Svenneexostism i ganska god (ugnsfast) form

Att preppa inför cocktailfest kräver sin kvinna och i när jag skulle handla lite blomjord och ett par blommor till mitt ensliga fönster (sen jag klippte ner pelargonierna för en vecka sedan är inget sig likt) passade jag på att köpa lite kyckling. De arma lårfileerna fick sedan bli något som påminner om min pappas paradfredagsmysrätt: kött med bananer. Men denna anrättning kanske snarare bör kallas kyckling med jordnötssmör och bananer.

Helt enkelt som täcker man kyckling lagd i en ugnsfast form med följande:

Tre rejäla matskedar av hemgjort jordnötssmör eller vanligt blandat med lite tahini
En hackad citrongräskvist eller kanske lite riven färsk ingefära
En klutt samabl olek
Salt och peppar
En ordentlig skvätt vispgrädde

Skjutsa in i 225 grader ett tag, tills riset är klart ungefär. Om man börjar koka riset efter man skjutsat in i ugnen.

Om själv är bäste dräng vill jag vara en skitdålig dräng

Hör upp alla nyliberaler för nu är jag trött på erat tjat om evig frihet!

Jag är trött på era tindrande ögon och era idéer om individer och värdens utbytande av ägare hit och dit.

Dels står ni mig upp i halsen för att alla vi andra som var radikala och 14 har vuxit upp och insett att ideologier är bäst i teorin och att vackra tankeexperiment kan gå hur snett som helst i verkligheten (trots att vi drömde om röda fanor i alla flaggstänger). Kanske borde jag tycka det är rörande med era politiska uppvaknanden. Men mest tycker jag att ni är opraktiska och besvärliga eftersom jag inte kan föra en verklighetsbaserad diskussion med er utan att ni drar in era i sammanhanget otroligt tröttsamma resonemang.

Så nu ska jag äntligen säga mitt och det är att frihet må stå på prispallen över viktiga grejer med livet. Men den har definitivt inte guldchans. Individen i all ära, men individer för sig själva är varken särskilt viktiga, spännande eller oumbärliga. Får jag dela ut medalj får gemenskapen stå överst. Den man delar ed familjemedlemmar, kollegor, vänner och kärestor. Den man snubblar in i med främlingar och annat löst folk. För det är först när vi slår vara huvuden ihop som det händer grejer och då är det enligt min mening bättre att vi värnar om varandra än om oss själva. Och jag ser ingen mening med min tillvaro om det bara ska gå ut på att Jag ska ha det så bra som möjligt. Jag kommer aldrig att känna lycka om inte min omgivning får ha det ungefär lika bra eller dåligt som jag själv.

Dessutom är jag outsägligt trött på att hela tiden reduceras till en varelse vars främsta drag är ett par ständigt köpsugna käftar. Shopping i all ära, men hur mycket jag hellre äter gröt ihop än oxfilé på egen hand slår det tidsfördrivet med hästlängder.

Rubrik: Emil Jensen citerad ur minnet.

Skämsfint: metallictajts

Jag köpte guldmetallic tyg idag och jag lovar att göra ett serist försök att låta bli att sy ett par fula tajts av dem. Helt uppriktigt.

Omvärldskommentar

Jag känner mig lite pressad att kommentera den här förlovningscirkusen som brutit ut. Pressad av Sally. Så här kommer min kommentar.

Skönt för Kronprinsessan. Hon såg glad ut på nyheterna och jag gillar när folk är glada. Gratulationer alltså. Men det känns lite sjukt att det faktiskt annonseras att nu har hovet och regeringen gett sitt godkännande. Förlovningen har eklaterats efter en  konselj. Det enda som gör att den här dagen känns som en dag i verkligheten i tjugoförsta århundradet är det faktum att hovet valde att annonsera det genom att ladda upp en film på hemsidan. Annars känns det lite som att se en efterlysning av en brud som lämnade festen i en jättestor pumpa i sällskap av ett gäng talande djur, att den elaka styvmodern arresterats för anstiftan till mord och att hundar med ögon stora som Runde Torn i Köpenhamn sett springa genom stan på 21-nyheterna. Det vill säga smått sagolikt.

