Julen kan kännas skamsen

Det som en gång var en ståtlig, borgerlig gran. Med stil och klass. Pynt och krams. Står nu naken i ett hörn. I en påse bredvid den, en hög en avbrutna kvistar. I en hög inunder: prydligt ihopsopade barr. Olle förslår en ny klädsen, inte julpynt, men vårkläder. Allt vi kommer på är en liksvepning.

Betraktelser från min kristna folkhögskola

Saker jag gjort idag, för min skolas skull:

• Försökt lära mig att modellposa och gå catwalkgång
• Blivit uppmanad att hitta min feminina sida
• Lekt räv i 20 minuter
• Letat efter svängiga flyers på temat bevara Sverige svenskt

Lycka är bara en simpel känsla?

72% lycklig. Det är jag, enligt testet på svt.se som testa lycka.

Men vad innebär detta? Är jag lyckligare än genomsnittet? Tjänar jag på större lycka? Är det lättare att lyckas om man är lycklig?

I testet fick man säga hur mycket man instämde i påståenden om sitt utseende, om man kände sig lycklig, om man gillade andra människor, om man tyckte jorden var en trevlig plats, om man såg syfte med sitt liv.

Är lyckan personlig? Kan lycka någonsin bli kollektiv?

Jag är 72% lycklig.

Winning a battle, loosing a war

Jag har studerat i dubbel hastighet den här teminen. Den officiella förklaringen var att jag skulle ha lite mer att göra eftersom förlagskunskapens brist på tempo emellanåt gjort mig frustrerad och att jag skulle komma lite närmare en examen lite snabbare. Den inofficiella anledningen har varit att jag velat bevisa att jag kan. Därför har jag utöver förlagskunskapen läst 30 hp lingvistik, helfart. Jag tänkte att det ju "bara" är humanistiska kurser (och föll därmed i den berömda värderingsfällan), att undervisningstiden är begränsad och att jag har god studiedisciplin. Och ja, det har ju inte varit speciellt mycket undervisning, men dubbelt så mycket är ändå dubbelt så mycket. Dubbelt så många sidor att läsa, dubbelt så många hemtentor, dubbelt så många seminarier, dubbelt så många grupparbeten. Det finns ingen marginal för misstag, att saker tar lite längre tid, vilket de gör i bland. Data kommer inte in som de ska, böckerna är utlånade på biblioteket och man måste vänta, skolan och förlagen har stängt över juledigheten och när det går snett blir det dubbelt så jobbigt eftersom det inte finns tidsmarginal för att rätta till.

Jag har nu alla de där poängen inom räckhåll. Den kommade veckan är egentligen bara en formalitet. Jag har bevisat att jag kan läsa i dubbelt tempo samtidigt som jag arbetar med en tidskrift och en litteraturfestival och det har medfört att jag har haft ett stort antal sömnlösa nätter, en total frånvaro om varför jag emellanåt har varit mer labil än en genomsnittlig tonåring, stressfinnar och heldagar på biblioteket efter vilka jag somnat utan kvällsmat. Poetiskt uttryckt har vissa dagar varit krig. Mot mig själv och mitt bättre vetande, mot mitt intellekt, mot min kropp, mot min utbildning. Jag vet att ingen jag känner krävde att få veta om jag står ut med en sådan tillvaro. Alltså finns det bara jag kvar som kan ha något som helst intresse av att veta detta. Jag vet inte varför jag behövde veta det, men nu vet jag. Jag vet dock inte om jag kan rekommendera dubbla studier till någon, men jag antar att det inte är det som är poängen. Eller hur jag ska kunna veta vad som är poängen. Jag antar att jag fått ut något mer av den här terminen än 60 hp, någonting måste jag ha lärt mig, men jag har svårt att se vad. Peter Englund skriver såhär om tempo i sin blogg Att vara ständig:

I det stilla vacuum som uppstått runt mig står det plötsligt klart vilket oerhört tempo som härskar i mitt liv, ett tempo som sedan en tjugo år stelnat till en oreflekterad vana.

Varför? Varför detta kringjagande? Vad är det jag har glömt?

Jag har tagit 60 hp på en termin, precis som jag föresatte mig i april. Jag har inte vikt från kursen trots att jag i bland bara velat kasta handdukar omkring mig. Jag har vunnit. Jag har inte bevisat någonting.

Rynkor och vinklar

Det finns inga modemagasin som intresserar mig just nu. Alla flickorna står likadant. Samma blickar. Samma sudd. Samma mittbenor. Antingen för sockersött eller för rocksexigt.

De vackraste ansiktena sitter på riktiga människor. På de piffiga tanterna i tokiga hattar. På mina föräldrar. På min farmor. På Susanne Reuter i den där serien på SVT. Allt jag vill ha är åldrande. Rynkor. Påsar. Färgförändringar. Årsringar.

Allt som är slätt, stylat och tillrättalagt. Ärligt talat, känns det inte jävligt gjort?

Ska vi inte ta och bara gömma hela ungdomskulturen, alla våpiga popsnören, alla våghalsade valpar längst bak i bokhyllan och suga på lite hårda karameller och dricka kaffe med grädde i ett tag?

This is my happyface

Jag tror inte att jag ska bli forskare. Samtliga gånger (två) jag försökt mig på att skriva uppsats har det tagit mer eller mindre halsbrytande vändningar, Som nu till exempel. När jag vänder ungefär 140 grader för att jag inte fick in data på det sätt jag borde. På grund av detta och att Universitetets hösttermin ligger som den gör njuter jag inte precis av nystart och ledighet. I stället plöjer jag utgivningskataloger och smygäter smörgåsluncher i UBs tidskriftsrum.

Men nästa vecka. Då ska jag sova och fira min fina, fina praktikplats (trots att jag redan drömt mardrömmar om förläggaren...) och lägga fram och må bra och se fram emot att bara läsa heltid igen och så vidare.

Vad är grejen med populärkulturen och dess bevakare?

Nu är vi där igen. Prettofrågan måste fortsätta dryftas. I dag snubblade jag över ett exemplar av Nöjesguiden som jag bläddrade i för att förströ mig under lunchen. Tyvärr. Jag ville omedelbart kasta upp svampsåsen över blaskan för maken till överdistanserat, trött skräp har jag aldrig varit med om. Nöjesguiden verkar helt enkelt hata allt de skriver om. De verkar inte ens gilla det de gillar. Det är någonting med den blasérade ironiska tonen. Emellanåt gafflas det om att mode är konst och att påpmusiken faktiskt också ska tas på allvar. Jag tänker inte gå med på detta så länge det verkar som om skribeterna som bevakar dessa företeelser ursäktar sig för att de inte skriver för någon tyngre institution genom att raljera över sina vurmer. Värdediskussionen blir så fånig då. Det blir som leverans utan innehåll. Och jag gillar inte ursäkter. Jag vet inte om de gör det för att vara roliga, kanske är det bara jag som är torr och humorlös. Jag vill ha en värdediskussion som inte skjuter sig själv i foten med hjälp av respektlös, analysbefriad journalistik.