Skönhet som på mellanstadiet

Hur mycket jag än värjer mig mentalt och viftar med armarna och tittar bort från löpsedlarna blir jag på ett obehagligt sätt bergtagen av det stundande kronprinsessbröllopet. Hur kommer brudklänningen se ut? Hurdana hattar kommer alla gästerna ha? Kommer det vara fina blommor överallt?

Känslan liknar den man har i jakten på gröna glasbitar på stranden eller på de gula och röda halvtransperanta pyttesmå legobitarna, inför den snäckdekorerade asken med mjukt rött tyg på insidan i turistshoppen på Mölle Hässle Camping.

Föremål hade en fantastisk förmåga att vara oändligt vackra när jag var i 9-års åldern. I en särskild kortlek där de klädda korten var extra fina jämfört med de vanliga kortlekarna var Hjärter Dam alldeles obeskrivligt vacker. Självklart var det röda rosor och lockigt hår inblandat. När jag vid något tillfälle spelade något avancerat kortspel i stil med 31 eller dam mot någon av mina systrar hade jag plötsligt kort på hand som innebar att jag kunde vinna, men det innebar samtidigt att jag var tvungen att lägga hjärter dam vilket fick mig att lida våldsamma kval.

Ett annat föremål som var betydelsefullt för sin blotta skönhets skull var bokmärkesängeln jag under löfte om att aldrig byta bort den fick byta till mig från Emilie under lågstadiets hårdaste bytesmarknad där glitter var hårdvaluta och pärmarna med plastfolie och klistriga sidor var hårt trycka mot bröstet. (Den var guldlockig med turkosblå, silverglittriga vingar. Jag arrangerade en specialsida till den i mitt bokmärkesalbum där den fick trona ovanför en häst ackompanjerad av två blombuketter).

Var känslan inför vackra föremål mer renodlad när man var liten? Eller var den bara mer lättköpt? (som av fejkporslinstallriken med en blå blomma och nåt visdomsord jag valde på prisbordet under jullotteriet på Dalby församlingshem).