Vad är grejen med pastellfärgade flickbröst?

Här letar men efter motvikter i all julgullegull och går in på den berömda fotosidan Flickr, med användare över hela världen och kanske oändligt med bilder för att hitta något lagom taggigt. Jag längtar efter något strävt. Något spännande. Något som med lite feeling. Men ALLT ALLT ALLT jag ser är ljuva pasteller, dimmiga jävla landskap och styva bröstvårtor under skira jävla blusar.

Jag har just nu sån överdos av skulderblad, kattungar, sol som regnar genom träd och blickar i fjärran och ljuva nackar att det en bildgoogling på koncentrationsläger eller motorsågar eller bara lite vanlig asfalt.

Vad är grejen med att inte ha en idé om hur och varför jorden skapades?

Julens fetaste insikt: jag är en torrboll. Jag har läst så mycket filosofi att ingen sekt någonsin kommer att kunna värva mig. Det går helt enkelt inte att veta om jag skulle tjäna på ett medelmsskap i en sådan. Dessutom verkar utsikterna för utdelning dåliga.

Det var en gång

Jag fick en ny favoritkopp av lillebror. Jag gav bort en massa böcker som jag egentligen villa ha själv. Hela familjen satt bänkad framför Kalle Anka. Och satt kvar. Och skrattade.Vi åt julmatsfri buffé och ingen tvingade i mig ris á la malta. Vi seglade runt främre orienten och idkade handel med diamanter och elfenben och sedan fick jag sova i mitt gamla rum. Fast inte flickrummet. Och Farfar somnade lite i biofåtöljen och Mamma hällde frikostigt med tryffelolja över brysselkålen. Och hela tiden föll julesnön fridfullt.

Egoism schmegoism

Helst vill jag bara höra kantorn gå loss ordentligt på orgeln. Det är därför jag uppskattar midnattsmässan så mycket, för han kan konsen att göra orgelmusik till pop. På ett bra sätt.

Sen sitter jag ju ändå där. Lyssnar på predikan. Läser i programmet. Känner mig fånig som inte deltar i de repliker som församlingen ska säga tillsammans, samtidigt som motviljan övermannar mig när jag försöker. Tänker att tro handlar minst av allt som absurda skapelseberättelser. Men mest om att försöka vara bra. Försöka göra gott.

Funderar på idén att människor bara gör goda handlingar för att det ska kännas bättre för dem själva. Att det är ett argument för människans inneboende egoism. Men om människan vore egoist skulle det väl inte kännas bra att hjälpa andra? Då skulle det väl kännas dåligt, ett magknip som borrat sig igenom evolutionära skikt för att bevara vår oförmåga att ta hand om varandra?

Låt julen bli ett gott skratt

Årets finaste tanter levererar god stämning och enorm danspepp. Se dem på youtube.

Hur framfart trots snödrivor kan kännas

Det är gött med lite kaos ibland. Inställda avgångar. Förseningar så digra att ankomst och avgångstavlorna svämmar över av spårbyten och ändrade tider.

Min inre muminpappa drar ner hatten ordentligt över öronen. Spetsar svanstippen för att se i vilken riktning det blåser. Hittar ett stationshus eller nån annan bra plats som ligger i lä. Öppnar min medhavda bok och väntar en halvtimme eller två. På nästa tåg. Som kommer. Nån gång.

Tiden går med städvagnarna består

Tillbaka till städvagnen är tillbaka till en tid som flytt. Den meditativa känslan av att torrmoppa en ändlös korridor. Det strategiska i att planera städningen av en toalett.

Senast jag inkasserade pengar för att sopa upp högar av noggrant ihopsamlat skräp (damm, vägsalt, grus, hålslagspapper) var våren 2006. Då hade jag nyss kommit hem från Brasilien. Min mormor blev en ängel. Jag var ihop med en som nyss muckat från lumpen. Linköping var fortfarande något som låg flera månader fram i tiden. Det fanns varken korridorsrum, John Doe eller olika definitioner av kognition i de delar av min hjärna som hanterar Kunskap. Det fanns ingen Boll i min tillvaro. Inga kollektiv. Ingen programmering. Ingen forumteater. Inga bilar packade som tetris. Inte ett öre i skuld till CSN. Inga gravidmagar bland mina vänner.

Snart är det mellandagar. Då är jag lokalvårdarvikarie. Jag känner mig inte ens nostalgisk över dessa tillbakablickande konstateranden om mitt liv i ett tidigare skede. Det enda som känns är att mellan mig då och mig nu ligger tusen lager av silkespapper.

Män som spelar kvinnor

Rolf Lassgård gör det. John Travolta gör det. Rickard Wolf gör det. Klär sig som kvinnor alltså. Klär på sig högklackat och läppstift och gör plötsligt kvinnorollen lite mer komedi eller lite mer känsla och allt är medhårs och korrekt. Plötsligt är kvinnorollen mer intressant. Jag vet inte vad som är så bra med detta. Rickard Wolf försöker förklara det i en intervju för DN. Tydligen är kvinnoroller mer attraktiva för att det finns utrymme för MER KÄNSLA i dem. Ironiskt nog är Wolf här så uppslukad av att vilja vara gränsöverskridande att han i denna iver cementerar ett förlegat rollsystem genom att stämpla män som okänsliga och kvinnor som känsligare.

Uppfattningen om mäns stora förmåga att vara kvinnor har hållits högt av diverse studentspex i min stad sedan ungefär urminnes tider. Inte för KÄNSLANS skull utan för att det helt enkelt är lite roligare när män spelar kvinnor. Detta är så pinsamt politiskt korrekta ursäkter. Ett dåligt sätt att klä ut uppfattningen om att män är normen och gör allt bättre. Vara lite vardagsrumsqeer. Rolf Lassgård i klänning, så tokigt hörrni. Nej. Inte tokigt. Bara en undermåligt maskerad uppfattning om att män gör allt bättre. Mansroller som kvinnoroller. Hade Melissa McCarthy spelat mamman i Hairspray hade hon bara varit den feta mamman, men John Travolta är minsann ett komiskt geni. Och hade Helen Sjöholm spelat Maria Callas hade bara hennes änglaröst lyfts fram ännu en gång, men Rickard Wolf är minsann gränsöverskridande och känslig. OCH kan tänka sig att spela fler kvinnoroller. Gärna i något dammigt gammalt grekiskt drama, som det gjordes förr. Det ni. Förr.

För hur gränsöverskridande det är är det bara män som tillåts gå över gränsen, så dessa män i kvinnoroller verkar inte alls förekomma för att det inte spelar någon roll egentligen vad man råkat födas som. Det är så ironiskt att det här med roller blir så övertydligt när det handlar om vem som tar vilken roll.

Sally som Lucia = True

Iallafall blir det sant om ni röstar på mig i Smaskigt Faktas Lucia-uttagning.

VOTE FOR ME!!!!111:D:D:D:D

Hemma hos LA Dreamers

I min våning i Landskrona har vi julpysslat, vilket inspirerades och uppmärksammades av Smaskigt Fakta.

Här syns vår julskänk, där lunnefåglarna brukar stå och vakta sitt rede med ägg (av sipporex). Idag har de fått sällskap av en grek med spåga i foten, en coladryck med namnet Cockta, Sockerpullan, Söta Susie, Bambie/Halle Berry, Hattifnattar, tre apor med handikapp, en svala och en arbetare på en kaffeodling.

Anledningar att se Dirty Dancing

Familjerelationerna

Kärleksistorien som visserligen är dålig

Klassperspektivet

Naturupplevelsen

Koreografin

Det historiska perspektivet (kostym etc.)

Hitlåtarna

Meddelande

Jag har sett färdigt på True Blood nu.

Man skulle kunna säga att en ny era i mitt liv har börjat.Vilken kanske kan få mig att känna samhörighet med resten av min generation. Seriemissbrukaren inom mig har växts till liv och allt är stönande vampyrers fel.

Dagens känsla

Smärtan av för mycket dijonsenap i munnen samtidigt.

Dagens ord (pl.)

Bra ord jag använt hittills i hemtentan:

kulturaliserande

senmodern

medierad

stipuleras

vilsna

tudelat

luddiga

bidragsfrågor

ickeestetiken

enögdhet

divergens

Nice weather for ducks

Ljudillustration: Lemon Jelly – Nice Weather For Ducks

Guds frid

Har lärt mig en ny hälsningsfras. Användbar i många sammanhang.

Jag har också blåmärken på benen. en utknådad rygg och nycklarna till en fortfarande fullpackad minibuss i min tygpåse.

En annan upptäckt är att jag, som aldrig någonsin vurmar för närmare noggrannhet än måttet av en höft, är en synnerligen pedant önskan att lyckas sätta scenljus med perfektion. Intressant.

Bild från internet

Allt är som vanligt 2

Allt är som vanligt

Det är inte det att orden är slut. De bara seglar runt i helt andra kanaler.

I ugnen står lasagne och om dagarna händer forumteater, nötinköp och konstant analys. Ingen oro är befogad.

the drama

the villain

Jag testar om tentaspurten blir bättre av mustasch och har flyttat ner pluggandet på golvet.

Förra hösten konstaterade vi att vi kraftig mental åldersmässig regression hos både mig och Sally samt stora delar av omgivningen. Vi har inte berört ämnet i år, men en hastig analys säger att det är värre än någonsin. Förra hösten höll sig regressionen snällt på Belle & Sebastian-stadiet. Om jag då hade vetat att det kunde sjunka till O.C-stadiet och DeatCab-stadiet hade jag inte varit så gnällig.

Helan och halvan

I morgon kommer jag, med lite tur, att ha dunkat in 30 hp på en halv termin. Det har gått helt okej hittils, men jag är den förste att erkänna att jag i bland har ifrågasatt min egen mentala hälsa. Jag är också den förste att erkänna att jag kommer att bli helt odräglig när terminen är över och jag är 30 hp bättre än de flesta av mina kursare.

Drömmen om ordning

Man vandrar mellan högar. Navigerar från den ena ansamlingen av allt-överst-principer till den andra. En dag får man nog. Man går till en affär där allt som säljs matchar novemberhimlar och spenderar en tjuga på en tidskriftssamlare i hårt, svart papper. Med metallinramad etikett på ryggen. Men tänker: nu ska jag bringa ordning i kaos. Jag är en pappersriddare med arkiveringsskills av fjärde graden. Man kommer hem. Man plockar i sina högar. Sticker ner sina standardark till räkningar, artiklar och lönespecar i nämnda hårsvarta samlare. Och ställer sig frågan:

Vad är grejen med att tillverka snygga och stabila tidskriftssamlare i ett format MINDRE ÄN A4?