Eller så är det bara min egen verklighetsförankring som kärvar i största allmänhet...

Glassigt

Det här skriver jag med fara för eget liv då det är möjligt att någon som känner mig snart kommer att vilja kväva mig på grund av min, på senare tid, löjligt reaktionära inställning till vissa matfenomen (i synnerhet sötsaker.)

Jag är så trött på detta evinnerliga tjatande om Två herrar vid namn Ben och Jerry. Ja, det är god glass med mycket bitar, ja det känns exklusivt att den ligger i en separat frysbox i affären, ja det känns lite "Ledsen Rachel i Vänner"-coolt att äta glass direkt ur en rund pappersförpackning. MEN den är inte randig och din mamma har aldrig sagt att ja, du får ta av den svindyra amerikanska glassen fast föst efter maten. Du har aldrig kommit hem från skolan tillsammans med din kompis fyllt varsin tallrik med matskedsurgröpta bitar av CookieDough. Du har aldrig haft med dig kalla pannkakor med socker till utflykten i en rund pappkartong. Missförstå mig rätt nu, Ben och Jerry kan mycket, men de kommer aldrig att ge dig känslan av att alltid ha frysen full med glass. De kommer alltid bara att kunna ge dig portioner du önskar var större.  

Femtiotalisterna pratar nostalgiskt om raketost. Min generations raketost kommer kanske att bli BigPack från GB. Tresmak. Clownen på utsidan. Det lovande lirkandet när man tog av locket. Grävandet i jordgubbsranden och chokladranden. Hur lösgodislyckligt det kändes att kunna välja päron ELLER vanilj ELLER jordgubb från SAMMA FÖRPACKNING. Hur häftigt randiga glasskulor man fick om man skrapade dem på längden i stället för på tvären. Besvikelsen när föräldrarna kom hem från affären med två liter vaniljglass. 

Visst, dela en förpackning med mer chokladbitar än glass med en kompis framför teven. Gör det för all del. Jag skulle köpt en ask chokladpraliner i stället om det var det jag ville åt. Och låtsas att du ägnar dig åt lite frivolt glassfrossande. Gör det och bli besviken när den tar slut alldeles för snabbt. Glöm bara inte bort att det finns glass i fyrkantiga blå plastlådor också.  För inte fan kommer du att känna för att ställa fram en BakedAlaska-förpackning till jordgubbarna i sommar? 

BigPack är en kulturskatt; extravagans uppfunnen i lagomland. Inga bitar, inga konstigheter. En förpackning som går bra att stapla och tydligt skyltar med innehållet. Två liter prydligt åtskilda ränder. Bara Jordgubb. Choklad. Vanilj.

Åkrar & Himmel

Alldeles strax kommer X2000 förflytta mig väldigt fort till det plattaste av landskap.

Inatt drömde jag att det var nyuslagna skira ljusgröna blad på alla träd. Döm om min besvikelse när jag vaknade till jämngrå himmel i utsikten.

When I was seventeen it was a very good year

Hungrig tonåring posar i webcam

Vissa dagar gör jag återbesök i puberteten. Fast kanske är dess rättmätiga namn PMS. Kanske är det något annat.

Karaktäristisk är omåttlig hunger, särskilt sockermagen vrålar efter lämplig sötstinn föda. Igår åt jag först en semla vid 5-snåret. Denna följdes upp med matig men billig kikärtsgryta, en halv skål popcorn (den stora skålen) och sista halvan pistagechokladkakan. Efter varje lunch brukar vi köpa billig fika i sektionskafét. Vanliga dagar är den Delicato-boll mer än väl för att locka fram kväljningar men den här veckan hade jag gärna tryckt i mig två.

Det är roligt att äta mycket men märkligt att vara sådär tonårshungrig.

Ikväll mötte jag upp förväntan med en enorm tallrik till brädden fylld av fryspommes, broccoli och sojakött. Toppat med allehanda krämiga såser såsom kräm fräsch med senap och vitlök, ketschup och majonäs. Sen sov jag på soffan tills Hellacopters väckte mig i Popcirkus.

