En Jäger och en säng tack! (eller: Johanna plockar tantpoäng)

Nu är det bevisat! Tjugotvå är högsta festbara ålder. Jag var på fest i lördags, för första gången på evigheter. Ingesunds traditionella höstsittning gick av stapeln och hela mitt gamla gäng var på återbesök för att roa sig. Ja, jag är ju inget partydjur nuförtiden. Jag går hellre och lägger mig tidigt och äter mysfrukost än dansar till klockan fem och sover till två. Vet inte om det är åldern eller något annat, men jag har börjat uppskatta dygnets ljusa timmar mer än de mörka. Men i lördags alltså; för en gångs skulle kände jag att det ryckte lite i alkoholtarmen och spratt i dansfötterna. Ett gott tecken! Jag förfestade socialt, och var trevlig under middagen, laddade som fan under mellanfesten och sen..... orkade jag inte mer. Jag minns inte så mycket av intermezzot, men tydligen tröttnade jag efter ett kort besök på dansgolvet och bara gick. Jag minns mest att jag blev så förbannat trött och arg och gick och lade mig på Hannas rum. Det var som att gå rakt in i en vägg. Då var klockan ungefär tolv. Jag sov som en bebis tills Zacke väckte mig vid trehalvfyrarycket. Vi gick hem och lagade köttbullar med brunsås och spagetti. Det var en fest som hette duga. Synd bara att jag missade det mesta av den. För att jag var trött, och blev ännu tröttare när jag blev full . Jag är varken skapt för livet efter midnatt eller för Jäger. Det är lika bra att börja pensionspara och köpa foträta skor med detsamma.