Dagens outfit: tampongchict

Jessica Andersson tävlade i ett käckt lekprogram med sång och glam i SVT i fredags. Kvällen till ära valde hon en romantisk vit tunika med den spännande detaljen tampongsnöre! Ett rafflande val, men ändå med glimten i ögat. Kul val, Jessica!

kort resumé

• 2004 hade jag höstlov. Mamma lagade majskyckling.
• 2005 bjöd jag mina nyblivna före detta klasskamrater på soppa och nybakat bröd. Jag fick en väggklocka med pin up-motiv.
• 2006 hade jag fiskat hummer och druckit champagne på Orust med de närmast sörjande och åt djupfryst prinsesstårta på livgardet.
• 2007 vaknade jag i mitt korridorsrum i Arvika. Jag trodde att det skulle bli den ensammaste födelsedagen någonsin tills jag hörde valthornsfanfarer och jag fick paket och daimtårta av Karin, Maria och Emil.
• 2008 fick jag frukost på sängen och såg ett avsnitt av One Peice i Stockholm och hade matteföreläsning. På kvällen åt vi revbensspjäll och gick vidare för att dricka öl på ett sunkhak.
• 2009 hade jag föreläsning, åt fisksoppa och bakelser samt förberedde en storslagen inflyttningsfest.
• I morgon ska jag tentera. Ekonomi.

I vanlig ordning

Tack vare Tomas städar jag nu extra stilfullt. I dag i the Snob.

Rysligt roliga rosor ramlar runt resliga råttor

Idag har jag för första gången lyckats med konststycket att få min talapparat att producera ett läte som helt klart kvalar in som det eftertraktade, rullande r:et.

Ni som känner mig vet att detta i hela mitt liv varit en omöjlighet, och fortfarande är jag bara i början av förmågan att behärska detta fonem till fullo, då det i dagsläget endast går att få till om jag får säga konsonanten d först.

Men ändå!!

Allt

Tentan, recensionen, essäjäveln, den andra recensionen, listor, middagar, luncher. Frukt ska handlas, listor ska skrivas. Klockor ska ställas i ottan och det ska vaknas och duschas och tas på rena strumpor i dag kanske. Så ska erforderligt antal timmar sovas, ansikten ska tvätta och sidor efter sidor ska läsas som är uppbyggliga eller måste läsas av annan anledning. Så skickas det några mail och cyklas upp och ner för backe äts clementiner och sovs lite till och sitts på möten och tåg och sängkanter. Middagar äts igen och höstlöv begapas och tillvaron växer och krymper i behagliga intervall och hade jag hunnit tänka efter hade jag kommit på att det är så här det ska vara. Såhär.

Ursäkta...

..bara en till. Och så ska jag citera Fredrik, för han säger bra saker:

Tror inte det föreligger någon risk att Murakami vinner. Akademien skulle bli utskrattad (i alla fall av mig). Däremot tråkigt att se att litteraturredaktörer i världen är så populistiska... och att de använder ord som "fantastiskhet".

Nu ska jag sluta tjata. Nu ska jag invänta morgondagen med tillförsikt.

Ännu mer nobelt.

Nervositeten tilltar exponentiellt. SvD publicerade i morse en undersökning genomförd bland litteraturredaktörer från världens alla hörn. Den var i allra högsta grad nedslående. Jag undrar om de på riktigt tror att han är en potentiell kandidat eller om det är publikfriande önsketänkande. Jag tröstar mig med att Pia Ingström på Hufvudstadsbladet, som föra året föreslog Hertha Müller några dagar i förväg, inte ens nämner Murakami.

Jag har hopp om framtiden. Akademiens valspråk är ju snille och smak.

Dagens ord

Svampar heter på nederländska paddestoelen.

Självklart är svampar idealiska små stolar för paddor. Jag kan tänka mig att vissa mindre sorter även kan vara lämpliga för till exempel grodor och skogsmöss.

Dagens homogena grupp

"Dom är likadana allihopa"

Kommenterade gubben framför mig i kön på ica kunderna framför honom som verkade osvenskt förvirrade när de betalade vilket förvirrade kassörskan vilken gubben antagligen ville visa någon slags medlidande.

Jag placerar citatet i kategorin för klyschor som man inte trodde någon använde på riktigt.

Nobelt

Jag är pinsamt förväntansfull inför torsdagens begivenheter i Börshuset. Jag har grävt ner mig i spekulationerna och till min stora lättnad konstaterat att ingen med någon verklig kunskap om det litterära fältet verkar förvänta sig att Murakami kommer att belönas. Det räcker för mig.

Kom kom atombomb om vi nån gång nånsin blir som dom

Är det befogat att vara bekymrad över huruvida Håkan Hellström kommer att kunna bibehålla sin tidigare påfallande ogubbighet efter enorma fotoböcker, tusensidiga DN Kultur-reportage och allmänt 10-års jubilerande? Jag är så orolig att jag inte ens mäktar med att lyssna på hans nya låtar.

Välj dina strider med eftertanke

Comic Sans är ett typsnitt som inte vill göra en fluga för när. Enligt vår vän Wiki skapades det 1994 för att fungera i ett program för barn och ovana datoranvändare. I dag gillar min mamma att använda det när hon skriver för sina lågstadieelever eftersom a ser ut som det a de lär sig att skriva för hand. Typsnittet borde vara en kuriositet som bara ligger i Words typsnittsbok och vilar i väntan på att någon ska vilja författa en spexig lapp. I stället görs det en stor affär av att tala om hur illa man tycker om Comic Sans. Svenska Dagbladet publicerat en artikel om hur provocerade människor kan bli av att det används i begravningsinbjudningar med den fasansfullt ofyndiga rubriken "Sanslös kamp". De har till och med kommit till slutsatsen att det är synd om dess skapare för att folk avskyr hans verk. Comic Sans är helt enkelt typsnittsvärldens svar på Sverigedemokraterna. Avskytt av den breda massan som vill skylta med en påläst åsikt. Hyllat av en liten skara i vilken ett fåtal kanske vill dig illa, men de flesta vet helt enkelt inte bättre och några tycker bara att det är lite fint. Funktionellt i ytterst begränsade sammanhang, malplacerat i de flesta, med en smått hopslarvad karaktär. Likaså läggs det massor av energi på att vara upprörd över dess existens i stället för att bara välja ett snyggare och mer funktionellt typsnitt.

Nog med politik och svaga liknelser. Comic Sans är ett typsnitt och inte ett politiskt parti. Det finns ingen grundlag som säger att alla typsnitt måste behandlas lika och användas i minst etthundra publikationer om året. Inte heller jag finner Comic Sans fint eller ens användbart i något sammanhang. Det kan få ligga i typsnittskatalogen om någon vill använda det, bara jag slipper. Det är ett slarvigt typsnitt som aldrig gjort anspråk på att passa in i god typografisk sed. Det jag finner mest upprörande med Comic Sans att det tydligen är så upprörande. Comic Sans hade inte varit någonting att tala om om inte någon hade kommit på att det skulle vara fint att tala om hur mycket man avskydde det. Jag kan tänka mig ungefär tusen saker mer värda att lägga energi på att avsky. Papyrus till exempel. Eller Lucida. Eller Abadi.

Vad är grejen med Ulf Lundell?

Lars Winnerbäcks uppenbara idol och en konstnär med minst ett järn i varje eld. Jag har alltid uppfattat honom som gäspigt bredbent och inte alls sett det som en ursäkt att gammal rock är sådan. Då och då dyker de ändå upp. Förespråkarna. Särskilt när det gäller den där boken, Jack. Och nu undrar jag: vad är grejen? Är min skepsis obefogad? Är den där Jack nåt att läsa? Och om den är det, kan man verkligen leva på den meriten fortfarande?

travailler

Jag gillar inte marknadsföring. Jag gillar inte att skriva om en bok på tolv rader. Hade det gått att skriva någonting som är sant om en bok på tolv rader hade boken i fråga inte varit flera hundra sidor lång i verkligheten. Jag gillar inte att skriva in kunderna i ett prydligt schema och hoppas att de är snälla nog att passa in i sin givna cell. Jag gillar inte teorier och modeller som är komplexa nog att sammanfattas med fem p.

Sjukdagar

Somna om
Läsa bok
Äta soppa
Slösurfa
Sticka
Sticka om
Åka till affären
Säga hej till busschauffören
Köpa godis
Hämta post
Pyttipanna
Prata med Ylvar och Sanna
Färga håret
Äta godis

Ingen titel

I DN har de en serie om hur bästsäljerismen tar över bokbranschen.

I riksdagen finns det ingen som kan majoritetregera.

I min lägenhet finns det ingen som plockar undan efter sig i köket.

Det känns som om man kunde göra mer. Göra bättre.

Älska mer.

Om nån hade sett de ängsliga och arga tonåringarna på högstadiet och sagt att de ritade fint och visst det hade sångröst och såklart fick komma på Michelles fest på fredag så hade inte rasistpartier existerat. (den välbekanta rädslan över att inte få vara med glimrar omisskännligt i alla deras ögon, trots hipstersglajor och fräcka frisyrer).

Samtidsrapportering från LA.

Jag borrar sönder väggar, övar på hur man gör med händerna inom mimkonsten och låter håret växa. Och snyltar på grannens nätverk. Återkommer.

Samtidsrapportering

Jag besökte Sallys nya lya i går och kan rapportera att den helt och fullt motsvarar hypen. Efter att ha hört inredningsplanerna har jag även konstaterat att det antagligen bara kommer att bli bättre. Det enda som saknades var grytlappar och ett fungerande modem, vilket kan förklara Sallys frånvaro på sistone.

Min frånvaro är mer relaterad till massiva mängder högskolepoäng.

Viktigt I

Jag och Sally pratade om hur skönt det vore om bloggvärlden hade gjort entré i våra liv när vi var i femtonårsåldern. Om hur skönt det hade varit att se att det fanns någon som var som vi. Det är dock aldrig för sent att bli räddad, och det behöver inte vara av en mörk, mystisk främling, en prins på en vit springare eller ens av en motsträvig, cigarrökande avdankad filmstjärna. I bland är det viktigare med helt vanligt engagemang. När världen är blasérad och slö är det är att det finns människor som Margit Richter. Om inte det här är kärlek så vet jag inte vad som är det. Tänk att en kvarts get kan göra hela skillnaden.

