Reflektioner över den skånska slätten.

Ingen slätt kan vara platt som denna. Ingen busstur lika lång som den mellan Dalby och Malmö om natten. Sanna säger alltid välkommen hem när jag ringer på dörren in i lägenheten med kattungar på väggarna och ett kreativt behov i varje kropp som kommer innanför dem. I 70-tals radhusets kök äter man sig mätt, gråter och fnissar tills den sista bussen tar sällskapet med sig hem. På soffan sover man den bästa tuppluren. Genom åkrarna ackompanjeras gaspedalen av sönderlyssnade blandband. Man tar pauser för fika, fyndig keramik och tavlor med knölig olja. Ögonen kisar i solen. Här är pastellfärgade himlar och bara två snödrivor.