan, och valt mina egna skor sedan jag var tretton. Och i bland händer oväntade saker. Förra helgen kom Mamma upp och hälsade på. Snön hade lagt sig under natten och jag fasade för att gå ut, då jag endast ägde för väderleken extremt olämpliga skor. Mamma tog en snabb titt på mina skor och plockade sedan fram ett par av sina egna som hon raskt tvingade på mig. Gröna, platta, breda framtill och mycket praktiska. Med Kalle Anka-skorna i minnet lät jag bli att protestera, satte på mig dem och var torr om fötterna hela dagen. I bland vet Mamma bäst. Fortfarande. 

Sally talar ut "Ja jag är ett modeoffer"

För första gången har jag köpt ett plagg ur HMs så kallade designsamarbetskollektioner.
Jag gillar prickarna!

Man tager vad man haver del 1

I trapphuset där jag bor finns ett studierum som man kan boka om man vill, naturligtvis används det inte bara för folk som vill plugga utan nyttjas till förfestlokal och annat då och då.

Igår när jag smet iväg till Stina för att se på film gluttade jag genom glasrutan in till rummet och såg hela det killgäng med skägg, tunikor och små hattar som också bor i mitt hus ligga knäböjda på fina knutna mattor åt vad jag föreställer mig vara Mecka. En helt klart intressant observation!

Hej Tomten!

Det här önskar jag mig i julklapp i år (utan inbördes ordning): 

• Semester
• En plats på musikhögskolan till Zacke
• Kisse

Det är ju faktiskt inte så många saker. Två av tre skulle vara väl godkänt. 

Liveblogg från café Java

Vissa torsdagar är alldeles särdeles mycket svårare att ta sig an på ett konstruktivt sätt. Kanske beror det på allt vin jag lyckades få ihällt mig till följd av programrådsinternat. Kanske beror det på att det är fredag imorgon och då får man nästan vara ledig.

I café Java lyser neonrören ikapp med alla trendiga laptoppar, i cafébesökarnas hjärnor odlas drömmar om tänkande maskiner eller godkända AI-tentor eller bara allmänt tillnyktrande.

Snart är det lunch!

Min utbildning sparkar mig i r.... ja, där bak alltså.

Min klass har påbörjat ett nytt kursmoment som inbegriper teknikhistoria, etik, filosofi och (trumvirvel) EKONOMI! Jag har aldrig varit en ekonomityp, och har aldrig varit speciellt intresserad av pengar, förutom när det har gällt att göra av med dem och med undantag för ett visst micklande med de fonder jag själv sköter om. I dag har jag ägnat sex timmar åt att tänka  på detta tunga ämne. Det ironiska är inte att jag faktiskt har hållit mig vaken hela dagen, utan att jag dessutom har gillat föreläsningarna och övningarna. Jag har efter en snabb och högst lekmannamässig analys kommit fram till att det känns mer meningsfullt att räkna pengar, som finns på riktigt, än att räkna abstrakta enheter, som jag gör annars . 

Bland annat har jag ägnat två timmar åt en föreläsning om hur finanskrisen har påverkat och påverkar fastighetsmarknaden. Det var, som ni kanske förstår, ganska nedslående. Byggandet har i princip avstannat, investeringsföretagen går i vasken ett efter ett etc. etc. I slutet av föreläsningen försökte föreläsaren uppmuntra lyssnarskaran genom att påtala att det säkert har vänt när vi kommer ut på marknaden. Sedan berättade han att det bästa man kan sysselsätta sig med i dessa tider är att studera, eftersom man har sysselsättning, inkomst, och inte förlorar några pengar då bostäder sjunker i värde eftersom man (oftast) har hyreslägenhet. Dessutom kostar ölen på sektionspuben fortfarande nitton spänn. 

Det var ju uppmuntrande, men inte lika uppmuntrande som en kvarts prinsesstårta hade varit just nu. Jag har nämligen lite svårt att se fördelarna med min livsstil för tillfället eftersom studerandet inte bara innebär att jag som tur är hyr en lägenhet och därmed slipper förlora kapital, utan också att jag måste göra en mattedugga i morgon. Jag har ungefär lika bra koll på området som jag har på en struts kromosomsammansättning. Inte speciellt mycket alltså.

