Tillbaka till de basala behoven

Intensitet och poesi hör möjligen ihop och efter att ha läst Gros, vad jag tolkar som en, efterlysning kommer här några tips:

Börja med att gärna göra något som är jobbigt och tar väldigt mycket tid

Avsluta med något storslaget, som att läsa en text du skrivit själv högt i mikrofon på ett galleri t ex.

Drick i samband med detta mycket vin

Åk tåg i olika riktningar

Fortsätt sedan vinkonsumtionen

Efter detta kan kroppen, som inte längre är en kalv på grönbete i de alkoholstinna, studentikosa kretsarna, utan mer luttrad på gränsen till uttråkad av ditt omogna beteende, kännas lite seg

Då kan man sova på soffan en dag eller två

Tröttnar man på det kan man gå på museum, köpa fula lampor och äta semlor.

Tryckardans på beställning

Vi hanterar alla känslan av awkwardness på olika sätt. Jag brukar skratta hysteriskt. Idag var det precis vad jag fick glädjen att göra efter lunch då jag blev lurad att dansa tryckare med Jocke i en nästan tom men fruktansvärt kall dramasal, på vår lilla scen, till tonerna av Backstreet Boys. Det var lysrör liksom! (inget ont om Jocke, det är situationens fnissframkallande obehag jag vill framföra!)

Det var väldigt långt från mellanstadiedisconas obligatoriska slutstrofer, smäktante framförda av Toni Braxton eller Celinie Dion. Jag skrev listor över alla jag dansat med när jag kom hem. Viktigast var såklart sista dansen. När jag gick i sexan hade vi ett disco med klasser och några killar från min klass var ihop med tjejer i nån annan klass. De hånglade på dansgolvet. Jag fattade ingenting!

De danser man inte tryckardansade kunde man gå runt och låtsas ta kort på de olika paren, inklusiva klick-ljud. Eller bara vara lite störig och hålla upp hjärtan med händerna mellan deras huvuden.

Fyra saker jag gjort på Valentins dag:

Akrobatiska övningar

Programmerat ljus

Haft Backstreet Boys-kavalkad

Fotograferat infrusna, gyllene karpar i en damm

California dreaming

I bland tänker jag att jag hade velat skriva mer som O.C. Inte för att jag vill skriva specifikt om tonårsdrama på amerikanska västkusen (eller jo. I bland faktiskt.). Snarare för att för mig har det alltid varit som det är. Jag har till dags dato inte konsumerat någon film eller tv-serie och väldigt få böcker som har lyckats dramatisera de känslor och stämningar som beskrivs i O.C på samma briljanta vis. Jag skriver inte det här som en bekännelse om något skämsfint. Det handlar inte om sobaditsgood. O.C engagerar mig precis lika mycket i dag som det gjorde första gången jag såg det. Jag har precis lika lite distans till det nu som då.

Kanske är det just distanslösheten som är så befriande. Allvaret. Ambitionen. Att tonårsdramatiken får vara precis så dramatisk som den känns när man är mitt i den. Det görs inga försök att ursäkta och kringå. Helheten etsar sig liksom fast mer än delarna bestående av smäktande kärlekshistorier och flirtiga populärkultureferenser. Det känns så fasansfullt viktigt. Och det är väl egentligen det som är eftersträvansvärt.

Vad är grejen med min nyfikenhet?

När någon, vem som helst, gör en antydan, hur vag som helst, om att något är av hemlig karaktär. Då. Då händer det. Mitt liv förlorar sin mening om jag inte får reda på vad det hela handlar om.

Nyfikenhet är som akut översvämning. Följderna är omedelbara och påtagliga. Vattennivån stiger och massorna måste Tas Omhand, om inte hela tillvaron ska skadas.

- Vad pratar ni om?

- Snälla säg!

- Kom igen, jag får titta.. bara lite..

- Jag lovar att inte säga till nån.

- Det gör inget att det är en överraskning

Det kliar i nästan hela kroppen om dessa strategier inte lyckas. Jag prövar dem om och om igen, för att matta ut mitt offer. För att krama information ur deras läppar. Tittar stint i deras ögon. Det där som var viktigt, som allting handlar om, brukar vara hemskt banalt. Ett klockslag. En maträtt. Några som kanske blivit ihop, som jag redan visste. Meningslöst skvaller. Men rationell statistik biter inte på behovet av omedelbart deltagande i det informationsutbyte som pågår. Jag måste få veta!

Är denna, i mig, påtagliga känsla ett uttryck för att jag vill vara en del av den pågående världen? Är det ett uttryck för en vetgirighet? Eller är det bara ren och skär nyfikenhet?

På östfronten intet nytt

Jag har gått i landsflykt, men det är inte grunden för massiv digital frånvaro. Det står liksom bara still. Och väntar på att Jätteskrivkrampen ska försvinna. Jag återvänder till moderlandet om två och en halv vecka.

Vitt som tö

Det sägs i vinden att vitt är vårens färg. Vitt för de chica. Vitt för de trendmedvetna. Vitt för de med blekmedel. Vitt för de som aldrig sätter sig på skitiga bänkar. Och vitt för alla de som spelar i föreställningen "Slå mig gul och blå". Vitt för alla oss. Vitt på alla våra scenkläder. Vanliga kläder men bländande vita. Vitt från topp till tå har denna knappt ens påtänkta vår fått mig att känna mig som en konfirmant, en student och en tant.