Tuesday, February 2, 2010

Vad är grejen med Murakami?


För något år sedan uppstod en enorm hajp kring den japanske författaren Haruki Murakami. "Fågeln som vrider upp världen" var plötsligt oerhört populär, tokhyllades på allsköns bloggar och sura kultursidor kunde till och med tillstå att det var intressanta existentiella inslag. Jag hade läst en av hans andra romaner; Norwegian Wood, på gymnasiet och hade för mig att jag tyckte om den, åtminstone vissa delar. Så för ett par månader sedan tänkte jag att nu skulle jag också uppslukas av denne blide asiat. Jag hade ju läst om hans fantastiska världar och spröda personskildringar och jag hade till och med läst en samling med noveller som legat till grund för en del av hans romaner och gillat många av hans idéer. Visserligen fanns det ett vagt minne av smått pinsamma sexskildringar, men det tänkte jag att man nog skulle kunna bortse från.

Varningslamporna borde ja ha börja blinka redan vid vetskapen om de existentiella inslagen. För hur könlöst man än påstår att existentiella problem är innebär det i litteraturen ändå alltid krisande gubbar eller krisande unga män. Mycket riktigt. Norweigan Wood: Vilsen universitetsgrabb ligger med äldre kvinna för att hitta sig själv. Kafka på stranden: Vilsen ung grabb rymmer hemifrån för att hitta sig själv. Fågeln som vrider upp världen: Ung man vet inte vad han ska göra med sitt liv. Hans fru sticker och han sätter sig på botten av en brunn för att hitta sig själv. Ungefär. Detta kryddas med mer eller mindre surrealistiska inslag; i bland med karaktär av magisk realism; en genre som annars anses lite kvasilitterär. Men eftersom detta handlar om mäns existentiella problem är det plötsligt okej och spännande. För mig ursäktar den spännande surrealismen inte det hejdlösa navelskåderiet. Jag blir bara fruktansvärt provocerad.

Vad som får min milda irritation att övergå i något som snarast liknar okontrollerad ilska efter ungefär tvåhundra sidor i Fågeln som vrider upp världen är hur han tecknar sin fiktiva värld. Alla kvinnor är sköra och eteriska och står i närmare kontakt med de andliga världen än män och har de inte det så är de blyga och sköra och lite trasiga och måste tas om hand av de stackars identitetssökande männen som egentligen kanske mest hade behövt lipa lite själva. Kvinnorna finns liksom mest, oavsett om de är blyga eller eteriska mest till för att hjälpa huvudpersonen att hitta sig själv. Det verkar liksom som om Murakami inte bryr sig så mycket om vad som händer med kvinnorna kring hvudpersonen. (Naturligtvis är de förekommande gamla gubbarna visa och excentriska och har också en vägledande funktion.)

Jag kan inte heller se det vackra i skildringarna av varesig personer eller miljöer. Murakami kan förmedla en känsla av stillhet och av att verkligheten liksom inte passar ihop med sig själv, men specillt vackert är det inte. det är mest kallt konstaterande. Det är bara ryggar och bröstvårtor och nyduschat könshår in absurdum på ett sätt jag skulle vilja beskriva på ett giftigare sätt än gubbsjukt, men jag kommer inte på ett bättre ord. Och det tunna sköra och fladdriga är nästan uteslutande de kvinnliga karaktärernas kläder. Gubbsjukan stannar tyvärr inte vid personbeskrivningarna. Detförekommer en hel del sex också, oftast av den enkla anledningen att det verkar ingå i huvudkaraktärernas existentiella sökande. Vilket naturligtvis gör kvinnan till den passiva parten. Hon ska helt enkelt mest vara vacker och oemotståndlig och ha en söt liten sommarklänning på sig så att huvudkaraktären ska ha sex med henne varesig han vill eller inte.

Det känns helt enkelt lite naivt, fast inte det bra och livsnödvändigt naiva utan bara det ignoranta naiva, att gilla Murakamis romaner. Jag vill ju liksom att man ska se igenom den knasiga surrealismen och det existetiella utforskandet efetrsom det senare slår över i navelskåderi och det förra mest känns som en ursäkt för att peta in så mycket snyftiga sexscener som möjligt. (Gärna i någonslags metafysiskt drömscenario också.) Kanske har jag det motsatta problemet. Jag ser inte förbi dessa uttryck av gravt Herman Hesse/ Sigmund Freud/ Friedrich Nietzsche-komplex. Jag ser inte det sköra och vackra och fascinerande surrealistiska. Jag ser bara en värld där strukturer som inte borde finnas plötsligt har okej-stämplats då de har förklätts med lite spännande litterära grepp. Jag ser en värld jag inte på några villkor vill leva i. Inte ens i sjuhundra sidor på låtsas.



4 comments:

Sally said...

där fick han så han teg. hoppas jag. väl rutet!

Jacku said...

jag som tyckte han var/är bra för just det surrealistiska och mystiska :P bra skrivet/tänkt, ska tänka på det när jag läser Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser

carina said...

asså jag gillade ju neuromancer på gymnasiet och så läste jag om den nu. asså suck. om man vill gotta sig i att hata och spy galla ska man verkligen läsa den våta tonårsdröm (killdröm, såklart) som är neuromancer!

Meme said...

Hm, vet inte riktigt hur träffande gubbigheten är på just Wind-up Bird eftersom kvinnorna är betydligt starkare och mer handlingskraftiga i den generellt än i andra Murakamiböcker, ta bara den bossande ladyn som svidar upp huvudkaraktären och i princip gör honom till en manlig prostituerad, eller tjejen som bestämt sig för att bo på arbetsläger och får en riktig bakgrundshistoria (och som huvudkaraktären INTE ligger med!).

Nu var det ett tag sen jag läste den så du har säkert rätt om språket. Och jag håller fullt med om sexscenerna i hans fiktion, särskilt dessa kvinnor som alltid bara finns där för att "hela" den apatiske huvudpersonen. I den här fanns väl någon tant som bara bjöd ut sig som en "god gärning", vilket känns milt suspekt. Norwegian Wood tyckte jag var full av sånt, och även Kafka on the Shore innehåller en del tveksamma element.

Men Wind-up Bird känns fel att dra över gubbkamen för många andra positiva sidor, inte minst den långa och fasansfulla parallellhistorien i Manchuriet och kopplingarna därifrån in i huvudberättelsen. Zoosekvenserna är bra och historien om frun känns vardaglig och ganska värdig. Jag tycker den visar mer bredd och rör sig längre ifrån anemiska indiepopfantasier än någon av hans andra romaner, och efter den långa vakendröm-sekvensen i slutet var jag faktiskt rätt såld på boken. Synd att du inte orkade läsa ut den!