California dreaming

I bland tänker jag att jag hade velat skriva mer som O.C. Inte för att jag vill skriva specifikt om tonårsdrama på amerikanska västkusen (eller jo. I bland faktiskt.). Snarare för att för mig har det alltid varit som det är. Jag har till dags dato inte konsumerat någon film eller tv-serie och väldigt få böcker som har lyckats dramatisera de känslor och stämningar som beskrivs i O.C på samma briljanta vis. Jag skriver inte det här som en bekännelse om något skämsfint. Det handlar inte om sobaditsgood. O.C engagerar mig precis lika mycket i dag som det gjorde första gången jag såg det. Jag har precis lika lite distans till det nu som då.

Kanske är det just distanslösheten som är så befriande. Allvaret. Ambitionen. Att tonårsdramatiken får vara precis så dramatisk som den känns när man är mitt i den. Det görs inga försök att ursäkta och kringå. Helheten etsar sig liksom fast mer än delarna bestående av smäktande kärlekshistorier och flirtiga populärkultureferenser. Det känns så fasansfullt viktigt. Och det är väl egentligen det som är eftersträvansvärt.