Vad är grejen med min gremolatapestos konstiga inverkan på smaksinnet?

Igår lunch kokade jag ihop tomatsås och spagetti. Föga upphetsande. För att få lite shvung på det hele så mixade jag med stort tålamod persilja, citronskal, vitlök och olivolja till den berömda röran gremolata. Men då min fantastiska fulparmesan (inte färdigriven utan på bit!) låg och såg lite ensam ut i kylen rev jag ner en näve av den med (en näve i riven form alltså!) så den berömda röran kanske blev någon slags persiljepesto utan ost?

Hur som helst så råkade jag kanske överdimensionera andelen vitlök. Eller är det något med kombinationen vitlök och pesilja. Iallafall ska drack jag lite apelsinjos efter lunchen. Såndär för 9 kronor litern som smakar rätt trist men tillräckligt otrist för att vara värd. Nu var den helt söt! (lite som efter mina och Gros eskapader med mirakelbären förra hösten). Och nu när jag tog mig ett white sweet mint-tuggummi (coop) så gjorde det ont på hela tungan!!!? Vafalls?

Vad är grejen med försvunnet smink?

Det är som att det finns svarta hål i vardagen. Svarta hål med smink som specialitet. Vart har annars det där passionsläppgunket tagit vägen? Och det upperligga glittret? Och alla andra miljoner sminkpryttlar som bara sugits bort från tillvaron helt plötsligt genom åren?

Jag anar att det är samma konspiration som uddastrumporna.

Rapport från Brobdingnag (tydligen)

Jag har en ny soffa.

När jag sitter i den når mina fötter inte ner till golvet.

Nytt på näsfronten

På allmän begäran har skärpan på nässiktet ställts in och nästan genast lyckas jag träffa ett intressant objekt; Coralines pappa!

Corline är även en fantastisk animerad film. Jag satt med av spänning och överraskning nedsläppt haka halva filmen och andra halvan skrockade jag förnöjt åt alla fina detaljer. Missa inte trädgården, jag vill ha den!

Normalt

Är du:

• Fattig?
• Man?
• Lungsiktig?
• Skuldsatt?
• Försupen?
• Spelberoende?
• Desillusionerad?
• Förtryckt i ditt äktenskap?
• Eländig?
• Svulten?
• Smutsig?

Har du...

• Frånvarande alt. överbeskyddande föräldrar?
• Döende spädbarn?
• Fler än fyra barn och en försupen maka/make?
• Någonsin ifrågasatt guds existens?
• Varit frihetsberövad?
• En ouppnåelig förälskelse, alt. en förälskelse du inte kan visa på grund av samhällets fördomar?
• En eller flera älskarinnor/älskare?
• Ett eländigt kyffe till lägenhet?
• En bucklig, smutsig hatt?

Bor du i slummen, eller kanske en statarstuga (motsv.)? I en stor europeisk stad?

Har du svarat Ja på fler än tre av ovanstående frågor?

GRATTIS, du platsar i den västerländska litterära kanon! Ett eller flera av de vanligaste exempelverken i litteraturhistoria fr. 1850 och framåt handlar om dig eller är skrivet av dig. Synd bara att din tillvaro är så eländig. Jag kan inte annat än beklaga.

Ett skrik i natten

Jag kan höra elvavrålen från Delphi klart och tydligt trots att balkongdörren är stängd. Det låter som en sjuhelvets jävla tentaångest. Förmodligen är det precis det också.

Tygkampen

De är som från skilda världar, men det som egentligen skiljer dom åt är hur ljuset reflekteras i tyget. Båda är mjuka, streschiga och brukar finnas in såna där mustiga juvelfärger som är svåra att motstå. Ändå är mitt förhållningssätt till dessa bägge tyger helt väsensskilt. Krossad sammet. Finns det något värre? Jag tänker på klänningarna som syddes i slöjden inför millennieskiftet. Jag tänker på medeltida ärmslut. Jag tänker på tacky soffkuddar med klena tofsar och maskinbroderade applikationer.

Men velour.
Velour är allt jag vill ha om hösten. Det är som sammet men streschigt. Det är lent och mjukt som om man var inklädd i en filt. Och ändå känner man sig sådär lagom elegant bara för sammetsreferensen. Velour är som den varma långkramen. Den som bjuder på te och kaka. Velour är bäst.

