Skriva av

Hej!

Jag får inte göra arkitektprovet i köpenhamn. Jag har fortfarande chans att komma in på betyg, men de hatade min hemuppgift.

Vi hinner inte göra klart HeavyMetal till vårkonserten och hinner inte ens repa in något annat eftersom en kvintett är en känslig sak som inte kan repa om folk reser bort hela tiden och har sökningar och måste sitta i sökningsjury och sånt. Jag hatar att behöva ge mig.

Jag har esskornettstämmor till blåsorkestern.

Jag kommer att ha två veckors sommarlov.

Jag är lite lissen.

Bengan, Bengan, du må vara en ettiketsfacist av stora mått. Din trendkänslighet och modemevetenhet må vara skickligt eller omedvetet påhittad. Men du har ju känsla för det som egentligen räknas, nämligen vulgära skor och ABBA-catsuits!

Vad gäller design:Sally så är det väldigt roligt att alla runt omkring mig är så mycket mer övertygade än vad jag är. Men det är väl den gamla prestationsångesten som härjar i mig. Dock härjar den bara så vilt att jag mycket hellre syr små kjolar än lär mig vetenskapsteori (som jag borde). Jag håller er alla underrättade om när design:Sally kommer att finnas till salu!

Och allt jag någonsing får är risigt betalda gig på kalla ställen.....

Ingen talar ju om någonting för mig längre (när jag har tid ska jag göra en sammanfattning av den senaste tidens dramatik i sektionsstyrelsen...) men såvitt jag kan förstå så kommer Sally att få sälja en kollektion av egen design till hösten. Åh, jag är så stolt och glad så att jag kan spricka! Jag är övertygad om att Design: Sally f/w 08 kommer att sälja som smör och gör den inte det så är folk smaklösa eller dumma i huvudet.

I natt när jag inte kunde sova fick jag en uppenbarelse. Det har gått upp för mig att somliga av mina vänner anser att jag har "stil" detta gör mig mycket smickrad. Tyvärr är detta möjligen korrekt. Tyvärr eftersom detta inte har något som helst samband med eventuellt modeintresse och trendkänslighet som vännerna tycks sätta det i samband med. Det enda jag är är en etikettsfascist och det enda jag bryr mig om är vad som är rätt vid rätt tillfälle och i kombination med vad. Hårt men sant; jag är en bluff! Detta utkristalliserar sig extra tydligt när min pojkvän ämnar bära grå kostym på kommande sittning och det gör ont i min själ vid tanken på att eventuellt bära långklänning och handskar vid samma tillfälle. Smärtan blir så påtaglig att jag måste investera i en ny klänning (för miljarders pengar) som är korrekt att bära till grå kostym. Om man är trendkänslig och intresserad av sånt testar man nya prylar och undersöker hur långt man kan ta en dresscode osv, till exempel kan man tänka sig att bära en riktigt hivig röd frackkreation bara för att den är läcker, trots att ens pojkvän "bara" bär grå kostym. Typ som Sally som alltid har nya spexiga idéer. Alternativet är att man är en ettikettsfascist som vet allt om vad som passar sig att bära då ens sällskap bär linnekostym eller frack eller vad som nu kan vara dresscode och aldrig överskrider gränserna ty detta skulle innebära mental skampåle inför sig själv i flera år. Som jag till exempel.

Så det är därför jag aldrig lägger upp några bilder på mig själv: Jag har ingenting nytt att komma med. Jag är tråkig och feg. Däremot har jag mängder av gamla tradiga haranger att komma med och kommer garanterat att gnugga dem i omgivningens ansikten så fort tillfälle ges. För sådan är jag. En hemsk och fördömande etikettsfascist.

Tetönteri

Det här med tefacism har alltid tilltalat mig. Men den här sk tetrenden (förväntas den ta över efter kaffelatten?) gör mig en aning matt (och det är inte enbart för att jag varit sjuk i en vecka och glömt bort hur det är att vara omatt).

I slutet av artikeln står det saker som att man måste ha termometer och våg för att kunna brygga te. MEIN GOTT. Med den definitionen kommer jag aldrig nånsin att lyckas med tedrickandets ädla konst. Det är nästan så jag vill göra revolt och dricka Liptons jordgubbspåste.

Stormande kärlek!

Saxat från tjuvlyssnat. se . Jag tyckte att det var lite gulligt.

Biblioteket, Kristianstad

Mycket bräcklig och rynkig kvinna ~90 med rullator går långsamt fram till utlåningsdisken för ljudböcker.
Kvinna ~90: Jag vill ha nya ljudböcker.
Bibliotekarie ~40: Jaha, ska vi ta lite blandat? Lite deckare och…
Kvinna ~90 (avbryter): Nej, inga deckare.
Bibliotekarie: Okej. Hellre lite kärlek då kanske?
Kvinna ~90: Jaaaa, kärlek! Gärna något vilt!

Dagens språkspaning: Donken försöker hänga med i svängarna

Gåendes till campus idag uppmärksammade jag inte bara fågelkvittor och rara vitsippor. Hamburgerkedjan Mc Donalds (som man alltså passerar och således har lite svårt att undvika att se) senaste reklamskyltar för att få oss att köpa lite glass som efterrätt till burgarna eller motsvarande fångade mitt intresse.

Reklamen skanderade nämligen "IT'S NO BIG DEAL". Jag kan enkelt förstå den lustiga kopplingen mellan ett känt hamburgermål man kan köpa hos snabbmatsrestaurangen. Samtidigt minns jag att min forna klasskamrat Nadja Dahlgren på mellanstadiet blev lite retad för att hon brukade säga "meeh big deal" sådär 90-talsironsikt som hela vår generation skulle kunna förväntas göra (när vi inte är rebelliska och drar ordvitsar).

