Oinspiration

DN skriver att den urbana livsstilen lockar folk att flytta till Stockholm. Man räknar med 808 800 invånare vid årsskiftet 08/09. Förr flyttade man för att få jobb, nu flyttar man för att ha "nära till allt". Enligt DN har det även utvecklats en "ny, unik livsstil" som kännetecknas av hög konsumtion och ständig strävan efter mer. En av de sakerna som gör Stockholm mer attraktivt är att de resurssvaga grupperna trängs allt längre ut från stadens kärna. Urbanisering är för de priviligierade. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag blir så illa berörd av texten. Det känns som om domedagen är nära på något sätt. Och ändå är jag en del av domedagen, jag har bidragit till den. Varje gång jag betalar hyran, och om jag så bara köper nytt schampo.

 Och någonstans förstår jag. Det är inte helt oävet att kunna gå på filharmonikerna en torsdagkväll, bara sådär, om man inte har något bättre för sig. Och vad konsumtionen anbelangar; det är väl självklart att man som nyinflyttad blir helt förblindad av utbudet när det går att handla saker man tidigare bara sett i tidningar eller på internet. Kläder som inte kan köpas på NÅGOT annat ställe i landet. Något som tar en lite närmare ett unikum. Man bor på ett ställe som gör en lika unik som 808 800 andra. Jag blir rejält illa till mods av dessa siffror, som så tydligt visar att jag tydligen är en del av något jag inte alls vill eller hade tänkt vara en del av.

Undersökningen DN tagit del av visar även att de som bor här är nöjda med sitt liv och absolut inte vill flytta. Jag undrar om det är sant. Själv hade jag kunnat flytta  morgon.