Monarki 2.0

Ännu en gång kommer ny teknik att rädda oss ifrån ondo och frälsa oss från allt som är svårt. Rojalisterna och republikanerna har skrikit sig hesa under hela sommaren angående vad som är viktigast av traditioner och demokrati. Vi som helst står med ett ben i alla spannarna har med veckade pannor försökt plöja en fåra där alla bra argument ryms. Och äntligen uppenbarar sig svaret på våra bekymmer som en brinnande buske. Vi låter dem vara robotar.

Att göra om kungafamiljen från en mänsklig familj till en robotpark har flera fördelar:

* Ingen behöver i orättvisans namn födas in i monarkin

* Det är fortfarande möjligt att ha en neutral statschef

* Statschefen kan utformas för de ändamål som är viktigast

* Extra armar för vinkning, inbyggda saxar för bandklippning och en rad intressanta men välformulerade tal är några funktioner som bör finnas

* Mjukvara för nya språk kan uppdateras kontinuerligt

* Medaljer fästs enkelt med magneter på kroppen av metall

Dagens citat: Sally

Hellre tokliberal än dumsnål!

Hur blev jag såhär?

Jag tittar på bilder på snö och höstlöv och längtar så att jag tror att jag ska gå sönder. Jag inbillar mig att det är exakt den känsla som andra beskriver rörande vår och sommar. Den som sägs framkallas av att tänka på strandutflykter och parkhäng. Jag känner mig så fruktansvärt apart att jag nästan kan gråta. Hur kan man längta efter förmultning?

Think of it this way: You could either be successful or be us

Det regnar på min balkong och på två dagar har jag hunnit med allt jag låtit bli att göra hela sommaren. Hösten är i antågande.

Paus p.g.a. närvaro

Vi har inte riktigt tid att blogga för det är pendeltåg, improvisationsövningar, akrobatik och halvfrämlingar att lära känna hela dagarna och på kvällarna har Bengan och Tomas alltid hunnit krydda klart köttfärssåsen eller steka upp all pannkakssmet så det enda jag kan göra är att sätta på en skiva och sätta mig och äta och dricka te/rödvin/bygga med lego/diskutera könskvotering. Sa jag att det är väldigt trevligt alltihopa?

Det svåra med sport

Precis när jag gjort slag i saken och haft fotosession värdig kanske alla mina dito aktiviteter som 16-åring (på en kyrkogård!) tillsammans med en av ett tyskt företag uttröttad Bengzor. Slag som i kyrkklocksslag. Knytnävsslag. Rediga handslag.

Allt i min hjärna som väntar på en ny header på den här bloggen och alla andra som väntar får vänta tills kameran hängt på hoppande axlar på den där västkustfestivalen där Håkan ska sjunga och Jonsí ska dansa på scenen.

Om att hjärnan behövs för att hantera sinnesintryck

"jag tycker inte att du kan referera det där eftersom det är en filosofisk åskådning"

(Larsson, 2010)

Hallon hallon

Lika som bär kan tyckas vara ett passé koncept från Skunk.nu's storhetstid. Men det är ju hippt att vara lite retro - därför ger jag er nu:

Rolle - den fantastiskt bortkomna IT-tekniskern i Mia&Klara?

Pappan(spelad av Chrstopher Walken) i den smått hysteriska musikfilmen Hairspray?

Dagens ord: Niotillfem-moment

När man samlas i en park, på filtar och äter äppelknyten, dubbelsmörgåsar och chips. Skålar i nästan-champagne och dricker kejsargrogg en hel eftermiddag. Alla är fina och ens bästa vänner och skrattar med perfekta leenden.

Tänk om

Om man till exempel är på jobbet. Om jag skulle ta hon som sitter vid skrivbordet mitt emot i handen. Sedan skulle vi gå in till kontoret intill och ta han som sitter där i handen. Sedan kunde han ta sin bordsgrannes hand. Och så skulle det bli lite svårt att nå, så han skulle ta med sig alla in till nästa kontor och hitta lite fler händer och sedan kunde vi fortsätta så genom hela min korridor. När korridoren tog slut skulle vi kunna ta hissen till nästa våning. Och nästa. Och nästa. Och när det inte fanns fler personer skulle vi kunna gå ut genom foajén och receptionisterna med oss till nästa kontorsbyggnad. Och den sista receptionisten från vår byggnad skulle ta den första receptionisten i nästa kontorsbyggnad i handen så att den kunde fortsätta upp i sin egen byggnad. Så skulle alla följa med till nästa kontorsbyggnad. Och nästa och nästa tills hela Malmö hade någon att hålla i handen.

Och efter Malmö skulle vi kunna åka till Köpenhamn, Stockholm Norrköping, Sundsvall, vart som helt där det finns för många ohållna händer.

Jag behöver inte det här

Jag behöver dimma på morgonen och hundra kursböcker som bara måste plöjas och rotfrukter som inte är gamla och skrynkliga och potatis som är mjölig och schema och föreläsare som inte bryr sig om de senaste nyheterna och yllebasker och tjocka strumbyxor och löv som klamrar sig fast i varandra av rädsla för förruttnelsen och någonting annat helt enkelt. En lukt av tillbakatillskolanskor och lekljud från skolan bredvid mitt hus och inte limbo utan liksom mer den där lilla skarpa kylan i luften som är det ultimata beviset på att man kommer hem någon gång.

Hundra bitar lycka

I dag förbättrades min jobbsituation radikalt. Jag lyckades med att på en gång höja min koncentrationsförmåga och dessutom skriva väldigt mycket bättre. Jag hittade nämligen en hink med lego på kontoret. Kreativitet - hur funkar det?

Nu har jag tröttnat på kultursidejargongen

Det bästa med ungdomslitteratur är att dramaturgin är som gjord för sträckläsning. Det där med slukaråldern kring 12 jordsnurr ger jag inte mycket för efter att lika många snurr senare åter kasta mig in i halvpräktiga Julia Sewerins öden och äventyr i Silverdelfinen och Café Brazil. Anita Eklund Lykull staplar klyschorna på varandra, men det är nästan lika gött som halvkassa teveserier och extremt stämningsskapande lata sommarlovsdagar när man är för trött för allt mellan husmålning och slösurf.

Det enda som saknas i bokhyllan i flickrummetär sista delen i triologin; Julia mitt i världen. Nån som vill låna ut? Annars får jag påbörja omläsning av Maria Gripes Skuggböcker alternativt min Michelle Magorian-samling. Tips på annan smygromantisk men ändå trevlig litteratur, för målgruppen under 15 mottages med varm hand!

Så är vi, fastän många, ett och samma stoff

Mellan penseldragen på husfasaden håller Ulf Danielsson sommarprat och jag tänker på den klassiskt kyrkkristna frasen:

”så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi del av ett och samma bröd”
(källa: svenskakyrkan.se)

Och jag tänker på den lilla ärta som en gång smällde i en jättestor smäll: Den Jättestora Smällen på hur tung den var. På att vi alla inte bara skulle kunna vara del av en och samma kropp utan del av ett och samma stoff. Vissa tankar är mer betryggande än andra och idén att vi alla är samma urgamla skrot och korn, vi hör ihop med universum, våra hjärnor är en del av världen skänker mig otrolig frid.

Säsongsbetonat

"Passar bra till grillat" är gastronomins motsvarighet till "snyggt till jeans". Ungefär.

Vad är problemet med pretto?

UR lanserade i söndags ett litteraturprogram riktat till gymnasieungdomar; Hej Litteraturen!. Programledaren, Rebecka Vinterbarn Elg uttalade sig om detta i SvD i söndags. Bland annat berättade hon att hon inte ville komma med pekpinnar och och att hon ville undvika att bli en pretentiös programledare. Hur undviker man att bli pretentiös i ett program om litteratur? Jag antar att det relaterar till motviljan till korvstoppningskunskaper. Det som i Hej litteraturen slår igenom som desperata försök att hitta spår av antiken i samtiden. Det ska kännas nytt och häftigt till varje pris.

Problemet är att antik litteratur inte är ny och häftig. Och den blir det inte av att man påpekar att historieberättarna kallades rapsoder, ungefär som dagens rapartister. Enligt SAOL anspråksfull, fordrande, alltför anspråksfull. utmanande. Det antyder att man blir pretentiös för att man är djupt angelängen om vikten av någonting. Så angelägen att man är beredd att bli alltför. Hej litteraturen har en ambitiös agenda, men den når liksom ingenstans utan pretentioner. Är det inte ett bättre sätt att signalera att litteraturen och dess historia är viktigt genom att göra stora anspråk. Framstår den inte som häftigare och mer angelägen om man låter bli att säga här är en promille av världslitteraturen ställd bredvid det du möter varje dag utan i stället erbjuder den hel och hållen. Hela texten på textens villkor liksom.

Varför är det farligt att vara alltför anspråksfull? Kräver inte viktiga ämnen att man är det?

Det blev lite instängt så jag knöt fast internet i balkongräcket och firade mig ner mot friheten

• Jag har läst en bok av Douglas Coupland. Den var rolig. Det roligaste var att handlingen var så inkonsekvent. Jag skattade lite med ena mungipan sådär. Sedan kom jag på att det förmodligen var syftet. Jag kände att jag kunde bjuda på det.
• Jag hittade en bok som hade världens bästa titel. Jag sköt Paulo Coelho. Innehållet levde tyvärr inte upp till titeln. Han försökte skriva lite misslyckat Hjalmar Söderbergskt om en ung mans existentiella problem. Jag orkade därför inte läsa färdigt trots det ringa antalet sidor.
• Jag läste en bok av Lotta Lotass för ganska länge sedan. Den hette Tredje Flykthastigheten och handlade om sovjetiska rymdprogrammet. Jag skulle kunna läsa den om och om igen i flera år.
• Jag köpte en mastodontpocketvolym som handlar om latinamerikanska poeter. Den är som ett pussel. De vilda detektiverna heter den. Den är som brev och lögn och förbannad dikt och dokumentär samtidigt.
• ANN JÄDERLUND
• Från ett antikvariat i Cardiff fick jag med mig föjande: Jack Kerouac: Scattered Poems, T.S. Eliot: What is a classic?, The use of poetry, The waste land and other writings och dessutom The Penguin Post-War polish poetry.
• Jag begriper inte hur man orkar befatta sig med Keplers Paganinikontraktet. Titeln borde vara nog för att avskräcka vem som helst. Varför väljer man att kalla en bok Paganinikontraktet?
• ANN JÄDERLUND

Litet bo jag sätta vill

När hade du chans att slå till på lite beslutsångest över vilken flådig lägenhet med högt till tak, stuckatur och knarrigt trägolv du skulle välja?