Männen i mitt liv - återbesöket

13 år senare kan jag fortfarande förstå varför det där ögonglittret är så himla fint. Extra fint är det att Peter Jöback verkar må sådär fint och ha det så bra i New York. Att han får göra saker han tycker om. Och ha bohemchica sjalar, shorts och kängor till sin yviga kalufs.

Kan du inte heller få nog? Se Happy, Handsome & Unknown

Jag har lurat mig själv för många gånger nu...

Jag har skaffat mig en fantastisk ovana. Jag älskar den mer och er för varje dag. Den fungerar såhär:

Jag sätter mig i läsfåtöljen med kurslitteraturen. Jag slår upp rätt sida och börjar läsa. Kanske tre sidor, kanske trettio.

Ögonlocken blir tyngre och bokstäverna flyter ihop och jag tänker att JAPP NUSÅ! Bara en liten. En liten en kan väl inte skada.

Lutar huvudet bakåt.

Boken dimper ner på magen.

Därpå följer fullkomlig, total lycka i kanske tjugo minuter. Sedan vaknar jag till liv. Rycker till lite, upptäcker att jag dreglat på min egen axel och mår kungligt.

Gubblurar är grejen.

Dagens smärta

Den under naglarna när man skalat säsongens första apelsiner och de yttersta fingerspetsarna fortfarande är smärtsamt ohärdade. Som skoskav. Apelsinskalsskav?

Dagens smaksensation

Oscar handlade både ägg och bakpulver så jag kunde göra en sockerkaka och slänga i de bägge småsorgliga bananerna, några krossade kardemummakärnor och hälla allt i en form fodrad med kokosflingor.

Dagens historielektion

Friedrich Nietzsche
Verkade från ca. 1870 och framåt. Hans idéer om nihilism påverkade konsten.

Jag är inte bara snygg...

...jag är fördomsfull också.

Medeltiden hade sina poänger

Nu är jag ingen lajvare.
Men kål är så jävla gott.

Idag gjorde jag typ som Jens Linder och kokade ett halv savoykålshuvud (finstrimlat) i lite lite vatten, steke bacon och lade uppepå. Blandade majonäääs, stött kummin, dijonsenap, salt, peppar och en skvätt citron. Sen lade jag kål- och baconkoket på en tallrik och klickade på lite majonäsgrejs.

Man kan äta sitt rågsurdegsbröd från helgens bak till.

Inducering

Det fina med teaterföreställningar är hur man efteråt blir karaktärerna man spanat på de senaste två timmarna lite. Hur alla rörelser märks. Hur alla röster hörs. Hur rummen är. Lite skarpare konturer. Lite mera klang. Lite tjockare luft.

Ett telefonsamtal

Mamma ringde och berättade att en av hennes kollegor hade gått bort. Cancer var det.

"Jag älskar dig" sade hon.

"Jag älskar dig med" sade jag.

Det var liksom inte svårare än så.

En riktig människa

Om män ska vara män och
kvinnor ska vara kvinnor och
alla kvinnor vill vara som Anna Anka.
Kan jag få genomgå nåt slags könsbyte då?
För om så är fallet kan jag nog aldrig någonsin kalla mig
En Riktig Kvinna

Om framtid

Jag filar på ett nytt inlägg till Jag och CG. Men det får tyvärr vänta. Allt jag får ur mig textmässigt just nu får mig att känna mig som en flådd kanin. Hudlös alltså. Därför får man hålla sig till trivialiteter. Men. Jag tänkte på det här med att veta vad man vill. Att ha ambitioner. Och jag tänker att det har jag aldrig haft. Jag kan medge att jag alltid har varit ambitiös, men några konkreta ambitioner har jag aldrig kunnat behålla i blickfånget speciellt länge. Somliga jag känner har vetat hela sina liv vad de ska använda det till. Somliga har fått Gudomliga Insikter och Tecken Från Ovan om vad de ska använda sin tid till. Men inte jag. I bland undrar jag om Ödet (eller vad det nu är som ombesörjer sådant...) har glömt bort mig, eller helt enkelt hatar mig. Förmodligen kommer jag aldrig att få veta heller. I stället provar jag mig fram, och för en gångs skull trivs jag för tillfället med min sysselsättning. Därmed inte sagt att jag vet varför, eller vad den ska resultera i. Kanske är det det som är livet: att kunna landa i sina göranden utan att bekymra sig om de eventuellt kommer att bli fruktbara för något anat syfte än att bara sysselsätta en.

