Viktigt I

Jag och Sally pratade om hur skönt det vore om bloggvärlden hade gjort entré i våra liv när vi var i femtonårsåldern. Om hur skönt det hade varit att se att det fanns någon som var som vi. Det är dock aldrig för sent att bli räddad, och det behöver inte vara av en mörk, mystisk främling, en prins på en vit springare eller ens av en motsträvig, cigarrökande avdankad filmstjärna. I bland är det viktigare med helt vanligt engagemang. När världen är blasérad och slö är det är att det finns människor som Margit Richter. Om inte det här är kärlek så vet jag inte vad som är det. Tänk att en kvarts get kan göra hela skillnaden.

Monarki 2.0

Ännu en gång kommer ny teknik att rädda oss ifrån ondo och frälsa oss från allt som är svårt. Rojalisterna och republikanerna har skrikit sig hesa under hela sommaren angående vad som är viktigast av traditioner och demokrati. Vi som helst står med ett ben i alla spannarna har med veckade pannor försökt plöja en fåra där alla bra argument ryms. Och äntligen uppenbarar sig svaret på våra bekymmer som en brinnande buske. Vi låter dem vara robotar.

Att göra om kungafamiljen från en mänsklig familj till en robotpark har flera fördelar:

* Ingen behöver i orättvisans namn födas in i monarkin

* Det är fortfarande möjligt att ha en neutral statschef

* Statschefen kan utformas för de ändamål som är viktigast

* Extra armar för vinkning, inbyggda saxar för bandklippning och en rad intressanta men välformulerade tal är några funktioner som bör finnas

* Mjukvara för nya språk kan uppdateras kontinuerligt

* Medaljer fästs enkelt med magneter på kroppen av metall

Dagens citat: Sally

Hellre tokliberal än dumsnål!

Hur blev jag såhär?

Jag tittar på bilder på snö och höstlöv och längtar så att jag tror att jag ska gå sönder. Jag inbillar mig att det är exakt den känsla som andra beskriver rörande vår och sommar. Den som sägs framkallas av att tänka på strandutflykter och parkhäng. Jag känner mig så fruktansvärt apart att jag nästan kan gråta. Hur kan man längta efter förmultning?

Think of it this way: You could either be successful or be us

Det regnar på min balkong och på två dagar har jag hunnit med allt jag låtit bli att göra hela sommaren. Hösten är i antågande.

Paus p.g.a. närvaro

Vi har inte riktigt tid att blogga för det är pendeltåg, improvisationsövningar, akrobatik och halvfrämlingar att lära känna hela dagarna och på kvällarna har Bengan och Tomas alltid hunnit krydda klart köttfärssåsen eller steka upp all pannkakssmet så det enda jag kan göra är att sätta på en skiva och sätta mig och äta och dricka te/rödvin/bygga med lego/diskutera könskvotering. Sa jag att det är väldigt trevligt alltihopa?

Det svåra med sport

Precis när jag gjort slag i saken och haft fotosession värdig kanske alla mina dito aktiviteter som 16-åring (på en kyrkogård!) tillsammans med en av ett tyskt företag uttröttad Bengzor. Slag som i kyrkklocksslag. Knytnävsslag. Rediga handslag.

Allt i min hjärna som väntar på en ny header på den här bloggen och alla andra som väntar får vänta tills kameran hängt på hoppande axlar på den där västkustfestivalen där Håkan ska sjunga och Jonsí ska dansa på scenen.

Om att hjärnan behövs för att hantera sinnesintryck

"jag tycker inte att du kan referera det där eftersom det är en filosofisk åskådning"

(Larsson, 2010)

Hallon hallon

Lika som bär kan tyckas vara ett passé koncept från Skunk.nu's storhetstid. Men det är ju hippt att vara lite retro - därför ger jag er nu:

Rolle - den fantastiskt bortkomna IT-tekniskern i Mia&Klara?

Pappan(spelad av Chrstopher Walken) i den smått hysteriska musikfilmen Hairspray?

Dagens ord: Niotillfem-moment

När man samlas i en park, på filtar och äter äppelknyten, dubbelsmörgåsar och chips. Skålar i nästan-champagne och dricker kejsargrogg en hel eftermiddag. Alla är fina och ens bästa vänner och skrattar med perfekta leenden.

Tänk om

Om man till exempel är på jobbet. Om jag skulle ta hon som sitter vid skrivbordet mitt emot i handen. Sedan skulle vi gå in till kontoret intill och ta han som sitter där i handen. Sedan kunde han ta sin bordsgrannes hand. Och så skulle det bli lite svårt att nå, så han skulle ta med sig alla in till nästa kontor och hitta lite fler händer och sedan kunde vi fortsätta så genom hela min korridor. När korridoren tog slut skulle vi kunna ta hissen till nästa våning. Och nästa. Och nästa. Och när det inte fanns fler personer skulle vi kunna gå ut genom foajén och receptionisterna med oss till nästa kontorsbyggnad. Och den sista receptionisten från vår byggnad skulle ta den första receptionisten i nästa kontorsbyggnad i handen så att den kunde fortsätta upp i sin egen byggnad. Så skulle alla följa med till nästa kontorsbyggnad. Och nästa och nästa tills hela Malmö hade någon att hålla i handen.

Och efter Malmö skulle vi kunna åka till Köpenhamn, Stockholm Norrköping, Sundsvall, vart som helt där det finns för många ohållna händer.

Jag behöver inte det här

Jag behöver dimma på morgonen och hundra kursböcker som bara måste plöjas och rotfrukter som inte är gamla och skrynkliga och potatis som är mjölig och schema och föreläsare som inte bryr sig om de senaste nyheterna och yllebasker och tjocka strumbyxor och löv som klamrar sig fast i varandra av rädsla för förruttnelsen och någonting annat helt enkelt. En lukt av tillbakatillskolanskor och lekljud från skolan bredvid mitt hus och inte limbo utan liksom mer den där lilla skarpa kylan i luften som är det ultimata beviset på att man kommer hem någon gång.