Den är nog snygg till jeans

Vad är grejen med att alltid påpeka att ett plagg är snyggt till jeans?
Grejen med jeans är väl att de passar till allt?
Alltså lite av en icke-utmaning att stajla vad som helst med jeans.

Johanna kommer ut ur garderoben: Ja, jag gillar Håkan Hellström.

Hej, jag heter Johanna och jag gillar Håkan Hellström. Det har aldrig riktigt varit läge att erkänna det. När jag var ung var han inte tillräckligt svår. När jag blev äldre var han inte tillräckligt kreddig. De senaste åren har han helt enkelt inte varit tillräckligt finkulturell. Så jag har bara muttrat och tittat i golvet när Herr H kommit på tal och de båda sidorna (Håkan/Inte Håkan) dragit fram sablarna och gevären för att senare dra upp volymen hysteriskt när senaste singeln spelas på radio. Mörkat som bara den, ofta med repliken "Njaaa. Sådär" när jag fått frågan om vilken sida jag egentligen står på. Det har varit krig. Gerillakrig.  Men nu alltså. Håkan ska hädanefter fortsätta att vara min melodi, med den skillnaden att jag kommer att säga "VADÅ FALSKT!!!??? HAN ÄR JU FIN!" i stället för att mumla. 

Jag är beredd att ställa mig på barrikaderna och skrika "KOM IGEN LEEEEENA" 

Skämsgott: ost av plast

Det där som ligger ovanpå Gorbys piroger och panpizzor som man i desperat behov av mättnad och energi micrar på sommarjobbet. Det som serveras i en klick i en liten plastburk till Mexicotexicotacobåten (ja den heter så i menyn!) på en av resturangerna på Campus Valla i Linköping. Det som i pulverform blandat med gräddfil blir en plastig dipp till chips. Smaken av ostbågar.

Äggulegul fejkost borde verkligen inte vara gott. Men jag kan inte motstå!

Vad är det med folk?

Vad är grejen med att när man går på bio, oavsett filmens djup, så fort slutscenen är över, resa sig ur sin fåtölj med en beslutsam och stressad rörelse för att sedan rusa ut ur salongen?

Konspirationsteorier

I Words ordlista finns:

• Aischylos
• Euripides
• Sofokles

I Words ordlista finns INTE:

• Aristofanes

Min teori är att Microsoft delar Aristoteles (vars namn för övrigt finns i ordlistan) åsikt om att komedi är en lägre stående konstform, som endast uppskattas av pöbeln. Hur kan de vara så skrämmande reaktionära? Är det inte dags att Aristofanes får upprättelse? Redan på trehundratalen var stackaren bespottad av tidens tongivande kritiker; Aristoteles (vars namn för övrigt finns i ordlistan). Om inte det här är ett grepp för att hålla de mindre bemedlade borta från teatern genom att låta bli att ge verk som talar till den breda massan så vet jag inte vad som är det. Skrämmande. 

Vad är grejen med att alla är fina i balklänning?

Att gå på bal är inget jag ägnar mig åt särdeles mycket. Tvärtom kan man säga att jag ägnar mig åt det särdeles lite. Ärligt talat har jag bara bevistat en baltillställning i hela mitt liv, men det hindrar mig såklart inte från att ha åsikter i ämnet balkläder. Närmare bestämt vill jag höja släggan och slå ett slag för att slå hål på myten att bal är ekvivalent med oändlig skönhet.

En vida spridd sanning är att bal betyder att det är fullt tillåtet att frossa inte bara i flådiga smycken och långa klänningar på köpet ingår ett ohämmat intag av hårassecoarer, löjliga väskor och fula skor. Folk verkar tro att det baletiketten liksom suddar ut utspökningar mer storslaget osmakliga än Johannas mammas mögelostar och gör prinsessdrömmar från dagis verkliga.

Tyvärr.
Hellånga pastellfodral med spagettiaxelband och slits
Korsettliv med pärlproderier
Puffväskor i matchande tyg
Vita klackaskor
Håruppsättningar med pärlor, strass, murgrönestjälkar, blomtrams OCH löslockar
kommer för alltid att vara våldsamt fult. Det hjälper inte att du tror att du bär en stajlig champagnefärgad blåsa fint uppmatchad av lösnaglar med fransk manikyr. Eller att sminkösen på Make Up Store hittade den perfekt pärlemorrosa ögonskuggan för dina blåklintsblå.