Det där med ord och uttryck i tiden, det är inte alltid så lätt.

Grön lera och rosa vax

I dag masade jag mig äntligen i väg till tandläkaren för att ta avtryck för en ny bettskena. Det är ju ett tag sedan jag slarvade bort min gamla (jag glömde dem i makedonien) och Zacke börjar få problem med att sova. Tandläkaren och sköterskan tittade på mina stackars hårt ansatta gaddar i ett par minuter och sedan kom domen: Du måste måste måste ha en ny bettskena. Du MÅSTE ha en ny bettskena. DU MÅSTE HA EN NY BETTSKENA. Jaja. så var det med den saken. Därpå följde den sedvanliga förnedringen gånger tre. "Det här kan kännas lite kallt. Gapa stort!" KBBLTSCH. Och så ligger man där med grön lera i svalget och stirrar med rinnande ögon i det via landstingstaket. Samma grej, en gång till: KBBLRTSCH. "Sträck ut tungan en liten bit. Bra. Sådär." Mer grön lera i svalget. Nu presenterade tandläkaren dagens joker: Bita i varmt vax. Den var ny men bra mycket angenämare än den gröna leran. Det var tydlign något jag var bra på också för den genererade dagens enda positiva kommentar, Nämligen: Gapa....... (synar avtrycket noga).... Duktig!

Om två veckor får jag resultatet, får förmånen att betala en absurt stor summa pengar till Värmlands landsting, får en pojkvän som kan sova på nätterna och får antagligen behålla en funktionell tandrad ett par år extra. Fett värt.

Dagens Outfit: Göran Greider

När jag intar mitt morgonté blir jag uppiggad av Göran Greider som skäller ut folk i frukost-tv på ett väldigt burdust sätt. Tyvärr kan jag inte låta bli att se det ur kvinnosaksperspektivet. Smörgåsen liksom växer i munnen och det blir smärtsamt tydligt att Greiders pryl aldrig hade fungerat för min halva av befolkningen. Om en kvinnlig mediaprofil hade suttit i tycka-till-sofforna och på ett påstridigt vis framfört sina åsikter hade hon avfärdats som en tjatig kärring (sådana kommentarer hör jag jämt folk fälla om till exempel Schyman). Hade hon dessutom varit klädd i (ve och fasa) mjukisbyxor och flanellskjorta och ostyrigt hår (och lönnfet) så vågar jag inte ens föreställa mig hur hon hade utmålats framöver. Hennes fortsatta gärning hade antagligen begränsats till någon TV3-dokumentär om lite "udda"mäniskor, eller butchfeminister eller något sånt. Detta är inte kritik av Greider. Det är kritik av mediebilder av manligt och kvinnligt. Förlåt Göran för att du får bli ansikte åt dåliga samhällsstrukturer. det är inte ditt fel! Kom inte dragandes med att kostym inte är hans pryl. Jag lovar att alla kvinliga politiker inte gillar små dräkter och rött läppstift.


Hej svensk tv! Jag är lite rosenrasande. Vi säger såhär: Antingen exponerar ni Göran Greider uppstyrt till tänderna i kostym och röd slips och superstajlat hår med designerglasögon, eller också låter ni Gudrun Schyman göra sin nästa kvinnosakslobbyrunda i mjukisar, trekkingskor och en sickad myskofta. Ja och så osminkad då såklart, så att man sr alla rynkorna. Bra. Dåså!

Nu drar jag till Dalarna. Saar vi, haj!

Vårskor - lösningen!

JAG ÄLSKAR DOM!

Den virkade slipsens återtåg!

Det här var ju inte precis vad man hade väntat sig! Den virkade, tvärt avhuggna slipsen har fått utstå mycket spott och spe. Den har fått hänga i ensliga klungor på sorgliga ställningar i mången second handaffär, utan tillstymmelse till potentiell konsument i närheten. Men nu! Våren 2008 kommer en revansch! Om inte annat så i MQ's skyltfönster i Norrköping.

Vårskor - det eviga dilemmat

Vad har du ersatt dina väns med?
Vad ska jag köpa för vårskor? Jag har tittat på rara vita små tygskor, men det känns aldrig helt rätt, det känns som att jag låtsas vara någon annan när jag provar dem.

Jag behöver vägledning!

Hej soptunna.

När jag bar ut soporna i dag tog jag med mig mina gamla slitna vans som jag köpte i lumpen. Mina Svarta universalvans som jag haft till allt de senaste två åren. De hade hål i sulan och tyget hade spruckit och dessutom så luktade de ganska illa. Detta är iofs ingen nyhet, de har befunnit sig i detta stadium av förfall de senaste åta månaderna (eftrsom jag är för lat för att variera mitt skoanvändande och de flesta andra är högklackade) men jag har ändå inte kunnat skiljas från dem. Men nu börjar en ny cykel. Jag är klar med dem och har ersatt dem.

Dagens

Försöker för närvarande bygga ambis till en betald spelning jag råkat på. Emellanåt dricker jag även en del te för at koppla av, så dagens husmorstips får bli relaterat.

I bland uppstår bruna teavlagringar i vita porslinskoppar som inte riktigt försvinner i disken. Jag har utarbetat världens bästa sätt att bli av med dessa. Ta en skvätt matolja på en bit hushållspapper och gnid avlagringarna med det. Torka av med en kökshandduk. Diska bort fettet. Voilà! Koppen är skinande vit och så gott som ny. Pusspuss.