Det är inte så att jag tycker illa om sommaren. Den passar lika bra in i almanackan som de andra årstiderna. Det är snarare så att sommaren aldrig får vara i fred. Den ska längtas till och suktas efter, haussas och planeras. Våren längtas också till, men den får handla om någon slags momentan lycka där lunchen kan intas utomhus om vädret tillåter i stället för att man, som om sommaren, skriver in ett orubbligt utflyksdatum i kalendern för att sedan oavsett utomhuskomfort plåga sig igenom dagen. Sommaren får helt enkelt finna sig i att misshandlas av en ledighet som ingen verkar finna tillräcklig.
För att inte tala om den i det närmaste vulgära grönskan. En fantastisk uppvisning i frånvaro av fingertoppskänsla. Hösten nöjer sig i stället med att klä om gradvis för att kasta av sig alla attribut precis när den satt i manschettknapparna och knutit skorna.
Kanske är det oceanerna av potentiell fritid, någonting jag alltid varit dålig på att hantera, som skrämmer mig eller så har omvärlden ohjälpligt förstört min relation till sommaren. Eller så är det bara värmen som gör mig gnällig. Vad vet jag?
2 comments:
Jag tror att problemet med sommaren ar att den ar som en poular person I hogstadiet, den alskas av alla och samtliga foljer dens minsta vink, fast den standigt sviker sina trogna foljeslagare. Orattvist helt enkelt och helt klart osympatiskt, klart att man blir irriterad!
Det skulle bli den beste sommern i hele deres lier...
Ja, sommaren kombinerar den potentiella fritidsångesten på en söndag med den potentiella besvikelsen på en hajpad nyårsfest, i tre månader - helt livsfarligt.
Post a Comment