Så gå inte på bal. Gå på cocktailparty istället! Hälften så stiff och dubbelt så skoj! Dessutom ingår minst dubbelt så kort klänning så du får visa både låren och skorna!!

Vad är grejen med mögel?

Jag är vuxen i flera avseenden (om nu det är något att sträva efter, det kan vi diskutera en annan gång). Mitt legg säger att jag är det, jag har flyttat hemifrån inte mindre än tre gånger och jag äger en brödrost. Lägg till listan att jag äter allt nuförtiden. Eller... nästan i alla fall. Jag har en sak kvar, nämligen det som för mig personifierar vuxensmak; Mögelost. Sådan med grönt eller blått mögel i synnerhet. Jag kan helt enkelt inte med det. Jag rynkar på näsan, petar undan och skriker mig hes om svettiga strumpor. Varför dyker den här problematiken över huvud taget upp i mitt liv då? Jo, min mor är en ostfantast och hennes favorit är Saint Agur. Den dyker upp på förrätter, i grytor och på kex. Och om det inte serveras så ligger det i kylskåpet och luktar. Jag blir liksom inte av med helvetet.  Mat börjar lukta illa när den blir gammal för att vi ska förstå att den inte går att äta längre, så varför vill man äta något som så uppenbart har passerat bäst före-datum? Finns det något slags Jedi Mindtrick för att undertrycka kväljningarna och lära sig äta det? Finns det något sätt att tillaga det på som gör fenomenet mögel mindre motbjudande. Jag står nämligen inte ut längre. Det är dags för försoning eller uppgörelse; Det är jag eller osten FRÅN HELVETET.

Uni!

Jag har testat Sallys spaning:

Det tror jag stenhårt på. Unibrow är vårens grej.

Ekonomisk träning!

När man legat hemma i feber och nån slags magflunsa light är man inte riktigt i stånd att ta sig an träning i grupp som man trots allt brukar försöka göra några gånger i veckan. Vilken tur att det kan finnas utmaningar i ens närhet. Till exempel kan det ligga två för-ett-par-dagar-sedan-nybakade surdegslimpor i ens kokvrå och vänta på att bli uppskivade innan infrysning (kanhända ett svek mot bröden, men för mig som gillar rostemackor mer än livet självt är det rysligt bra). Gärna ett par limpor med så hård skorpa att man nästan ger upp efter halva. Ja inte brödet, utan första skivan. Billigt med hembakat bröd samt hembakt träning! Och någon måste ju hålla de dumsnålas fana högt när billigt&bra lagt ner bloggandet..

Investeringstips.

Nu ska jag berätta en saga om en framgångsrik investering jag gjort i mitt liv. En gång för länge sedan hittade jag ettusenfemhundra kronor i en byrålåda som jag hade glömt att jag hade. Inte i ett par veckor, utan i kanske två år. I min värld motsvarar detta minst en halv förmögenhet. Jag stoppade omsorgsfullt pengarna i plånboken och åkte med hjälp av sparpengar raka vägen till två vänner i Göteborg som, liksom jag, var uttråkade, lipiga och totalförvirrade. I Göteborg öste regnet ner och det blåste dessutom på tvären. Där ägnade vi två och ett halvt dygn åt att noggrant och metodiskt festa upp absolut vartenda öre av min nyfunna halva förmögenhet och mer därtill. Det var oerhört väl investerade pengar. 

-------

Det är liksom roligare att göra av med pengar som man känner att man kan vara fruktansvärt oansvarig med (och ni ska veta att tröskeln i dörren mot min oansvarighet är minst två meter hög). Det kan man inte med studiemedlet. Inte ens med sommarjobbspengarna. Knappt med julklappspengar heller. Tyvärr gör man bara ett sådant byrålådefynd i livet, men det är kanske är lika bra. Hade jag hittat samma summa i dag hade jag ändå bara köpt skor eller något annat tråkigt.