Jag är så trött på känslan av att många killar man pratar med bli personligt förorättade av att diskutera jämlikhet.
Det handlar ju inte om era personligheter eller er som personer. Det handlar om det stora system som alla människor ständigt inordnar sig i.
Och precis som så många andra stora, tungrodda system som behöver förändras krävs det en massa motsträviga individer som ifrågasätter vad de sysslar med. Varför de har vissa åsikter. Varför vissa saker verkar helt självklara. Varför man har vissa rättigheter. Och är ni inte beredda att göra det kommer vi stå och stampa för evigt.
Utan självkritik kommer vi aldrig komma någon ny stans.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Varför känner de så p.ga. en jämställdhetsdiskussion? I'm confues...
ja den som visste det niklas...
jag tror många tar det som en förolämpning då man blir klassificerad som problemet utan att nånsin känna att man kan vara en del av lösningen, diskussionen känns det som många gånger har hamnat på fel nivå där man diskuterar symptomen på sjukdomen (olika lön, barnledighet osv) utan att komma in på hur man kan förändra den struktur som bibehåller könsfördelningen.
men det där med lön och barnledighet är fortfarande bara fisar i rymden när kvinnor dagligen och stundligen blir misshandlade fysiskt och psykiskt i sina hem av sina äkta makar över hela världen.
jag tror män måste sluta titta direkt på sig själva så fort mansordet kommer upp i en diskussion och fundera själva på vad de kan göra. Massor med kvinnor har funderat ganska länge på vad de kan göra från sitt håll, det måste mötas upp. Förändringen måste ske inom gruppen och den kommer aldrig ske om alla män identifierar sig med ordet man så mycket att de inte kan se ett jag bortom det ordet.
Det är det är med kön och genus som jag vet Johanna pekade på sist vi fikade, kanske...
Post a Comment