Eftersom empiri verkar vara den enda gångbara metoden i mitt liv fortsätter jag på den inslagna vägen. Kompenserar min brist på ambitioner med att vara ambitiös. Någonstans landar man väl till slut.

Dagens

• Städning av hela lägenheten
• Storhandling
• Tre omgångar tvätt, varav en ylle
• Ett bröd
• En liter äppelmos

Nu kan jag efter ett gott dagsverke luta mig tillbaka och tänka: "Hur fan gick det här till?"

Kill your darlings

Hjärta: Jag har producerat fem (om än något ostrukturerade) sidor med oslagbara idéer baserade på mina läsningar av Stad i Ljus, Mrs Dalloway och Röda rummet.

Smärta: Jag har skrivit med enkelt radavstånd. Som vanligt ska det lämnas in med ett och ett halvt.

Åtgärd: Jag tar fram hagelbössan.

Röda reflektioner

• Röda Rummet är en bra tentakompis och verkligheten är mer spännande om den försiggick för drygt hundra år sedan.
• Spaghetti Puttanesca är egentligen inget annat Spaghetti Rosso i slampkostym.
• Rödbetor är kul att äta när man känner sig lite för vanlig och mänsklig; rosa kiss är ju lite lagom surrealistiskt.

En helt vanlig onsdag

Litteraturjunkiens vedermödor: Heureka!

Det faktum att Virginia Woolf i Mrs Dalloway ville utforska hur offentliga Jag döljer privata Jag och "the party consciousness" har precis givit mig årets kick. Jag har trots allt valt rätt frågeställningar.

Ni kommer väl tillbaka?

Jag gillar loppisbutiker med prylar från golv till tak där ägaren undrar om man inte behöver något mer än soffbordet och ber en komma in och visa kreationerna man planerar göra av de gamla kassettbanden

Sanningen om vinet; poesiversionen

Charmigt nougatnötig doft som toppats med grädde och persika.

Elegant och stram smak med sjungande syror som dirigeras av en rakryggad citron

klädd i en skräddarsydd mineralisk frack.

Kan man annat älska Mikael Christiansson?

Vad är grejen med att känna sig som 14 bara för att det är höst?

Det är något i kombinationen av att bara vilja äta mellanmål hela tiden, somna på soffan till That 70´s show, lyssna på Belle&Sebastian och Kent, helst vilja ägna dagarna åt att skriva sorgliga dikter och åka buss som gör att jag känner mig som gravt tonårig för tillfället. Är det hösten? Är det regression? Är det nåt fel på mig? ÄR JAG NORMAL? Kommer jag nu vara tvungen att köpa den där tyllkjolen jag alltid smygsneglar på på Indiska nu? Varför äger jag inga converse längre? Var är Lukas Magnusson? Får man hänga vid skåpen på rasten?

Frågorna är oändliga och det gör mig bara mer och mer förvirrad?

Edit:
Lägg till att jag inte alls vill ha nån himla vinterjacka på mig ännu utan helst bara en stickad tröja (gärna som ser ut som havregrynsgröt i brist på leversjukdomar), att tekonsumtionen når oanade höjder, fickorna är fulla av kastanjer och att alla med pannlugg är sötast.

Någonstans på gatan ligger halva jag

I dag har jag seminarium om konflikten mellan sanningsanspråk och läsvärd berättelse i Åsne Seierstads "Bokhandlaren i Kabul" (för övrigt en alarmerande tråkig roman). Jag är alltså inte där. Jag är hemma och tampas med romanhelvetet på egen hand för att kunna paralellarbeta på inlämningsuppgiften, renskrivning av anteckningar från senaste mastodontföreläsningen (om Björn Ranelid...) hemtentan och namnlistor på åtmistonde två romaner samt slutligen om tiden medger det läsa lite i den ökända tegelstenen "Brott och Straff" (Dostovjevskij, 1866). Jag har slitit och våndats sedan klockan fem i morse. Ingenting händer. Jag har tappat halva hjärnan. Hittelön utlovas.