Vad är grejen med att kvinnor skulle hata varandra?

Visst får man lite matthets-andnöd av Clara Lidströms präktiga livsstil ibland. Men när det krävs, då är UnderbaraClara precis så underbar som hon behöver. I det här inlägget
skriver Clara om kvotering och om myten om att kvinnor vill vara ensamma på toppen som kommentar till ett inlägg på temat av Blondinbella. En annan häftig kvinna, som också diskuterar kön och kvotering med med ett annat perspektiv, nämligen inifrån börsbolag och styrelsesvängen, är Anna Carrfors Bråkenhielm som höll ett mycket intressant sommarprat häromdagen.

Det vanligaste argumentet mot kvotering är hur det skulle kännas att vara den inkvoterade. Att inte ha blivit antagen på sina meriter utan för att man är penislös eller kommer från en annan kultur eller vilken aspekt man skulle vilja kvotera in. Men faktum är att man anställer folk som liknar en själv. Ingen undrar hur det känns för alla de gubbar som redan är inkvoterade. Om de ligger vakna på kvällarna och funderar på om de verkligen fick jobbet för att de var bäst. Eller om det bara för att de precis om chefen råkade vara gubbar.

Pappersnäsdukar

En gång bodde jag i Stockholm. Det känns som hundra år sedan men det är nog betydligt färre. Kanske två. Mitt hem var en liten, nästan helt kvadratisk studentlägenhet bara två hållplatser från min skola och jag kämpade dagarna i ända med att känna mig trygg och tillhörande och hemma och allt sådant som man gör när man försöker bli på plats med ett ställe, men det gick aldrig särskilt bra. Pappa var i bland i Stockholm och gick på något möte eller träffade någon konsult och han kunde bjuda på middag då. Riktiga middagar på restaurang som innehöll sällskap och vin till maten och efterrätt. Till exempel åt vi på den där fiskreataurangen. Han hade haft med sig en present från mamma. Ett lapptäcke var det. Prydligt hopvikt och med rosa sidenband om. Efter fisksoppan eller den halstrade torskryggen eller vad man nu kan tänkas äta åp en fiskrestaurang åt jag crème brulé och Pappa drack kaffe och vi pratade säkert om militärmusik och jag var mätt och nöjd när jag följde pappa till centralen varifrån han skulle ta en buss till flygplatsen. Så kramades vi hejdå och han gick åt sitt håll och jag åt mitt med lapptäcket i famnen bland alla som skulle någonstans och det skulle ju egentligen jag också, fast det inte kändes så alls. Och plötsligt var jag så hjärtskärande ensam att det kändes som att världen runt mig höll på att smulas sönder av tillhörighet och att jag skulle få stå kvar i tomheten som skulle bli kvar alldeles själv utan något att luta mig mot och tanken pressade ner mig i tunnelbanesätet när jag klev på röd linje mot Mörby centrum. Så jag började gråta hejdlöst. Fult och snyftigt och snorigt och tanten mitt emot mig sade att jag förstår att någonting väldigt jobbigt har hänt. Jag kunde bara svara att nej, ingenting speciellt alls har hänt. Allt är precis som vanligt förutom att Pappa har åkt hem till dit där han är för det mesta och jag är här där jag ska vara för det mesta och att jag inte vet varför det är sorgligt. Och tanten nickade och klappade mig på knät och gav mig en pappersnäsduk att snyta mig i eller torka bort mitt rinnande smink med eller vad hon nu kan ha tänkt och plötsligt var vagnen framme vid universitetet och jag skulle kliva av.

Här sade hon. Ta en till och räckte fram ytterligare en näsduk, fast nästan direkt lade hon till. Förresten ta hela paketet. Jag höll så fruktansvärt hårt i näsdukarna på vägen hem. De blev alldeles skrynkliga.

These days

Det är för mycket natt för att skriva, i alla fall om man har ett Kvalificerat Arbete. Hur gör alla andra? Jag inväntar resten av sommaren på ett kontor. I tre veckor har jag ägnat mig mer eller mindre uteslutande åt arbete, löpning och Mad Men medan klädhögarna har växt runt mig och disken har torkat in. Det gäller nämligen att prioritera.

Verkligheten har krympt och når knappt till kemicentrum och det skaver lite. Tur att jag har en väl beprövad Overklighet att lägga bakom orden. Det får vara så.

Sitta i skuggan med strumporna på

Här kommer min årliga uppgörelse med sommaren. Håll till godo.

Det är inte så att jag tycker illa om sommaren. Den passar lika bra in i almanackan som de andra årstiderna. Det är snarare så att sommaren aldrig får vara i fred. Den ska längtas till och suktas efter, haussas och planeras. Våren längtas också till, men den får handla om någon slags momentan lycka där lunchen kan intas utomhus om vädret tillåter i stället för att man, som om sommaren, skriver in ett orubbligt utflyksdatum i kalendern för att sedan oavsett utomhuskomfort plåga sig igenom dagen. Sommaren får helt enkelt finna sig i att misshandlas av en ledighet som ingen verkar finna tillräcklig.

För att inte tala om den i det närmaste vulgära grönskan. En fantastisk uppvisning i frånvaro av fingertoppskänsla. Hösten nöjer sig i stället med att klä om gradvis för att kasta av sig alla attribut precis när den satt i manschettknapparna och knutit skorna.

Kanske är det oceanerna av potentiell fritid, någonting jag alltid varit dålig på att hantera, som skrämmer mig eller så har omvärlden ohjälpligt förstört min relation till sommaren. Eller så är det bara värmen som gör mig gnällig. Vad vet jag?

Vad är grejen med att klaga på "snippa"?

Det är ett ganska fånigt ord. Jag kan verkligen hålla med om att snippa kanske ger de mest talande mentala bilderna för hur kvinnokönet ser ut, men det var ju aldrig som att mustiga ord som vulva eller vagina någonsin slog på bred front.

Diskussionen kring vad fittan borde kallas i folkmun tar aldrig slut. Den brukar på samma gång bli underhållande och tragisk. Tänk att ordet arm inte hade funnits som benämning på de bägge köttklädda skelettbitarna som hänger ut vid varje axel. Det vore bara opraktiskt och i ärlighetens namn vet jag inte om själva ordet arm's klang och melodi låter som något långsmalt, handlingskraftigt och gäddhängigt.

Ett ord som alla förstår och vågar använda hyfsat ofta är väl bättre än inget? Eller?

En stillfull sommar

Förfallet skedde blixtsnabbt. Plötsligt stod jag där med tovig hårknut. Gammalt smink i ögonvrårna. Upphittade paltor från den ekande garderoben: thailändska fiskarbyxor med blekta fläckar från forna alkogelsdoftande sommarjobbsdagar (samma byxor fick från pensionärerna jag då mötte under arbetstid utstå kommentarer som "förfärliga" och "clownbyxor?"). De är roströda. Till: minns ni linnena med lite spets på från den lundalegendariska butiken Esposito som alla hade 2005? Ett sådant. Urtvättat och lätt noppigt. I nån slags oceangrön färg.

Och att min kärlek för nördmode fick en enorm utmaning tidigare ikväll, i joggingspåret, vill inte ens jag tala mer om.

Sommarlov

Skärgårdsbåtar (med bussbiljett)
Mås-ungar
Varma klippor
Blöta skor fast inte kalla fötter
Lite för söt juice
Lekplatsinventering
Trädgårdshäng

Dagens ord: tjocktröjan vs. utanpåtröjan

I smala bussäten på eftermiddagarna funderar jag över punkarna som dricker öl i gräsplätten i mitten på rondeller, oroar mig över att bli tagen på bar gärning utan giltig biljett och synonymers olika betydelse:

Både orden tjocktröja och utanpåtröja (flitigt använt i min familj iallafall) är namn på typ en swaetshirttröja eller en stickad tröja i ull eller bomull. Men när man tänker lite på de båda orden framhäver de väldigt olika egenskaper hos plagget.

Tjocktröjan beskriver hur tröjan är. Den är tjock. Detta betyder troligen att den är ganska varm, man kan alltså bära den när det är kallt ute. Tröjmaterial som är tjocka, som ullgarn, är sällan behagliga att bära direkt mot huden så det kan vara lämpligt att ha på sig tröjan med något under. Men främst är det en rejäl tröja vi pratar om här.

Utanpåtröjan är inte vid en första anblick nödvändigtvis varm, men den är något man har utanpå. Utanpå vaddå? Ja en undertröja såklart! Jag tyckte det var så himla underhållande att två ord som nästan är samma har så olika fokus - det ena på plaggets materiella egenskaper och det andra på ordets interaktiva egenskaper.

Slutsats: Ja! Sally är en språknörd.

Saker jag kan tänka mig att äta just nu

• Lammstek
• Helst nästan direkt ur ugnen
• Pannkakor med kokos, banan och honung
• Dock inte med glass
• Gruyère
• Rostat bröd
• Paranötter
• Rostat bröd
• Popcorn
• Rostat bröd
• Fetaost direkt ur paketet

Jag blir alltid såhär när jag börjar jobba.

Hårrapport

Somliga oroade sig när jag pratade om backslick. Jag anser att det var obefogat.

För vi är på låtsas och vi är på riktigt

Det finns inget jag är så trött på som jargongen kring vad riktiga män gör och inte gör. Det finns varken riktiga män eller riktiga kvinnor. Men förhoppningsvis finns det riktiga människor.

Istället för att sova på natten

På nätterna tar jag bussen till Chalmers Lindholmen. Där går jag ner i en källare där det står ett gäng sjömän som väntar på att gå in i en båtsimulator. Men innan de gör det ska jag, Lisa och några forskare klistra fast EEG-utrustning på dem.

