Vad är grejen med Murakami?

För något år sedan uppstod en enorm hajp kring den japanske författaren Haruki Murakami. "Fågeln som vrider upp världen" var plötsligt oerhört populär, tokhyllades på allsköns bloggar och sura kultursidor kunde till och med tillstå att det var intressanta existentiella inslag. Jag hade läst en av hans andra romaner; Norwegian Wood, på gymnasiet och hade för mig att jag tyckte om den, åtminstone vissa delar. Så för ett par månader sedan tänkte jag att nu skulle jag också uppslukas av denne blide asiat. Jag hade ju läst om hans fantastiska världar och spröda personskildringar och jag hade till och med läst en samling med noveller som legat till grund för en del av hans romaner och gillat många av hans idéer. Visserligen fanns det ett vagt minne av smått pinsamma sexskildringar, men det tänkte jag att man nog skulle kunna bortse från.

Varningslamporna borde ja ha börja blinka redan vid vetskapen om de existentiella inslagen. För hur könlöst man än påstår att existentiella problem är innebär det i litteraturen ändå alltid krisande gubbar eller krisande unga män. Mycket riktigt. Norweigan Wood: Vilsen universitetsgrabb ligger med äldre kvinna för att hitta sig själv. Kafka på stranden: Vilsen ung grabb rymmer hemifrån för att hitta sig själv. Fågeln som vrider upp världen: Ung man vet inte vad han ska göra med sitt liv. Hans fru sticker och han sätter sig på botten av en brunn för att hitta sig själv. Ungefär. Detta kryddas med mer eller mindre surrealistiska inslag; i bland med karaktär av magisk realism; en genre som annars anses lite kvasilitterär. Men eftersom detta handlar om mäns existentiella problem är det plötsligt okej och spännande. För mig ursäktar den spännande surrealismen inte det hejdlösa navelskåderiet. Jag blir bara fruktansvärt provocerad.

Vad som får min milda irritation att övergå i något som snarast liknar okontrollerad ilska efter ungefär tvåhundra sidor i Fågeln som vrider upp världen är hur han tecknar sin fiktiva värld. Alla kvinnor är sköra och eteriska och står i närmare kontakt med de andliga världen än män och har de inte det så är de blyga och sköra och lite trasiga och måste tas om hand av de stackars identitetssökande männen som egentligen kanske mest hade behövt lipa lite själva. Kvinnorna finns liksom mest, oavsett om de är blyga eller eteriska mest till för att hjälpa huvudpersonen att hitta sig själv. Det verkar liksom som om Murakami inte bryr sig så mycket om vad som händer med kvinnorna kring hvudpersonen. (Naturligtvis är de förekommande gamla gubbarna visa och excentriska och har också en vägledande funktion.)

Jag kan inte heller se det vackra i skildringarna av varesig personer eller miljöer. Murakami kan förmedla en känsla av stillhet och av att verkligheten liksom inte passar ihop med sig själv, men specillt vackert är det inte. det är mest kallt konstaterande. Det är bara ryggar och bröstvårtor och nyduschat könshår in absurdum på ett sätt jag skulle vilja beskriva på ett giftigare sätt än gubbsjukt, men jag kommer inte på ett bättre ord. Och det tunna sköra och fladdriga är nästan uteslutande de kvinnliga karaktärernas kläder. Gubbsjukan stannar tyvärr inte vid personbeskrivningarna. Detförekommer en hel del sex också, oftast av den enkla anledningen att det verkar ingå i huvudkaraktärernas existentiella sökande. Vilket naturligtvis gör kvinnan till den passiva parten. Hon ska helt enkelt mest vara vacker och oemotståndlig och ha en söt liten sommarklänning på sig så att huvudkaraktären ska ha sex med henne varesig han vill eller inte.

Det känns helt enkelt lite naivt, fast inte det bra och livsnödvändigt naiva utan bara det ignoranta naiva, att gilla Murakamis romaner. Jag vill ju liksom att man ska se igenom den knasiga surrealismen och det existetiella utforskandet efetrsom det senare slår över i navelskåderi och det förra mest känns som en ursäkt för att peta in så mycket snyftiga sexscener som möjligt. (Gärna i någonslags metafysiskt drömscenario också.) Kanske har jag det motsatta problemet. Jag ser inte förbi dessa uttryck av gravt Herman Hesse/ Sigmund Freud/ Friedrich Nietzsche-komplex. Jag ser inte det sköra och vackra och fascinerande surrealistiska. Jag ser bara en värld där strukturer som inte borde finnas plötsligt har okej-stämplats då de har förklätts med lite spännande litterära grepp. Jag ser en värld jag inte på några villkor vill leva i. Inte ens i sjuhundra sidor på låtsas.