Jag minns när jag var liten och inte ens följde med till skoaffären när det började bli säsong för ett par nya dojjor. En dag kom Mamma helt sonika hem med ett eller två par skor. De var nog oftast från Pax eller något liknande. I skinn, foträta, med allvädersula eller vitt luddigt foder. Först bråkade jag och vägrade ta dem på mig, men efterhand växte de fast på mig och jag vägrade byta, trots att mamma kom hem med ett nytt par. Och så fortsatte det så i all oändlighet. Speciellt minns jag ett par. Mamma plockade fram två par skor, båda gröna, ett par vinterskor och så DE ANDRA skorna. Jag antar att det var fram på höstkanten, för jag började inte använda dem direkt. Förmodligen lyckades jag övertala mina föräldrar att det var okej att använda mina gamla loafers tills det var dags för vinterskor. Men sådär fram på vårkanten blev DE ANDRA skorna aktuella igen. De var lågskor i skinn, i två mossgröna nyanser, med kardborreband och ganska breda framtill. Jag protesterade värre än någonsin. Kom med alla möjliga förslag. Jag försökte till och med säga att jag hellre gick i VINTERSKORNA som jag hade avskytt så mycket i slutet av hösten. Mamma och Pappa vek inte en tum. De gröna skorna skulle på. Och jag tog på dem till slut, och gick till skolan, och skämdes kanske lite för mina fula skor. Helt i onödan såklart eftersom ingen brydde sig om något så trivialt som skor. Så frampå tiorasten hade jag väl glömt bort vad jag hade på fötterna och sprang ut och lekte i vanlig ordning.
Det ironiska är att just de här gröna skorna blev extra speciella. Med tiden började jag älska dem, så till den milda grad att när det blev dags att byta skor igen (Jag gissar att det var vid ett finkläder-tillfälle när föräldrarna hade extra mycket att säga till om angående kläderna.) väsnades jag än värre än vanligt, tills Pappa stipulerade att "De där gamla Kalle Anka-skorna får du minsann inte ha på dig". Då blev jag så förbannad på honom att jag höll på att börja gråta. De var ju mina skor och jag älskade dem och det kändes så nedsättande att han kallade dem för "Kalle Anka-skor". Det blev i alla fall det jag har kommit i håg dem som och i bland undrar jag om jag skulle ha kommit ihåg dem över huvud taget om de inte fått det där öknamnet. Jag fick i alla fall behålla dem och de fortsatte att heta Kalle Anka-skorna.
I bland tänker jag på hur skönt det vore om sådana saker kunde hända i bland nu också, trots att jag är mer eller mindre vuxen, har flyttat hemifrån för flera år sedan, och valt mina egna skor sedan jag var tretton. Och i bland händer oväntade saker. Förra helgen kom Mamma upp och hälsade på. Snön hade lagt sig under natten och jag fasade för att gå ut, då jag endast ägde för väderleken extremt olämpliga skor. Mamma tog en snabb titt på mina skor och plockade sedan fram ett par av sina egna som hon raskt tvingade på mig. Gröna, platta, breda framtill och mycket praktiska. Med Kalle Anka-skorna i minnet lät jag bli att protestera, satte på mig dem och var torr om fötterna hela dagen. I bland vet Mamma bäst. Fortfarande.
No comments:
Post a Comment