EEG är en metod för att mäta den elektriska aktiviteten i hjärnan. Det är jämfört med andra hjärnavbildningsmetoder inte alls särskilt exakt, vilket innebär att man aldrig kan uttala sig om enskilda områden i hjärnan utifrån EEG-mätningar. Det är dock möjligt att de se hur aktiviteten i hjärnan som helhet ser ut.

När man använder EEG klistrar man fast elektroder utanpå huvudet. Först mäter man upp olika punkter, några i hårbotten, ett par i ansiktet och två bakom öronen till exempel. Sen tar man fram en tampongpinne (som en tops fast enorm i jämförelse, och bara ludd på ena sidan) och doppar den i lite rosa peelingkräm och skrubbar rättså brutalt på alla punkter, för att få bort döda hudceller. Efter skrubbningen torkar man bort peelingkrämen med en bomullspad och det är nu själva klistringen börjar.

Elektroderna är små metallskålar fästa i långa, tunna sladdar som lätt trasslar ihop sig med varandra. Metallskålarna fylls med en konduktiv pasta som liknar kokosfett lite och trycks med hjälp av nån sorts plåster fast på varje punkt. Det är viktigt att trycka ganska hårt och länge så att elektroden kommer i bra kontakt med hårbottnen och pastan blir varm och extra bra på att leda elektricitet. När detta är gjort kopplar man ihop alla sladdarna med en grå låda och kontrollerar att man har bra kontakt. Om man inte har det får man göra om en eller flera elektroder från början.

När elektroderna sitter bra tar man på en liten mössa ovanpå dem på huvudet, kopplar ihop sladdarna med en annan typ av grå låda som man kopplar till en dator för att se hur kurvorna ser ut på en dator, då kan man be den som har utrustningen på sig att t ex blinka 10 gånger eller med slutna ögon titta upp och ner och man ser hur vågorna förändras! När man sen kopplar ur datorn spelar den gråa lådan in alla signaler så man kan gå runt med utrustningen på sig och i efterhand titta på hur signalerna såg ut vid olika aktiviteter.

Inatt är sista klisternatten! Sen börjar del 2 av mitt sommarjobb, vilket är excelbaserat. Tyvärr är jag tveksam till om det bedöms som tillräckligt spännande för att förtjäna ett torrt blogginlägg.

Ett annat manifest

Jag hade nästan skrivit färdigt en makalöst cynisk och dessutom arrogant svada om puttenuttrelaterad tröttma. Men jag kom av mig och fick påminna mig själv om några grundläggande saker:

Det handlar inte om att raljera över härliga smoothies och klänningar som inredningsdetalj för att hänga upp sig i sitt bättre vetande. Det handlar snarare om att äta makrill direkt ur burken för att det är gott.

Det handlar inte om att vägra gå ut och dansa för att bevisa för sig själv eller någon annan att man klarar en ensam kväll. Det handlar om att tycka om att läsa en diktsamling eller diskutera konceptpoesins vara eller icke. På allvar.

Det handlar inte om att sträva mot ensamhet eller sidanförskap för att ställa sig i centrum. Det handlar om att ställa sitt eget centrum i fokus.

Det handlar inte om att nöja sig.

Det handlar om att klippa, knyckla, pensla över, lägga ut, lägga till lämna in, bryta om tills man blir nöjd.

Det handlar om att i bland vara beredd att sova på bara den ena kudden för att den andra fortfarande luktar lite som någon annans nacke.

Ungefär.

Förord

I dag gick vi igenom omslagen till Doktor Glas vi gjort som en del av en examinationsuppgift. När vi kom till mitt uppslag sade läraren "Jag skulle köpa den här utgåvan." Varför då? För att formgivningen var spännande och nyskapande? För att jag skrivit en slagfärdig baksidetext? För att fjäska lite? Absolut inte, utan för att det under titeln stod Förord: Sara Stridsberg

Är detta skäl nog för att få vältra sig lite i sin egen förträfflighet, eller borde jag ha kombinerat med den nyskapande formgivningen och den slagfärdiga baksidetexten? Var detta en retorisk fråga?

På en söndag

Vakna, fast inte riktigt. Det finns en rygg som är det enda man behöver när man svävar i nästanvakenhet. Gröten bränns i dag igen och vi fyller en väska med tvålar och tröjor. Se ryggen försvinna ner för trapporna och lägenheten blir tom.

Det är varmt och mulet.

Att öva på till hösten

Teaterviskningar
Diftonger
Manuskript
Dåskpningduskåningimorgonskaduätagrötochdoppadenihonungsåblirdutjockåsöt
Kollektivtrafik

Vad som är bra för näsor

Det bästa med syrener är att de växer i lagom näshöjd så man bara kan gå fram till en buske och begrava näsan i en lila parfymklase och liksom drabbas.

Skönhet som på mellanstadiet

Hur mycket jag än värjer mig mentalt och viftar med armarna och tittar bort från löpsedlarna blir jag på ett obehagligt sätt bergtagen av det stundande kronprinsessbröllopet. Hur kommer brudklänningen se ut? Hurdana hattar kommer alla gästerna ha? Kommer det vara fina blommor överallt?

Känslan liknar den man har i jakten på gröna glasbitar på stranden eller på de gula och röda halvtransperanta pyttesmå legobitarna, inför den snäckdekorerade asken med mjukt rött tyg på insidan i turistshoppen på Mölle Hässle Camping.

Föremål hade en fantastisk förmåga att vara oändligt vackra när jag var i 9-års åldern. I en särskild kortlek där de klädda korten var extra fina jämfört med de vanliga kortlekarna var Hjärter Dam alldeles obeskrivligt vacker. Självklart var det röda rosor och lockigt hår inblandat. När jag vid något tillfälle spelade något avancerat kortspel i stil med 31 eller dam mot någon av mina systrar hade jag plötsligt kort på hand som innebar att jag kunde vinna, men det innebar samtidigt att jag var tvungen att lägga hjärter dam vilket fick mig att lida våldsamma kval.

Ett annat föremål som var betydelsefullt för sin blotta skönhets skull var bokmärkesängeln jag under löfte om att aldrig byta bort den fick byta till mig från Emilie under lågstadiets hårdaste bytesmarknad där glitter var hårdvaluta och pärmarna med plastfolie och klistriga sidor var hårt trycka mot bröstet. (Den var guldlockig med turkosblå, silverglittriga vingar. Jag arrangerade en specialsida till den i mitt bokmärkesalbum där den fick trona ovanför en häst ackompanjerad av två blombuketter).

Var känslan inför vackra föremål mer renodlad när man var liten? Eller var den bara mer lättköpt? (som av fejkporslinstallriken med en blå blomma och nåt visdomsord jag valde på prisbordet under jullotteriet på Dalby församlingshem).

Hjärnan är en del av världen

Som alltid handlar det egentligen bara om vad fan medvetandet är egentligen.

Dagens finaste argument för att medvetandet inte är skiljt från kroppen/hjärnan/är en egen substans är att kvalia också är materialistiska. All varseblivning av världen är ju information och världen är ju. Och även om jag bara föreställer mig en upplevelse och känner hur den känns baseras den känslan på tidigare upplevelser av en materiell värld.

Teaterdrömmar i verkligheten

Jag har sysselsättning som inte är Att Plugga KogVet fixad till hösten. Det känns nästan magiskt. Nu återstår bara att se vilken vistelseorten blir.

PS. Förlåt för cheesy rubrik, men jag kunde inte motstå.

Kvalitetstid

Fem kilometer i skrylle.

Lite om novellformen

I veckan som gick läste jag Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July. Som vanligt med novellsamlingar gillade jag inte allt lika bra. Men det är är lite det som är poängen (om det nu finns en sådan). Min klasskompis pratade sig varm för novellformen för att den på något sätt skulle vara mindre jobbigt än romanformen för att den avslutas snabbare och det var liksom lite smidigare när man inte hann tröttna. Jag orkade inte riktigt börja argumentera för hur mycket jag inte höll med henne. Men det gör jag alltså inte. Jag tycker det är fegt och slappt att föredra en litterär form för dess lättlästhet och att man hinner läsa en avslutad berättelse i reklampausen i Top Model.

Novellformens styrka tycker jag snarare ligger i det faktum att det inte behövs så mycket utfyllnadsstoff. Ett alternativt argument är att man inte behöver ägna sig åt det fantastiskt slitna begreppet kill your darlings. Novellformen låter en skicklig författare i stället värna lite extra om sina darlings. Låta dem stå ensamma i strålkastarljuset precis så länge de håller och man slipper se sminket börja smeta och svetten rinna.

Som ett exempel kan jag ta upp en av mina omhuldade slagpåsar Haruki Murakami. I novellsamlingen Blind Willow, Sleeping Woman har han samlat fragment, historielement som sedan fått bli delar av större sammanhang i hans romaner och somliga som han låtit vara just fragment. Det är enormt starka, engagerade och vackra fragment, men när jag läser dem som delar av romaner drunknar de i allt jag inte gillar med Murakamis skrivande. För att ta till en ganska tam liknelse skulle jag kunna påstå att romanerna blir en blaskig, vällingsmakande kaffelatte, medan novellerna blir ren espresso. (Vad är lyriken då? Koffeintabletter? Det kan vi ju diskutera en annan gång.)

Jag far efter en lämplig sammanfattning men nöjer mig med att uppmana till utökad läsning av kortprosa, inte av lättja utan för att få det ädlaste av hantverk i koncentrerad form. Dorothy Parker är också en briljant novellförfattare.

Jag har inget bättre för mig

Jag vill klippa av mig håret och byta ut halva garderoben.

Edit dagen därpå: Nu har jag bokat frisörtid.

Dags för Front För Subkulturerernas försvar att göra en ny aktion?

När jag gick på högstadiet var det minst lika effektivt med svartfärgat hår, kajal och en sliten velourjacka med enorma volangärmar (den berömda barockjackan) som det var med ett par svarta converse. Det var ungefär, Lukas med popluggen, hans kompis punkaren och två tjejer i sjuan med popambitioner på hela skolan. Idag åkte jag spårvagn från centralen i Göteborg ut till Elisedal, det tar kanske 15 minuter. På denna sträcka observerades åtminstone 45 par converse-skor på människor utanför spårvagnsfönstret. Vad ska man ha på fötterna för att vara hipp och alternativ om man är ett kid år tjugotio? För basketskor känns onekligen fruktansvärt mainstream..

