Hur blev jag såhär?

Jag tittar på bilder på snö och höstlöv och längtar så att jag tror att jag ska gå sönder. Jag inbillar mig att det är exakt den känsla som andra beskriver rörande vår och sommar. Den som sägs framkallas av att tänka på strandutflykter och parkhäng. Jag känner mig så fruktansvärt apart att jag nästan kan gråta. Hur kan man längta efter förmultning?