Vad är grejen med indiviualism när alla ändå är likadana?

Kanske handlar oinspirationen och den molande känslan i magtrakten om att någon lurat oss allihopa att vi själva är det viktigaste i universum, och att meningen med livet är att vara unik i allt?

Man hittar skorna som är "så jag!". Man har sig själv att tacka för sin extremt åtråvärda examen, för att inte tala om sin hippa arbetsplats.

Och ändå står vi där, ängsliga i storblommigt och nördbågigt. Häftigt och unikt, men likadana. Jag önskar jag kunde nå min poäng här, med ett enkelt handgrepp över tangentbordet, men det vill sig inte. Kanske förstår du, Johanna, hur jag menar? Kanske förstår ni andra som läser här ibland också?

Att ibland är det godare med gröt än oxfilét och det har inte så mycket med Saltå Kvarn som med sällskapet att göra.