Kvalitetstid

Senaste sökorden:

• Östgötacasanovan
• Ben Affleck
• Josh Hartnett
• linköpingslåten
• Python online
• Lars Edlund
• Martin Melin
• Bävernitar
• Hockeyfrossa

Dagens tant

I går cyklade jag ner till AF och på Sandgatan susade jag om en tant. Då hörde jag försynt hojtat, långt bakifrån:

Du kan inte köra om på utsidan! Det kan vara jättefarligt!

Vad är grejen med happy-workers-reklamerna?

Man ser en glassig slutprodukt. Man ser hur god och njutningsfull den är i alls sin prakt. Sedan får man se hela den idylliskt genomförda produktionskedjan. Från en kakaofrukt som valts ut just för din smarriga chokladkaka av en brasiliansk chokladbonde som bara arbetar i motljus.

Det är likadant med teet i de fantastiskt smakgenomsläppande tepåsarna. Varenda blad är plockat med varsam hand av den nöjdaste arbetaren som nånsin funnits bland de kinesiska bergen.

Vi ska alla övertygas om att den som gödslar åkern gör det medan den visslar en glad dansmelodi. Att frukten som skördas gör det med erfarenhetens kompetens och eftertänksamhet. Alla beslut som tas om hur tebladen som jäses och torkas och förpackas och blir ditt frukostte har tagits i samförstånd och under solidariska förhållanden.

Hur kommer det sig att det är i de domäner där vi alla vet att villkoren är ungefär lika usla som i bananbranschen som dessa pittoreska miljöer målas upp? Inget kunde kännas mer som en kuliss lika täckande som myggnät.

Ett fyrfaldigt leve

Bodil Malmsten använder ordet upphovsperson under diskussion i Babel. Ring ambulansen om ni inte delar min entusiasm.

Före sin tid

Både jag och Sally såg till och från under vår uppväxt mer eller mindre stilmässigt avvikande ut. Ofta talas detta mest om i skämtsamma ordalag. Sally i synnerhet brukar påtala på vilka förfärliga manér jag brukade sminka mig och i bland reta mig lite. Jag vill nu högst ödmjukt påtala att allas vår favorittrendanalytiker Agnes Braunerhielm gillar det där med röd ögonskugga. Precis som jag gjorde när jag var femton och svår. Hepp!

Hårrapport

Ibland är perfektion rosa testar i nackhåret och blekorange lugg. Jag älskar det!

Gubbfritt: Om Katter

Första gången jag började läsa Om Katter (Doris Lessing) fick jag ge upp. Det var bara månader sedan min katt hade givit sig av och boken innehöll gott om katter som dog och försvann. Det göt den ju i och för sig fortfarande, men en del vatten har hunnit rinna under broarna och det var lite lättare att tugga sig igenom den nu. Lessing har ett kärleksfullt och respektfullt sätt att beskriva katter. De blir liksom mänskliga samtidigt som de får ha kvar sin kattighet. Bokens styrka är inte själva berättelserna utan hur hon går så totalt upp i de pälsiga varelserna och i princip helt utelämnar mänskliga personer. Dock fann jag det lite irriterande att de två mest framträdande honkatterna inte verkade få några namn. Jag kom heller inte riktigt fram till huruvida det var ett grepp eller bara dålig fantasi eller helt enkelt ignorans.

Gubbighetsfaktor: 0

Tantighetsfaktor: ettusentvåhundrafjorton

Pretto?: Nja. Möjligtvis en smula gaggig.

Dagens tant

Visst är det något särskilt med damer i blekröd täckjacka som man möter på den breda trottoaren påväg mot cykelbanan ca 50 meter längre fram som utan ansats till några artiga omvägar informerar en om att:

"man får inte cykla på trottoaren"

Nördigt nästips

Pete Postlethwaite måste nämnas. Om inte annat så för att han gör en så fantastiskt kolerisk dirigentroll i Brassed off; en film man kan se för att de spelar fin brassmusik eller för att dirigenten Danny är lika karaktäristisk som sin nos.

Fyra tisdagsgnälligheter

Andra bloggar har rubriker som "fem fredagsfint" och likande. För att skapa balans i den här spännande sfären lanserar jag nu "fyra tisdagsgnälligheter" - en rubrik bättre lämpad för oss som i bland har svårt att se det sockersöta i tillvaron.

• Jag har drabbats av någon slags löparknä och kommer att bli tvungen att syssla med de stärkande övningar som jag skrattade åt när pappa gjorde då jag var ung och dum. Jag blir nu således tvungen att skratta åt mig själv
• Det snöade i dag. Jag fick gå och handla i vinterjacka.
• Jag läste massor av sidor med tråkiga siffror jag trodde var statistik bara för att nå fram till kapitlet "Branschstatistik under trettio år".
• Jag är inte i, i närheten av, eller ens på väg till Linköping.

Eftersom jag inte verkar kunna spotta ur mig något vettigt får någon annan göra det

Andres Lokko om varför man ska välja gubbfritt. Även om han kanske inte använder just det uttrycket.

Trendspaning: pastelltrenden

Från spårvagnen kan man göra storstilade trendspaningar. Igår föll jag rent konsumtionsmässigt som en fura för de smutsiga pyjamaspastellerna. Sedan satt jag på ett bekvämt spårbundet säte med väskan i knät påväg hem från ännu en datainsamlingsdag på Chalmers Lindholmen.

Från fönstret såg jag då exakt samma färgmässiga kombo på en äldre herre som jag igår spottade på en dam i samma ålder;

Beige underdel, kjol respektive byxa ovanför en en minst lika beige kjol. Ovanför detta låter man en ljus blus/skjorta skymta fram under den mintgröna, ja du läste rätt, ljust pastelligt mintgröna kavajen, eller i damens fall, vadderad, quiltad jacka!

Gubbfritt: Kan du säga schibbolet?

Marjaneh Bakhtiaris roman Kan du säga schibbolet? har fungerat som ett bra avbrott i den annars ganska mastiga litteraturen jag av någon outgrundlig anledning valt att försöka tugg amig igenom på sista tiden. Den behandlar på ett någorlunda lättsamt sätt begreppet "invandrare" och integrationsproblematik genom att beskriva den välanpassade familjen Abbasi och deras döttrars resa till föräldrarnas hemland Iran. Bakhtiari belyser sidor av begreppet mångkultur jag inte funderar över så ofta vilket gjorde boken mer än läsvärd. Generellt känns tonen ungdomlig, för det mesta utan att vara krystad. Dock har jag lite problem med hennes sätt att hantera talspråk. Det smälter helt enkelt inte riktigt in. Recensenten i Helsingborgs dagblad beskriver romanen som "...en bullrigt myllrande familjekomedi...", något jag har svårt att se. När jag läser den är det nämligen inte samhällskritiken som är det tydligaste temat utan tämligen sorgliga episoder om en grupp människor som pratar och pratar, men aldrig når fram till varandra. Mitt favoritinslag var en katt som skadat frambenen och därför lärt sig att gå på bakbenen.

Tantighetsfaktor: 1

Gubbighetsfaktor: 0

Pretto: krystat opretto

Storstilad onsdag

Alla ska städa!

På begäran: Socialistvalrossen

Minnen med smör på

Det här var min favoritsmörgås när jag var liten. Men bara när Farmor gjorde den och jag fick varm choklad till på morgonen när man sovit över.

Reflektioner över den skånska slätten.

Ingen slätt kan vara platt som denna. Ingen busstur lika lång som den mellan Dalby och Malmö om natten. Sanna säger alltid välkommen hem när jag ringer på dörren in i lägenheten med kattungar på väggarna och ett kreativt behov i varje kropp som kommer innanför dem. I 70-tals radhusets kök äter man sig mätt, gråter och fnissar tills den sista bussen tar sällskapet med sig hem. På soffan sover man den bästa tuppluren. Genom åkrarna ackompanjeras gaspedalen av sönderlyssnade blandband. Man tar pauser för fika, fyndig keramik och tavlor med knölig olja. Ögonen kisar i solen. Här är pastellfärgade himlar och bara två snödrivor.

här och där

I solen kan man äta årets första glass och på internet kan man prata om existentiella frågor med en vän som befinner sig en atlant bort.

Det kan vara såhär

Det verkar som om det inte behöver involvera en fetare månadslön, en större lägenhet, ett äktenskap eller en flådig bil. Om man kontrollerar omständigheterna så verkar det ju som om vi är vuxna ändå. Så det skulle kunna vara som det är. Man kan åka hem till mamma när man inte orkar lagar mat, ha ett fungerande komboskap, äta linser och hångla i trappuppgångar. Det behöver inte vara så stor skillnad på att vara vuxen och att vara nästan vuxen. Det kan vara såhär.

Påklädningsproceduren

Dagens outfit, skulle man kunna säga.

Gubbfri månad: Den amerikanska flickan

Vidare under Gubbfri Månad har jag läst Monika Fagerholms augustprisbelönade roman Den amerikanska flickan. Berättelsen kretsar kring några personer som växer upp i det odefinierbara området Trakten. Händelseförloppet sätts i gång, fast ändå inte, av en främmande flicka; den amerikanska flickan som blir centralpunkten i ett svartsjukedrama. Fast å andra sidan sätter hon inte alls i gång händelseförloppen. Händelseförloppet sker nämligen i loopar, parallellt med sig själv. Man återkommer till samma nyckelhändelser om och om igen och för varje gång har man passerat ytterligare några viktiga punkter. Egentligen är det poänglöst att försöka sätta fingret på intrigen eftersom man får den i stort sett klart för sig redan efter inledningen. Dessutom är det inte på något sätt den amerikanska flickan som är den centrala gestalten. Det handlar helt enkelt om uppväxt. Mest om Doris och Sandras uppväxt. (Doris kvalar in som en av mina favoritromankaraktärer. Hon är helt enkelt briljant.) Och om saker man pratar om och inte pratar om. Allt är skrivet på ett språk som är lite naivt och helt välanpassat. Lite som talspråk fast väldigt, väldigt litterärt och liksom ändå okonstlat.

Jag läser igenom vad jag har skrivit och inser att det är helt obegripligt. Läs boken bara.

Tantighetsfaktor: -

Gubbighetsfaktor: -5

Pretto: Ja, men med självdistans

För övrigt har jag beslutat mig för att förlänga Gubbfri månad eftersom jag inte har läst tillräckligt mycket.

