Jonathan Swift var en komplex och i allra högsta grad ovanlig man och ofta var det synd om honom. Bland mycket annat var han besatt av att bada, vilket inte var särdeles vanligt i början av 1700-talet.
Hans tidiga barndom var mycket turbulent. Då han var blott ett år gammal blev han bortrövad från sina föräldrar på Irland av sin barnsköterska, som förde honom till England där han fick tillbringa sina första år. Han var trots en anmärkningsvärd begåvning inte speciellt duktig i skolan och lyckades knappt ta sin examen.
Hans yrkesbana präglades av motgångar. Faktum är att varenda gång han fick en lovande karriär i kikaren inträffade något som medförde att denna gick i stöpet. Om det inte var någon som dog, så var det ett visst parti som förlorade valet, eller så ådrog han sig drottningens missnöje.
Till slut blev han domprost över ett stift på Irland och drog sig tillbaka dit. Där regnade det ganska mycket och han hade fullt upp med att bolla sina två dambekanta, som inte tyckte om varandra. Han gifte sig aldrig med någon av dem, under förspeglingen att han hade dålig ekonomi, men i själva verket avskydde han bara närkontakt med människor.
Swift var en entusiastisk motionär. Han gymnastiserade och tog stärkande promenader. Då vädret inte tillät dylika aktiviteter gick han upp och ner i trapporna, eller runt, runt inne på puben.
Han var en oerhört bitter man, som bara blev bittrare med åren. Därefter blev han dement och sedermera dog han, ensam och ledsen. Han var fullständigt övertygad om att ingen skulle sörja honom, något som hans vän Alexander Pope dock försäkrade att han skulle göra i åtminstone en månad.
No comments:
Post a Comment