Telefonterror

Mamma ringde för att informera mig om att hon pratat i telefon med min gamle löjtnant, Lt. Lindberg, inte en utan TVÅ gånger på samma dag. 

Mamma: Ja, så sa han att han sökte Knut Bengtsson, och att det gällde viktig information inför militärtjänsten. "Jaha DEN David Lindberg, Johannas Idol!" sade jag då. 

Johanne: MEN MAMMA! Sade du så? 

Mamma: Ja, man måste ju säga som det är. Att säga något annat hade ju varit hyckleri! Han kanske behövde höra det.

Sedan berättade hon att hon blivit förvånad över hur han pratade:

"Jag har ju alltid sett honom som väldigt korrekt när han stod där framför kåren, men han hade ju en riktig pratröst". 

Fint! Hoppas att jag också har en riktig pratröst.

Glitter som terapi

Jag är trött på allt tjat om att psykoanalysens död och dess ersättare KBT och Mindfulness. Nästa grej att ta till när höstdeppen känns alltför påtaglig kan liknas vid den gamla käpphästen ljusterapi, men byt ut lysrören mot glitter!

Fotot är taget Stina Andrén i en glittrande butik i Berlin

Dagens bästa

Vintern är här!

Dagens ord

"Han är en såndär profilmanualstaliban."

/Far

Far berättar om en på jobbet som tydligen är en...profimanualstaliban?

Guldtröjan som vägrade dö

En solig och varm majdag 2004 städade Liv sin garderob. Utrensningen ledde till att jag tog bussen hem till Dalby med en sammetsklänning och en gyllene tröja.

Guldtröjan i originalutförande, Paris 2004

Guldtröjan kom att orsaka känslostormar på flera håll, bland annat rörde den upp min mammas sinne för smak och stil alldeles oproportioneligt mot övriga utsvävningar jag ägnade mig åt stilmässigt under samma tidsperiod.

Guldtröjan i vantform, Linköping 2008

Detta plagg har i min garderob lyckats slinka förbi diverse städryck, den lyckades till och med med konststycket att flytta med mig till Linköping. Kanske kan det bero på att guldtröjan har så stark överlevnadsinstinkt och ständigt bytt livsform. Den har gått från polotröja till uringad dito till kjol och nu senast till guldvantar! Guldtröjan rulez!

Maskeradbal

Hela hösten har alla tillställningar med diverse utklädningsteman fått beskåda mig iklädd alla möjliga fräcka och genomtänkta outfits (Jockern i Batman, Mirakelbär (se här nedan..), Sarah Palin...) så när spexets avslutningssittning stundade förra helgen fann jag att inspirationen var fullkomligt slut vilket resulterade i att jag istället blev en slags levande ordvits i:

Orange klänning - used to be mina korridorsrumsgardiner..
Maskeringstejp - Claes Ohlsson?

Förklaring för icke-spexare/ordvitsare: Jag maskerade mig i maskeringstejpen vilket passade bra eftersom det var just maskerad..

Foto: Rickard Nordin

Vardagsglamour

De bästa dagarna är de som inleds med havregrynsgröt och avslutas med champagne (torr , kall och gratis) i stadshuset. 

Vetenskapssally antisyratrippar under forskningsbara former

Förra veckan testade jag och min vän Gro på det här med mirakulin! Det var en spännande afton.
Hur det gick går att läsa på kogvet-sektionens blogg: Cogito

bildkälla: internet

Konsumtionsmotion

Ja jag blir rädd för hur världen runt omkring mig alla ser med ögon som för varje blinkning vrålar "jag vill ha, jag vill ha!". Kanske är det även en varningsklocka hur jag förra veckan kom hem på fyllan och klickade hem delar av COMME des GARÇONS för H&M-kollektionen (recension kommer när plaggen nåt mitt postfack!). En recension som jag däremot kan komma med är den nya färskpressade Godmorgon-josen som kommer från olika apelsiner olika säsonger. Just nu säljs Valenciaapelsin-jos på mitt Hemköp och varje morgon den här veckan vill jag gråta för att josen är så vansinnigt god!

Bildkälla: internet

Sally sydde en väst och Johanna åt ost?

Nu när jag har fått i-landslipa lite återgår vi till det som faktiskt är viktigt i livet. Inte nya höstskor, inte fribiljetter till en AMK-konsert, utan mat. I synnerhet ost. Jag har utmanat mig själv genom att försöka pressa in maximalt med ost, helst smält, i allt jag äter.  Jag har ätit ost på nylagad pasta, gammal pasta, köttbitar, potatis, lök, smörgåsar och palsternackor. Nästa vecka tänkte jag göra en stor sats köttbullar. HUR SKA JAG PÅ BÄSTA SÄTT KOMBINERA MAXIMAL MÄNGD OST MED KÖTTBULLAR? Ska jag gratinera dem? Ska jag riva ost och ha i smeten? Ska jag ha den i sås till? Alla förslag är varmt välkomna. Nu ska jag gå och gratinera ett par rårakor (ett experiment som visade sig synnerligen lyckat).

Vad är grejen med indiviualism när alla ändå är likadana?

Kanske handlar oinspirationen och den molande känslan i magtrakten om att någon lurat oss allihopa att vi själva är det viktigaste i universum, och att meningen med livet är att vara unik i allt?

Man hittar skorna som är "så jag!". Man har sig själv att tacka för sin extremt åtråvärda examen, för att inte tala om sin hippa arbetsplats.

Och ändå står vi där, ängsliga i storblommigt och nördbågigt. Häftigt och unikt, men likadana. Jag önskar jag kunde nå min poäng här, med ett enkelt handgrepp över tangentbordet, men det vill sig inte. Kanske förstår du, Johanna, hur jag menar? Kanske förstår ni andra som läser här ibland också?

Att ibland är det godare med gröt än oxfilét och det har inte så mycket med Saltå Kvarn som med sällskapet att göra.

Oinspiration

DN skriver att den urbana livsstilen lockar folk att flytta till Stockholm. Man räknar med 808 800 invånare vid årsskiftet 08/09. Förr flyttade man för att få jobb, nu flyttar man för att ha "nära till allt". Enligt DN har det även utvecklats en "ny, unik livsstil" som kännetecknas av hög konsumtion och ständig strävan efter mer. En av de sakerna som gör Stockholm mer attraktivt är att de resurssvaga grupperna trängs allt längre ut från stadens kärna. Urbanisering är för de priviligierade. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag blir så illa berörd av texten. Det känns som om domedagen är nära på något sätt. Och ändå är jag en del av domedagen, jag har bidragit till den. Varje gång jag betalar hyran, och om jag så bara köper nytt schampo.

 Och någonstans förstår jag. Det är inte helt oävet att kunna gå på filharmonikerna en torsdagkväll, bara sådär, om man inte har något bättre för sig. Och vad konsumtionen anbelangar; det är väl självklart att man som nyinflyttad blir helt förblindad av utbudet när det går att handla saker man tidigare bara sett i tidningar eller på internet. Kläder som inte kan köpas på NÅGOT annat ställe i landet. Något som tar en lite närmare ett unikum. Man bor på ett ställe som gör en lika unik som 808 800 andra. Jag blir rejält illa till mods av dessa siffror, som så tydligt visar att jag tydligen är en del av något jag inte alls vill eller hade tänkt vara en del av.

Undersökningen DN tagit del av visar även att de som bor här är nöjda med sitt liv och absolut inte vill flytta. Jag undrar om det är sant. Själv hade jag kunnat flytta  morgon.

Funderingar på morgonkvisten

Är nu tillbaka i normalrytm, vilket känns bra. Sitter med Samhällsbyggnadsprocessen och försöker lära mig varför det är viktigt med ett fungerande ventilationssystem (för att folk fiser och svettas, om ni undrade) men tänker mest på spetsoverallen. Detta kan bero på att jag är ganska trött, men vemkan klandra mig. Det är det i särklass bisarraste plagg jag sett sen de skotskrutiga mellanstadietightsen på jc för ett par år sedan.  Jag är så oändligt nyfiken på hur monki tänkte. Var det "Ja, spets är ju så inne att man kan tröttna på det. Hur klär man lättast in en person i så mycket spets som möjligt? Jo, med en overall!". Eller var det kanske "De dumma jävlarna köper ju vad som helst. En åtsmitande spetsoverall, haha, går de på det också tror ni? Vi testar!" En sak är i alla fall säker; Ett stort antal exemplar kommer att hänga kvar till julrean. Sedan kommer vi att publicera ett fotoreportage om spetsoverallens användningsområden. Jag längtar.

En Jäger och en säng tack! (eller: Johanna plockar tantpoäng)

Nu är det bevisat! Tjugotvå är högsta festbara ålder. Jag var på fest i lördags, för första gången på evigheter. Ingesunds traditionella höstsittning gick av stapeln och hela mitt gamla gäng var på återbesök för att roa sig. Ja, jag är ju inget partydjur nuförtiden. Jag går hellre och lägger mig tidigt och äter mysfrukost än dansar till klockan fem och sover till två. Vet inte om det är åldern eller något annat, men jag har börjat uppskatta dygnets ljusa timmar mer än de mörka. Men i lördags alltså; för en gångs skulle kände jag att det ryckte lite i alkoholtarmen och spratt i dansfötterna. Ett gott tecken! Jag förfestade socialt, och var trevlig under middagen, laddade som fan under mellanfesten och sen..... orkade jag inte mer. Jag minns inte så mycket av intermezzot, men tydligen tröttnade jag efter ett kort besök på dansgolvet och bara gick. Jag minns mest att jag blev så förbannat trött och arg och gick och lade mig på Hannas rum. Det var som att gå rakt in i en vägg. Då var klockan ungefär tolv. Jag sov som en bebis tills Zacke väckte mig vid trehalvfyrarycket. Vi gick hem och lagade köttbullar med brunsås och spagetti. Det var en fest som hette duga. Synd bara att jag missade det mesta av den. För att jag var trött, och blev ännu tröttare när jag blev full . Jag är varken skapt för livet efter midnatt eller för Jäger. Det är lika bra att börja pensionspara och köpa foträta skor med detsamma.  

Vad är grejen med kvotering?

Blondinbella gillar det inte.
Underbaraclara tycker att det är en förutsättning för att jämställdhet ska kunna uppnås.
Och jag, som alltid velat bli bedömd för vad jag kan och inget annat blir återigen förbannad på den könskvotering som redan pågår i de flesta bolagsstyrelser, tyvärr råkar den kvoteringen inte riktigt vara till min fördel då jag saknar både snopp, skägg och basröst (tre attribut som för de allra flesta yrken spelar en väldigt liten roll kompetensmässigt).

Läs hela Underbaraclaras blogg om kvotering här: Blondinbella och kvotering

Jag var full en gång för längesen....

I skvallerpressen och på Internet förekommer frekvent en uppsjö av så kallade vimmelbilder. De som hamnar i skvallertidningarna föreställer oftast A eller B-kändisar som visar upp sig på filmpremiär eller motsvarande, medan de som hamnar på Internet oftare föreställer C-kändisar, eller till och med kreti och pleti som frekventerar olika nöjesetablissement. Bilderna dyker upp en eller ett par dagar senare för att få dem som var med att känna att de var med om någonting häftigt, och alla som inte var där att känna att de gick miste om något kul. Som jag har förstått det kan bilderna sedan delas in i två kategorier. I den första finns bilderna som föregåtts av att en solklart nykter fotograf har i förväg sett ut ett inte allt för onyktert objekt, bett denne posera lite tjusigt, ställt in ljuset noga, inte använt för skarp blixt och sedan åkt hem och photoshoppat i godan ro innan publicering. Exempel på sådana kan man hitta på stureplans hemsida om man är nyfiken. Den andra kategorin är tagna av en salongsberusad fotograf som slänger upp kameran i ansiktet på vem som helst utan förvarning så att man inte hinner dölja fylleskelning eller rätta till frippen, blixten är för stark och ögonen blir röda. Nästa morgon vaknar fotografen en halvtimme innan deadline och är svinbakis och det sista han/hon tänker på är photoshop. Man får alltså skylla sig själv om man kommer i vägen för en kategori två-fotograf.

Jag har ingen personlig erfarenhet av kategori ett-bilder. Däremot av kategori två. Det kan ni se här: 

Bilden är tagen av någon fotograf i guldig (!) dunjacka på etablissementet Lipz i Trôllhättan, och bortrövad från klubbens hemsida.

Den har alla ingredienser för att bli en tjysig glamourbild: Konstiga blingiga acessoarer, glada miner, vänskapligt klängande. Fast....för mycket. Bilden är tagen på Trollhättans hetaste inneställe, Lipz för exakt ett år sedan. Jag och mina vänner är ute och firar Eriks födelsedag. Som ni säkert gissat står födelsedagsbarnet i mitten. Jag hade säkert blivit smickrad av uppmärksamheten om jag hade förstått vad som hände, vilket jag att döma av resultatet inte gjorde. Kalle ( till vänster) däremot verkar ha gjort det och poserar så fint. 

 Jag har ett väldigt dimmigt begrepp om själva fotoögonblicket. Men det var en jaevla trevlig kväll vill jag minnas. Fast ganska märklig. Det här stället, Lipz, hade vid det här tillfället något slags tema och var inklätt i silver, och bartendrarna hade på sig sådana peruker som Erik bär. Hur vi kom över den förtäljer tyvärr inte historien. Vad historien däremot förtäljer är att Erik utanför stället blev upphånglad av en femtonåring som hoppades få spela rollen som flickvän för att få komma in där åldersgränsen var alltför hög. När hon inte lyckades snodde hon Födelsedagshatten i form av en tårta. Ett antal timmar senare, när vi skulle bege oss hem dök hatten upp, liksom ur tomma intet på ett vilt främmande huvud och återbördades till dess rättmätige ägare. 

Ja jisses. Så roligt har man inte nuförtiden, och inte hamnar man på vimmelbild heller...

Ich bin kein berliner

De senaste åren har alltfler konversationer på resetemat handlat om Berlins hipphet och de senaste dagarna har jag ägnat åt att utröna om den påstådda hippheten levs upp till i verkligheten genom att göra ett studiebesök i Tysklands huvudstad.

Jag har bott i ett kollektiv med röda fanor på väggarna, druckit öl på ett tak i natten, gått på alla gator, ätit korv och godaste falafelen, varit på Stasimuseumsfängelse, hamnat i Kristallnattsprocession med den sorgligaste blåsmusik jag hört, dansat till minimalistisk electromusik i ett övergivet hus, varit vilse på kollektivtrafiken i östberlin och massa andra turistiga och lite halvklyschiga saker.

Bäst var Tussy Lounge som utöver 40-tals inredd mysbar med Louis Armstrong som soundtrack nattetid även var en frisörsalong dagtid!


PS.

Förresten kom det fram en tjej med kamera i högsta hugg när vi spatserade vid loppmarknaden vid Mauer Park och sa till mig ey du är snygg får jag ta en bild. Jag blev så förstummad att jag inte ens kom mig för att fråga var hon kom ifrån!

Dekadens i vardagen: Laga mat med bubbelvin

Om man har en halv flaska bubbel över med prydligt nedstoppad plastfoliekork i kan man t ex hälla den på ett par bitar lax som man steker tillsammans med purjo och tomater i klyftor. Man kan salta och peppra lite, hälla på en rejäl skvätt vispgrädde och servera med kokt potatis och ärtor.

I dag

I dag har varit lite som en tampong.

 Tråkig men nödvändig.

Livsvisdom brought to you by matematikinstitutionen, KTH

"Det finns ju en mängd saker i livet man skulle vilja studera med en funktion; skatten som en funktion av inkomsten, hastigheten som  en funktion av tiden då man hoppar från ett flygplan...."

An All American Evening

Det här är en meny som passar upperligt till allsköns valvakor, i synnerhet amerikanska presidentval. Andra tillfällen då man också är sugen på något överdådigt passar det säkert också mycket bra.

Huvudrätt:
Bönburgare och klyftpotatis med en miljard tillbehör, dryck:folle
Dessert:
Kladdkaka med chokladmousse, dryck:extremt sött cypriotiskt vin

Bönburgare och klyftpotatis:
Sätt ugnen på 225 grader, skär potatis i klyftor och lägg i en braspanna. Häll på olivolja, flingsalt och franska örter (torkade). Sätt in i ugnen. Mixa lite kokta gröna linser med go greens blandade bönor, sambal oelek, vitlök, salt, peppar, mjöl och ett ägg. Stek!
En miljard tillbehör kan t ex vara: söt senat, ost, inlags gurka, ruccolasallad, tomat, rostad lök, ge greens rökiga bbq-sås, majonäs, en sås gjord på creme frasihe, majonäs och kapris, gurka och vanliga gedigna hamburgerbröd.

Kladdkaka med chokladmousse
Baka din godaste kladdkaka, ha gärna i lite extra salt eller toppa med några saltflingor. Gör sedan chokladmousse genom att blanda typ 150g smält choklad med 2 äggulor som man försiktigt vänder ner i två hårt vispade äggvitor. Rör sedan ner typ 2 dl vispad grädde i detta. Bre på den svalnade kakan och ställ kallt ett tag. Garnera med physalis!

Liveblogg: Presidentvalet

Vi slår på Filip och Fredriks valvaka på Kanal5 då Rosmarie plötsligt utbrister:

"Är det en menskopp i bakgrunden???? ... Nähä det är Vita Huset"

Gårdagens

Det här med att redovisa "dagens" är ju populärt. I dag blir det, något modifierat "gårdagens rätt". Gårdagen var en sådan där förskräcklig tillställning med åtta timmar envariabel. När jag kom hem kopplade jag därför av framför spisen. Den senaste tidens matlagning har haft två genomgående teman: 1) soppa 2) kylskåpstömning. Därför:

Ungefär minestronesoppa.

Räcker jättelänge eller till ganska många. 

en eller två vitlöksklyftor

Två morötter

två palsternackor

tio centimeter purjolök

två burkar hela, skalade tomater i juice

en burk blandade bönor

två matskedar grönsaksbuljong

lite chilipeppar

ett drygt hekto gröna ärter

1 dl risoni eller lagom mängd av annan "liten" pasta

olja till stekning

persilja

Finhacka purjolöken och vitlöken. Skala+grovriv morötterna och palsternackorna. Mjukfräs alltihop försiktigt i olja tillsammans med lite chilipeppar. Slå på tomaterna, buljongen och c.a 4 dl vatten. Låt puttra ihop en tio minuter eller så. Mosa till tomaterna litegrann med sleven så att de bli i lagom bitar. Skölj bönorna noga och lägg i dem samtidigt som ärterna och pastan. När pastan är klar är soppan klar. Strö på lite hackad persilja innan den intages. 

Rött vin med pimpinella och en nyss skjuten beckasin

Nu vill jag slå ett slag för höstens 1700-tals trend med mycket vidd i både kjolarna och rockarna, rejäla höfter, ordentligt pudrade peruker och krås på allt man kan tänka sig!

(fotot har Niklas Brunberg tagit förresten)

Sally gör en Cajsa Warg

En av alla de matvaror som har ett ohyggligt högt pris jämfört med råvarupriset är höstens, på påläggsfronten, akilleshäl: Jordnötssmör.

Det är kamraten till hallonsylt på mina all american-roastade toastar som flög genom luften i min kokvrå tills den adopterade brödrosten en gång började brinna för att ett fåtal rostningar lägga av för gott. Men att en burk Skippy går loss på närmare trettio riksdaler och en påse jordnötter från Eldorado knappt hälftena av det priset väcker den smålänning som sover inom vem som helst, särskilt om samma person fick värsta mixerstavsetet i födelsedagspresent och ännu inte tröttnat på att testa vad som är framgångsrikt att mixa och ej..

Sagt och gjort:

Mixa en halv påse Eldoradojordnötter (obs den skalade varianten!) med en rejäl klick smör, när mixern inte vill längre spär man med typ en matsked rapsolja och mixar tills man får en smet som mest liknar.. jag vet inte.. en mage på hastigt besök i sydostasiens under restaurangvärld. Ta en slickepott och för över geggan till en burk, ställ i kylen att stelna.

Allaredan!

Ytterligare ett gravt underskattat skånskt ord. Användningsområde: Huvudsakligen utrop. Exempel:

Är du här allaredan!?

Ska vi bege oss då? 

Allaredan!?

Bodil! Lille Björn är färdig med sin garntomte.

Ah Näe! Allaredan!

Foder

Här sitter jag och sörplar.

Jag är inte speciellt hungrig, men jag har varit hemma och skämt bort min mage genom att låta mamma utfodra mig var tredje timme, så nu måste jag fortsätta i samma tempo. Bäst att inte väcka den björn som sover.