Skönhet som på mellanstadiet

Hur mycket jag än värjer mig mentalt och viftar med armarna och tittar bort från löpsedlarna blir jag på ett obehagligt sätt bergtagen av det stundande kronprinsessbröllopet. Hur kommer brudklänningen se ut? Hurdana hattar kommer alla gästerna ha? Kommer det vara fina blommor överallt?

Känslan liknar den man har i jakten på gröna glasbitar på stranden eller på de gula och röda halvtransperanta pyttesmå legobitarna, inför den snäckdekorerade asken med mjukt rött tyg på insidan i turistshoppen på Mölle Hässle Camping.

Föremål hade en fantastisk förmåga att vara oändligt vackra när jag var i 9-års åldern. I en särskild kortlek där de klädda korten var extra fina jämfört med de vanliga kortlekarna var Hjärter Dam alldeles obeskrivligt vacker. Självklart var det röda rosor och lockigt hår inblandat. När jag vid något tillfälle spelade något avancerat kortspel i stil med 31 eller dam mot någon av mina systrar hade jag plötsligt kort på hand som innebar att jag kunde vinna, men det innebar samtidigt att jag var tvungen att lägga hjärter dam vilket fick mig att lida våldsamma kval.

Ett annat föremål som var betydelsefullt för sin blotta skönhets skull var bokmärkesängeln jag under löfte om att aldrig byta bort den fick byta till mig från Emilie under lågstadiets hårdaste bytesmarknad där glitter var hårdvaluta och pärmarna med plastfolie och klistriga sidor var hårt trycka mot bröstet. (Den var guldlockig med turkosblå, silverglittriga vingar. Jag arrangerade en specialsida till den i mitt bokmärkesalbum där den fick trona ovanför en häst ackompanjerad av två blombuketter).

Var känslan inför vackra föremål mer renodlad när man var liten? Eller var den bara mer lättköpt? (som av fejkporslinstallriken med en blå blomma och nåt visdomsord jag valde på prisbordet under jullotteriet på Dalby församlingshem).

Hjärnan är en del av världen

Som alltid handlar det egentligen bara om vad fan medvetandet är egentligen.

Dagens finaste argument för att medvetandet inte är skiljt från kroppen/hjärnan/är en egen substans är att kvalia också är materialistiska. All varseblivning av världen är ju information och världen är ju. Och även om jag bara föreställer mig en upplevelse och känner hur den känns baseras den känslan på tidigare upplevelser av en materiell värld.

Teaterdrömmar i verkligheten

Jag har sysselsättning som inte är Att Plugga KogVet fixad till hösten. Det känns nästan magiskt. Nu återstår bara att se vilken vistelseorten blir.

PS. Förlåt för cheesy rubrik, men jag kunde inte motstå.

Kvalitetstid

Fem kilometer i skrylle.

Lite om novellformen

I veckan som gick läste jag Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July. Som vanligt med novellsamlingar gillade jag inte allt lika bra. Men det är är lite det som är poängen (om det nu finns en sådan). Min klasskompis pratade sig varm för novellformen för att den på något sätt skulle vara mindre jobbigt än romanformen för att den avslutas snabbare och det var liksom lite smidigare när man inte hann tröttna. Jag orkade inte riktigt börja argumentera för hur mycket jag inte höll med henne. Men det gör jag alltså inte. Jag tycker det är fegt och slappt att föredra en litterär form för dess lättlästhet och att man hinner läsa en avslutad berättelse i reklampausen i Top Model.

Novellformens styrka tycker jag snarare ligger i det faktum att det inte behövs så mycket utfyllnadsstoff. Ett alternativt argument är att man inte behöver ägna sig åt det fantastiskt slitna begreppet kill your darlings. Novellformen låter en skicklig författare i stället värna lite extra om sina darlings. Låta dem stå ensamma i strålkastarljuset precis så länge de håller och man slipper se sminket börja smeta och svetten rinna.

Som ett exempel kan jag ta upp en av mina omhuldade slagpåsar Haruki Murakami. I novellsamlingen Blind Willow, Sleeping Woman har han samlat fragment, historielement som sedan fått bli delar av större sammanhang i hans romaner och somliga som han låtit vara just fragment. Det är enormt starka, engagerade och vackra fragment, men när jag läser dem som delar av romaner drunknar de i allt jag inte gillar med Murakamis skrivande. För att ta till en ganska tam liknelse skulle jag kunna påstå att romanerna blir en blaskig, vällingsmakande kaffelatte, medan novellerna blir ren espresso. (Vad är lyriken då? Koffeintabletter? Det kan vi ju diskutera en annan gång.)

Jag far efter en lämplig sammanfattning men nöjer mig med att uppmana till utökad läsning av kortprosa, inte av lättja utan för att få det ädlaste av hantverk i koncentrerad form. Dorothy Parker är också en briljant novellförfattare.

Jag har inget bättre för mig

Jag vill klippa av mig håret och byta ut halva garderoben.

Edit dagen därpå: Nu har jag bokat frisörtid.

Dags för Front För Subkulturerernas försvar att göra en ny aktion?

När jag gick på högstadiet var det minst lika effektivt med svartfärgat hår, kajal och en sliten velourjacka med enorma volangärmar (den berömda barockjackan) som det var med ett par svarta converse. Det var ungefär, Lukas med popluggen, hans kompis punkaren och två tjejer i sjuan med popambitioner på hela skolan. Idag åkte jag spårvagn från centralen i Göteborg ut till Elisedal, det tar kanske 15 minuter. På denna sträcka observerades åtminstone 45 par converse-skor på människor utanför spårvagnsfönstret. Vad ska man ha på fötterna för att vara hipp och alternativ om man är ett kid år tjugotio? För basketskor känns onekligen fruktansvärt mainstream..

Kvalitetstid

Senaste sökorden:

• Östgötacasanovan
• Ben Affleck
• Josh Hartnett
• linköpingslåten
• Python online
• Lars Edlund
• Martin Melin
• Bävernitar
• Hockeyfrossa

Dagens tant

I går cyklade jag ner till AF och på Sandgatan susade jag om en tant. Då hörde jag försynt hojtat, långt bakifrån:

Du kan inte köra om på utsidan! Det kan vara jättefarligt!

Vad är grejen med happy-workers-reklamerna?

Man ser en glassig slutprodukt. Man ser hur god och njutningsfull den är i alls sin prakt. Sedan får man se hela den idylliskt genomförda produktionskedjan. Från en kakaofrukt som valts ut just för din smarriga chokladkaka av en brasiliansk chokladbonde som bara arbetar i motljus.

Det är likadant med teet i de fantastiskt smakgenomsläppande tepåsarna. Varenda blad är plockat med varsam hand av den nöjdaste arbetaren som nånsin funnits bland de kinesiska bergen.

Vi ska alla övertygas om att den som gödslar åkern gör det medan den visslar en glad dansmelodi. Att frukten som skördas gör det med erfarenhetens kompetens och eftertänksamhet. Alla beslut som tas om hur tebladen som jäses och torkas och förpackas och blir ditt frukostte har tagits i samförstånd och under solidariska förhållanden.

Hur kommer det sig att det är i de domäner där vi alla vet att villkoren är ungefär lika usla som i bananbranschen som dessa pittoreska miljöer målas upp? Inget kunde kännas mer som en kuliss lika täckande som myggnät.

Ett fyrfaldigt leve

Bodil Malmsten använder ordet upphovsperson under diskussion i Babel. Ring ambulansen om ni inte delar min entusiasm.