Aversioner

Jag kräks lite när följande uttryck förekommer:

• dra igång
• i högform
• med hela svenska folket

Vad är grejen med hon och han?

Är mitt hjärta förstenat?
Är jag en cyniker?
Är jag lika känslokall som en laptop?

Är det mig det är fel på eller är det faktiskt berättigat att undra vad grejen med She & Him är?

Spelar dem månne i samma ligga som Norah Jones?

Vårredo vid symaskinen

Mammas gamla 80-talsdänga till blommig kjol åkte fram. Fast den fick lite mer plats för magen (så man kan andas. och äta glass). Och lite kortare längd (så man kan bränna sig på vaderna ordentligt).

Det går att tro på 6 omöjliga saker före frukost

Jag blev inte besviken på Alice i Underlandet! Mycket ska man vara med om, och en viktig variabel kan vara den otroliga besvikelseförberedelse jag ägnat mig åt.

Men det var fina hårfärger. Snapes röst. Lagom absurda vändningar och ren och skär hittepå.

Så: förbered er på katastrof och bli glatt överraskade.

Varför rör man på sig?

Det här med att man ska bli pigg av att träna, hur fungerar det egentligen? Uppenbarligen inte på mig i alla fall. Först får jag en fantastisk endorfinkick och när den släpper blir jag helt matt och tom i huvudet. Sedan vill jag bara sova och äta fjorton liter yoghurt med müsli. Ja, jag har sovit i eftermiddag i stället för att läsa nyttiga saker.

Dagens citat: Inför juridiktenta

"Ni får ha med er kompendium, valfria böcker och anteckningar. Jag rekommenderar er också att ha med miniräknare."

Spännande.

Att lägga kristaller i hörnen måste inte vara fånigt

De flesta är överens om att det finns medvetanden hos var och en av oss. Ett medvetande per person ungefär. Det kan eventuellt vara av olika omfattning beroende på om man är människa, delfin eller dvärgchimpans. De lärde tvistar.

Poängen med medvetandet är att vi förstår världen vi lever i på olika sätt. Men att vi inte förstår våra medvetanden. Om vi inte förstår våra medvetanden skulle det kunna innebära att vi på omedvetna plan upplever saker. Det skulle i förlängningen kunna innebära att vi omedvetet upplever saker i världen som vi inte heller är medvetna om. Alltså kan det finnas saker i världen som vi inte är medvetna om.

Så det kan finnas en poäng i att vara snäll om sin hustomte. Och akta sig för marorna. Om man så vill.

Att avsluta veckan med värdighet

I fredags städade jag i mustasch efter fransk förlaga med Extra Allt (tvärrandig tröja, basker och bröd från Patisseriet). Sedan gick jag och handlade. Föga förvånande hade jag då glömt att avlägsna mustaschen. Vad som är mer förvånande är att ingen valde att kommentera den.

Donna Karan, släng dig i väggen

I Tyskland låtsas de inte. Där lanseras en fittparfym värd namnet. Jag har inga övriga kommentarer.

Vänta

Jag försöker tänka.

Citatet: Vad heter bestick i Amerika?

Reseminne från i julas. Slumpmässigt frukosthak i New York:

Jag: Could i have some... eeeeh... cutlery?

Servitris: Of course. But we call them utensils here, sweetheart.

Gubbfri månad: Fritt fall

Jag har inlett den gubbfria månaden med romanen Fritt fall, författad av Juli Zeh och är smått överväldigad, kanske för att jag tog upp den utan några som helst förväntningar. Nystat ur fysikaliska teorier spinner Zeh en diskussion om tillvarons obegriplighet och vår oförmåga att definiera densamma kring vad som först verkar vara ett kriminaldrama, men visar sig vara ett svartsjukedrama. Förvecklingarna som leder till ond bråd död har tydliga anstrykningar av grekisk tragedi. Jag har helt enkelt inga invändningar.

Juli Zeh: Fritt fall

Tantighetsfaktor: 0

Gubbighetsfaktor: 0

Pretto?: Ja.

Påminnelse:

Släppa ner axlarna.

Hålla fler händer.

Lägga sig raklång i riktning mot viktigheten.

Lyssna med magen.

Blunda med ambitionerna.

Korrekturläsa nuet.

Sparka av sig felfriheten.

Hålla ihop.

Hålla om.

Hålla av.

Sköna killar som är tjejer

Hallå kvalar inte hon som leder melodifestivalen tillsammans med Måns och Dolph in i ovan nämnda kategori?

(tillsammans med Erik Haag, herr Lundakarnevalsgeneral osv)


Edit: För att friska upp minnet vad gäller begreppen så diskuterades för ett tag sen Vad grejen är med den sköna killarna. Notera även vår nya fräcka sökruta i högerspalten!

Vad är grejen med mansrollen?

Ibland tänker jag att det kanske bara är rättvist att det i många filmer och teaterföreställningar bara är de manliga rollerna som bjuder skådespelaren och publiken någon form av utmaning, utveckling och utrymme annat än som dekoration. (Eftersom mansrollen i verkligheten verkar ha väggar hårdare än betong och rent spontant verkar vara tråkigare att spela än Törnrosa. Ändå är det tusen och tusen och tusen som hoppas på att klara audition. Dagligen och stundligen.)

En annan dag...

...och jag städar.

I dag i ett första försök till knävelborrar enligt Kejsar Fredriks modell.

Vad är grejen med att slå den man äger?

"Tre män greps i Linköping under helgen, misstänkta för att misshandlat och hotat sina kvinnor."


Källa: corren.se

Man kanske blir vuxnare, men man växer inte ifrån pretto

Johanna säger: (23.14.03)

vi ÄR pretto. Det är bara att acceptera faktum

sally säger: (23.17.00)

ja och det har väl varit faktum de senaste typ 10 åren...

Johanna säger: (23.17.04)

minst

Åldras till ointresse

Vid några tillfällen under min uppväxt deltog jag som intervjuobjekt i socionomstudenters och/eller psykologstudenters examensuppsatser som exempelvis "flicka, 11 år" eller "flicka 14 år". Om jag hade kommit ihåg vad de hade för frågeställningar hade jag kanske kunnat veta mer om mig själv. Vidare undrar jag också varför jag inte får göra sådana intervjuer längre. Jag har ju betydligt mer att säga om mig själv i dag och skulle dessutom kunna framföra det mer välformulerat. Fast å andra sidan kanske ett sådant groteskt självmedvetande hade kunnat stjälpa en hel uppsats.

Vad är grejen med att plötsligt tro att det roliga, nästa steget i livet är mer pengar varje månad?

Det kanske kallas vuxenpoäng, men jag vill påstå att det är ett missförstånd mellan er och Samhället.

Glöm inte bort vad som är viktigt, egentligen.

(och man får dagdrömma)

Dagens åkomma

Jag vaknade med huvudvärk som vägrade släppa, trots otaliga glas vatten, och höll i sig hela dagen. Fram emot kvällen serverade Karin kaffe på maten. Som genom ett trollslag försvann ondskan och jag diagnosticerade mig själv med världens tantigaste åkomma: Kaffehuvudvärk.

Fy.

Istället för musik: förvirring

Igår var allt en röra. Jag var två timmar före, sedan en hel månad i förväg för att bli 2o minuter sen och tusen busshållplatser för långt borta. En trevlig kväll och en slapp lördag senare. Smältväder. Vårhår. Chips, sällskap och film. Ändå är allt bara ett stort äh.

äh
äh.

Istället för förvirring: äh.

Göra

Så länge jag kan minnas har jag haft apmycket att göra. Ungefär hela tiden. Plötsligt en dag är det inte så längre. Den största anledningen till detta är att delkursen jag läser nu är ett belastningsmässigt skämt. Jag har därför spenderat ganska mycket tid åt att skämmas för att jag inte har något att göra i skolan, tills jag insåg hur dumt detta var. I stället för att skämmas väljer jag att se det som att universum på något sätt kompenserar mig för det senaste uteblivna jullovet, samt två bortjobbade somrar.

Acceptans

Det här med snö blir lite vad man gör det till.

Projekt: Gubbfri månad

Snart ska jag skriva något roligt och kreativt, hade jag tänkt. Men först ska jag berätta om att jag har bestämt mig för att ta en gubbfri månad. Det kommer att innebära att jag under Mars endast läser verk av kvinnliga författare. Detta eftersom jag har utvecklat en oförmåga att se förbi gubbighet (eventuellt på grund av överexponering för dito) och bara ser fel och fult. Kommer detta att resultera i att jag aldrig mer vill läsa manliga författare, eller att jag kommer att inse att all litteratur egentligen tampas med samma problem och bli allergisk mot gummighet i stället?Jag har tjuvstartat med Juli Zeh och kommer givetvis att rapportera om hur projektet fortskrider, samt vad det får för resultat.

Dagens accessoir

Miri har identifierat ytterligare en oumbärlig detalj att matcha fittparfymen med.

Dagens ord

Titeln tilldelas den här gudsförgätna onsdagen det fantastiska lilla ordet Halleda för dess användbarhet i sammanhang där Man tar sig för pannan eller Hur ska detta sluta känns för långa som omständiga och en aning för pessimisitska.

För en bättre mittiveckandag

Lou Reed i tweed.

Om att förvandla sig och förvandla sig igen

Jag är så trött på känslan av att många killar man pratar med bli personligt förorättade av att diskutera jämlikhet.

Det handlar ju inte om era personligheter eller er som personer. Det handlar om det stora system som alla människor ständigt inordnar sig i.

Och precis som så många andra stora, tungrodda system som behöver förändras krävs det en massa motsträviga individer som ifrågasätter vad de sysslar med. Varför de har vissa åsikter. Varför vissa saker verkar helt självklara. Varför man har vissa rättigheter. Och är ni inte beredda att göra det kommer vi stå och stampa för evigt.

Utan självkritik kommer vi aldrig komma någon ny stans.

