Ankan mitt emot

I huset mitt emot mitt, åt det håll som mitt fönster vetter åt bor ett barn som har börjat spela oboe. Det tar tio år för en genomsnittsoboeist att utveckla klangen så att det över huvud taget låter som en oboe. Det gör inget. Detta barn är nämligen väldigt entusiastiskt. På eftermiddagarna hör jag i bland honom/henne öva. 

Det låter ungefär som en anka. En lite klumpig, osäker, men ändå glad anka som sjunger skalor. Jag blir glad när ankan är glad.