Vad är grejen med att komma undan?

Vi måste prata om svenska Elle. Den må vara lite bättre än de andra blaskorna som säljer billiga ideal och dyra kläder till osäkra människor. Liksom lite mer genomtänkt, påklädd och sobert layoutad. Lite mindre smalhets. Ändå kommer den undan med så jävla mycket.

Den är trots allt en månatlig hundrasidig övning i småputtriga provokationer. Svennemodigheten, manéret att alltid börja intervjureportage med kvinnor med att beskriva hur avslappnat chict de är klädda, de putslustiga ordvitsarna på plocksidorna ("spetsfundigt"), ensidigheten i beskrivningarna av kläderna ("knivskarpt", "skyhögt"), den sönderdesignade layouten med det avslappnade kritliknande skriptet, rosigheten, horoskopen och de sönderkramade liselottewatkinsillustrationerna, marcjacobshypen. Det är tråkigt, konformt och normativt, men fortfarande någonting jag kan välja att ignorera.

Somligt kan dock inte lämnas därhän. Som utsagan att Allen Ginsberg är "en dandy på modet" eller att Tom Ford har skrivit A single man. Det går inte. Jag blir helt gråtfärdig.