Det är något i kombinationen av att bara vilja äta mellanmål hela tiden, somna på soffan till That 70´s show, lyssna på Belle&Sebastian och Kent, helst vilja ägna dagarna åt att skriva sorgliga dikter och åka buss som gör att jag känner mig som gravt tonårig för tillfället. Är det hösten? Är det regression? Är det nåt fel på mig? ÄR JAG NORMAL? Kommer jag nu vara tvungen att köpa den där tyllkjolen jag alltid smygsneglar på på Indiska nu? Varför äger jag inga converse längre? Var är Lukas Magnusson? Får man hänga vid skåpen på rasten?
Frågorna är oändliga och det gör mig bara mer och mer förvirrad?
Edit:
Lägg till att jag inte alls vill ha nån himla vinterjacka på mig ännu utan helst bara en stickad tröja (gärna som ser ut som havregrynsgröt i brist på leversjukdomar), att tekonsumtionen når oanade höjder, fickorna är fulla av kastanjer och att alla med pannlugg är sötast.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Jag vet inte om du är normal men jag evt att vi är (minst) två! kan inte skolan och livet bara ta en två- tre veckors paus så att man kan få leva ut allt det där? Då skulle jag sitta och fika i timmatal, vara uppe sent pa natten utan anledning tills det gör ont i ögonen, göra mer nördiga playlists och titta på tv-serier i oändlighet.
Eller hur! Jag vill ha Leonard Cohen i stället för Björn Ranelid, poesimaraton i stället för hemtentor sängen full av tjejkompisar med tekoppar i stället för kursare på sterila konferensrumsstolar.
Seconded! (Thirded? Fourthed?)
De där drifterna är extra lätta att leva ut när man går från att läsa på LTH till Filosofiska Instituitionen, och då har nära till Ariman
Åh, jag känner precis likadant! Kanske för att man vet att den fina soliga hösten med blå himmel och röda löv är så otroligt kort, och att den snart kommer att ersättas av det tunga grå...
Post a Comment