Dagens utbildningsgnäll

Alla kan inte bli civilingenjörer, men i bland får jag känslan av att någon någonstans som finansierar svenska universitetsutbildningar helst skulle vilja det. När jag studerade på tekniska högskolan hade jag åtminstone 20 lärarledda timmar (Undervisningstimmar är också övningar. Doktorander är också lärare) i veckan. Sedan jag började studera humanistiska ämnen har antalet sådana krympt radikalt. Det rör sig om 6-10 timmar. Jag ägnar mig fortfarande åt studier på grundnivå, men på helt andra premisser. Är det underföstårtt att språk/litteratur/kulturämnen är lättare att tillgodogöra sig på egen hand. Har institutionen inte tillräckligt med pengar för att avlöna lärarna? Vill man hålla sig väl med lata studenter? Det känns så fel. Fler föreläsningar, seminarier och övningar hade inte hindrat mig från att tillgodogöra mig det mått av självstudier man ändå måste utföra. Jag har ingenting emot självstudier, men borde inte alla studenter på grundnivå ha samma villkor?

Enligt Lunds Universitets hemsida finansieras grundutbildningarna "via ett statligt tilldelningssystem som innebär att universitetet får betalt per helårsstudent och studieprestation". Ett system vars teoretiska rättvisa är odiskutabelt. Varje student får lika mycket pengar. I praktiken innebär det dock att de institutioner där årsklasserna är stora, som Tekniska högskolan där man tar in runt ett hundra studenter per sektion varje år till slut får avsevärt mycket mer pengar än de små institutionerna där man tar in mellan tjugo och trettio studenter per ämne, vilket bland annat innebär färre undervisningstimmar. Är ett ämne verkligen svårare eller viktigare för att fler studerar det? Eller är det så enkelt att teknologer är dumma, enkelspåriga personer som är helt auktoritetsberoende för att kunna tillgodogöra sig någon som helst kunskaper (och varför har de i så fall sådana hysteriska ingångslöner?). Jag tror inte att dt är teknologerna det är fel på. Jag tror att det är ruttet någon annan stans.

Brasklapp: Ja, jag förstår att jag har tur som bor i Sverige och kan låna pengar förmånligt för att gratis och på heltid osv. kunna studera något jag brinner för. Jag har helt enkelt bara problem med värderingen av olika ämnen, som inte borde vara ekonomisk, men i praktiken är det.

Edit: Det har kommit till min kännedom att universiteten får mer än dubbelt så mycket pengar för tekfakkurserna som får dito på filfak. Som sagt. Ekonomisk värdering av ämnen.

Dagens samförstånd

Precis samtdigit börjar jag och systern prata med varandra på msn:

Ellen säger (19:49):
osguuld
sally säger (19:49):
OSGULD!!!
JAAAAAA
:D:D:D
Ellen säger (19:49):
hahaha
sally säger (19:49):
haha
Ellen säger (19:50):
åh så fint
sally säger (19:50):
jag var tvungen att fälla en tår
så fantastiskt
Ellen säger (19:50):
jag med
sally säger (19:50):
hahaha

Dagny Lundborgs efterträdare

Mitt emot SF-biografen, på den lilla gatstumpen mellan Botulfsplatsen och Mårtenstorget i Lund finns en fantastisk liten hattaffär som drivs av en charmerande dam. Ingen borde köpa sina huvudbodnader någon annan stans än just här. Kassaapparaten är extremt gammal, den tar inte kort och man måste skriva in allting för hand i den. Hattarna hänger prydligt på hatthängare och när man köper baskrar plockas de fram ur runda askar med silkespapper och provas ut under stort engagemang. I dag hade jag anledning att besöka butiken eftersom jag i slarvade bort min basker i torsdags efter ett par glas (för mycket...) bubbel. Det var precis lika fint som vanligt. Jag och ägarinnan pratade om vilket idealiskt plagg baskern är och att det kan vara rätt stor skillnad på mängden tyg, trots att de har samma storlek vilket gör väljandet av rätt basker till en liten vetenskap. Sedan berättade hon att hon hade fått en röd ros eftersom det var någon slags hjärtochlunguppmärksamhetsdag, vilket var bra, för den passade så fint i skyltfönstret. Jag undrar så vad som ska hända när hon inte orkar driva butiken. Tanken på att den kommer att slå igen och ge plats åt ytterligare en konform inredningsbutik smärtar mig djupt, så jag uppmuntrar envar att besöka denna institution så länge den finns kvar.

Sallys klyshiga partiprogram

Kanske handlar kärnan av alla diskussioner om att jag helst vill ge fantasi och mod till mänskligheten.

Tillskansa det hur ni vill.

Och använd det närhelst ni behöver det. Hur ofta som helst.

Fantasi för era vansinniga idéer era vidlyftiga drömmar ert kladd i kanten på anteckningsblocket era fotografier era nya vantar era hårfärger era hemliga dagboksinlägg era möbleringar era matlådor era vägar till skolan era musikplinkningar era blandband era helgplaner era kärleksförklaringar era danssteg era sätt att inleda konversationer era skämt era leenden i ögonen era val av godis era resmål era smsförkortningar era framtidsplaner era studieval era familjekonstellationer era kärleksrelationer era improvisationer

Modigheterna är väl bara en naturlig följd av detta. Ni förstår ju själva.

edit: Alltså det här är rätt fånigt. Men johanna säger att man får vara det.

Vad är grejen med att klaga på SJ?

Gott folk.
Nu får ni ge er!

Som vädret är nu är det ingen som förväntar sig att kunna flyga flygplan eller åka bil på samma premisser som en solig vårdag. Men med tåget är det tydligen så att vädrets makter inte gäller? Det finns tydligen inga ursäkter för ett överbelastat tågnät att leverera försenade avgångar?

Jag tycker ni kan förflytta er mellan destinationer medelst apostlahästarna istället [punkt och godnatt]

Sally försöker sig på slöjdebatten litegrann

Det här med huvudbonader i anknytning till en viss religion eller livsåskådning är ett ämne som är mer infekterat än någonsin. Förbjuda eller inte. Ja, ni vet.

Det mest logiska borde väl vara att göra det otillåtet att tvinga någon annan att bära tygsjok de inte vill ha på sig?

Vad är grejen med Murakami?

För något år sedan uppstod en enorm hajp kring den japanske författaren Haruki Murakami. "Fågeln som vrider upp världen" var plötsligt oerhört populär, tokhyllades på allsköns bloggar och sura kultursidor kunde till och med tillstå att det var intressanta existentiella inslag. Jag hade läst en av hans andra romaner; Norwegian Wood, på gymnasiet och hade för mig att jag tyckte om den, åtminstone vissa delar. Så för ett par månader sedan tänkte jag att nu skulle jag också uppslukas av denne blide asiat. Jag hade ju läst om hans fantastiska världar och spröda personskildringar och jag hade till och med läst en samling med noveller som legat till grund för en del av hans romaner och gillat många av hans idéer. Visserligen fanns det ett vagt minne av smått pinsamma sexskildringar, men det tänkte jag att man nog skulle kunna bortse från.

Varningslamporna borde ja ha börja blinka redan vid vetskapen om de existentiella inslagen. För hur könlöst man än påstår att existentiella problem är innebär det i litteraturen ändå alltid krisande gubbar eller krisande unga män. Mycket riktigt. Norweigan Wood: Vilsen universitetsgrabb ligger med äldre kvinna för att hitta sig själv. Kafka på stranden: Vilsen ung grabb rymmer hemifrån för att hitta sig själv. Fågeln som vrider upp världen: Ung man vet inte vad han ska göra med sitt liv. Hans fru sticker och han sätter sig på botten av en brunn för att hitta sig själv. Ungefär. Detta kryddas med mer eller mindre surrealistiska inslag; i bland med karaktär av magisk realism; en genre som annars anses lite kvasilitterär. Men eftersom detta handlar om mäns existentiella problem är det plötsligt okej och spännande. För mig ursäktar den spännande surrealismen inte det hejdlösa navelskåderiet. Jag blir bara fruktansvärt provocerad.

Vad som får min milda irritation att övergå i något som snarast liknar okontrollerad ilska efter ungefär tvåhundra sidor i Fågeln som vrider upp världen är hur han tecknar sin fiktiva värld. Alla kvinnor är sköra och eteriska och står i närmare kontakt med de andliga världen än män och har de inte det så är de blyga och sköra och lite trasiga och måste tas om hand av de stackars identitetssökande männen som egentligen kanske mest hade behövt lipa lite själva. Kvinnorna finns liksom mest, oavsett om de är blyga eller eteriska mest till för att hjälpa huvudpersonen att hitta sig själv. Det verkar liksom som om Murakami inte bryr sig så mycket om vad som händer med kvinnorna kring hvudpersonen. (Naturligtvis är de förekommande gamla gubbarna visa och excentriska och har också en vägledande funktion.)

Jag kan inte heller se det vackra i skildringarna av varesig personer eller miljöer. Murakami kan förmedla en känsla av stillhet och av att verkligheten liksom inte passar ihop med sig själv, men specillt vackert är det inte. det är mest kallt konstaterande. Det är bara ryggar och bröstvårtor och nyduschat könshår in absurdum på ett sätt jag skulle vilja beskriva på ett giftigare sätt än gubbsjukt, men jag kommer inte på ett bättre ord. Och det tunna sköra och fladdriga är nästan uteslutande de kvinnliga karaktärernas kläder. Gubbsjukan stannar tyvärr inte vid personbeskrivningarna. Detförekommer en hel del sex också, oftast av den enkla anledningen att det verkar ingå i huvudkaraktärernas existentiella sökande. Vilket naturligtvis gör kvinnan till den passiva parten. Hon ska helt enkelt mest vara vacker och oemotståndlig och ha en söt liten sommarklänning på sig så att huvudkaraktären ska ha sex med henne varesig han vill eller inte.

Det känns helt enkelt lite naivt, fast inte det bra och livsnödvändigt naiva utan bara det ignoranta naiva, att gilla Murakamis romaner. Jag vill ju liksom att man ska se igenom den knasiga surrealismen och det existetiella utforskandet efetrsom det senare slår över i navelskåderi och det förra mest känns som en ursäkt för att peta in så mycket snyftiga sexscener som möjligt. (Gärna i någonslags metafysiskt drömscenario också.) Kanske har jag det motsatta problemet. Jag ser inte förbi dessa uttryck av gravt Herman Hesse/ Sigmund Freud/ Friedrich Nietzsche-komplex. Jag ser inte det sköra och vackra och fascinerande surrealistiska. Jag ser bara en värld där strukturer som inte borde finnas plötsligt har okej-stämplats då de har förklätts med lite spännande litterära grepp. Jag ser en värld jag inte på några villkor vill leva i. Inte ens i sjuhundra sidor på låtsas.