Från början hade jag en tanke om någon slags kronologi i "männen i mitt liv"-serien, men den tanken är härmed slaktad. Löjtnanten tog både mig och min vän Langen med storm. Han intog en position och en roll i ens liv som inte figurerat sedan mellanstadiet. Lite som en kompis snygge storebror eller en storebrors snygge kompis, någon som man är lite för ung och för töntig för, som man inte är kär i men som man beundrar ändå, på något komplext sätt. Lite avståndssvärmeri och lite light-idoldyrkan blandat med lite auktoritetsbeundran sådär.
Trots att han i början mest påtalade våra fel och brister (eller kanske just därför) fick han något av ett romantiskt skimmer runt sig. De bruna ögonen (bruna ögon återkommen som en röd tråd i mitt liv. det van vi ju analysera en vacker dag.....) de rosiga kinderna, hållningen som skulle få Tony Irving att smälla av, den auktoritära norrländskan, hans utseende bidrog i allra högsta grad till detta. Att han dessutom var ganska restriktiv med detaljer ur sitt privatliv spädde bara på det glamourösa skimret. Rykten om gamla flickvänner och spekulationer kring viktuppgångar och dylikt florerade hejvilt i kåren. Kanske speciellt (skamligt nog...) mellan mig och Langen. Löjtnanten verkade vara ett outsinligt samtalsämne som fick smällkalla januarimorgnar när man gick för att hämta rena kalsonger att bli lite mer spännande. Allt eftersom året gick blev han förstås, liksom de andra befälen, allt mer kompis och allt mindre mystisk, men Lt. L var nog den som bevarade distansen bäst.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment