Lite om novellformen

I veckan som gick läste jag Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July. Som vanligt med novellsamlingar gillade jag inte allt lika bra. Men det är är lite det som är poängen (om det nu finns en sådan). Min klasskompis pratade sig varm för novellformen för att den på något sätt skulle vara mindre jobbigt än romanformen för att den avslutas snabbare och det var liksom lite smidigare när man inte hann tröttna. Jag orkade inte riktigt börja argumentera för hur mycket jag inte höll med henne. Men det gör jag alltså inte. Jag tycker det är fegt och slappt att föredra en litterär form för dess lättlästhet och att man hinner läsa en avslutad berättelse i reklampausen i Top Model.

Novellformens styrka tycker jag snarare ligger i det faktum att det inte behövs så mycket utfyllnadsstoff. Ett alternativt argument är att man inte behöver ägna sig åt det fantastiskt slitna begreppet kill your darlings. Novellformen låter en skicklig författare i stället värna lite extra om sina darlings. Låta dem stå ensamma i strålkastarljuset precis så länge de håller och man slipper se sminket börja smeta och svetten rinna.

Som ett exempel kan jag ta upp en av mina omhuldade slagpåsar Haruki Murakami. I novellsamlingen Blind Willow, Sleeping Woman har han samlat fragment, historielement som sedan fått bli delar av större sammanhang i hans romaner och somliga som han låtit vara just fragment. Det är enormt starka, engagerade och vackra fragment, men när jag läser dem som delar av romaner drunknar de i allt jag inte gillar med Murakamis skrivande. För att ta till en ganska tam liknelse skulle jag kunna påstå att romanerna blir en blaskig, vällingsmakande kaffelatte, medan novellerna blir ren espresso. (Vad är lyriken då? Koffeintabletter? Det kan vi ju diskutera en annan gång.)

Jag far efter en lämplig sammanfattning men nöjer mig med att uppmana till utökad läsning av kortprosa, inte av lättja utan för att få det ädlaste av hantverk i koncentrerad form. Dorothy Parker är också en briljant novellförfattare.