Hans Majestät har figurerat i mitt liv under hela min uppväxt och mina skäl till att gilla honom har på något sätt utvecklats med mig. Han har liksom alltid lyckats hänga med.
När jag var barn var jag förtjust i sagor och därför gillade jag kungen. Han var en sagofarbror och det var på något sätt fantastiskt att bo i ett land som styrdes på samma sätt som i sagorna. Det kändes tryggt.
Många år senare var Hans Majestät fortfarande någon slags trygghetsfaktor då han, trots allt, var min jättehögsta och absolut översta chef sidan om ÖB. Även om man visste att det inte var han som beordrat det så lade sig kommentarer som "Konungen är snäll, ni får kvällsmat i dag också!" som bomull kring hjärtat och piggade upp en smula. Vid alla stora TV-sända spelningar var han med och fick därmed följa kårens utveckling i periferin och kändes som ett fint stöd; även om ens felspelningar prånglades ut i direktsändning fanns det ett bekant ansikte i publiken.
Jag tycker fortfarande att han är en eminent chef och stadschef. Det känns bra och fint att leva i ett land som representeras av någon som formellt sett är neutral och inte kan korrumperas eftersom staten betalar hans lön oavsett styrande parti. Kvällstidningarnas skandalrubriker kommer förmodligen aldrig att kunna hitta på något som kan förstöra min respekt för Majestätet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
XVI, inte XIV
Post a Comment